av Guido Horst

Nyligen gav han ut en bok om ”frimurararkitekturen i den nya Padre Pio-basilikan” i San Giovanni Rotondo. Och på hans webbplats ”Fides et Forma” gisslar han regelbundet de stora och små synder som begås vid kyrkobyggen i Italien. Men det är ingen giktbruten gamling som säger detta, ingen som gjort Andra Vatikankonciliet till föremål för ett aldrig upphörande gnäll. Han har just fyllt 29 och är något av en ”ung vilde” i en yngre generation traditionsbundna katoliker som än i dag frågar sig vad deras fäders generation har gjort med alla skatter bestående av sakral konst och arkitektoniska mästerverk. Journalistyrket lärde sig Colafemmina vid det statliga tv-bolaget RAI, men dessförinnan studerade han antikens språk.  Och han älskar den hellenistiska kulturen, talar flytande grekiska och år 2007 publicerade han den dialog som den bysantinske kejsaren Manuel II Palaeologos år 1391 förde med en bildad perser om kristendom och islam, och som sedan blev världsberömd genom Benedikt XVI:s hänvisning till den under sin föreläsning i Regensburg. Inte fullt så känd, men ändå mycket beaktad är  hans "Appell till Hans Helighet påve Benedikt XVI om återgång till en äkta katolsk sakral konst”, som Colafemmina utlyste tillsammans med några vänner och som finns på Internet på sju språk under adressen www.appelloalpapa.blogspot.com. Vår tidning ställde honom frågan vad det var som föranledde denna appell och vilka resultat han väntar sig.

När ärkebiskop Gianfranco Ravasi, ordförande för det påvliga rådet för kultur och den påvliga kommissionen för förvaltandet av kyrkans egendomar bjöd in konstnärer av alla de slag till ett av firman ”Martini e Rossi” sponsrat möte med Benedikt XVI, gav detta upphov till en flammande appell som  Francesco Colafemmina lanserade till påven. ”Det är inte nog att anordna happenings i Vatikanen,” säger den unge italienaren i denna intervju. ”Kyrkan måste själv veta hur hon vill att hennes arv i fråga om konst och arkitektur ska vidareutvecklas i framtiden.”

Kan ni berätta lite om bakgrunden till den där appellen riktad till påve Benedikt?

Appellen uppstod efter en lång förberedningstid och en del händelser som nästan verkar ha skett genom den gudomliga försynen.  I oktober år 2008 anordnade den unge bokförläggaren Manuel Grillo en konferens i Cosenza med ämnet ”Konst, skönhet och kyrkans läroämbete”. I mars året därpå hade min webbplats Fides et Forma ett längre inslag om de värsta exemplen på vår tids sakrala konst och arkitektur. Under tiden hade den andra Master-kursen i ämnet arkitektur, sakral konst och liturgi  vid det påvliga  universitetet Regina Apostolorum i Rom avslutats. Allt detta sammantaget förde slutligen till denna appell som byggde på en idé som kläcktes vid ett seminarium hos den påvliga kommissionen för förvaltandet av kyrkans egendomar i juni i fjol. En del personer som var närvarande vid detta seminarium deltog sedan i en arbetsgrupp som utarbetade appellen. Dit hörde i början också några präster som fann denna plan strålande och var för den. Men det kom också ett ögonblick då planen råkade i fara för att bli ett slags instrument för ränksmiderier inom Vatikanen. Därför beslöt vi tillsammans med några vänner som alla är lekmän att låta vår plan bli helt oavhängig av all officiell medverkan så att den inte skulle kunna instrumentaliseras. Appellen uppstod alltså inte för att gynna vissa personers intressen och inte heller var målet att lägga ut någon fallgrop för Vatikanen. Den är helt enkelt ett uttryck för vår stora uppskattning av vår store påve, för hela kyrkan och för den månghundraåriga andliga rikedomen av sakral konst och arkitektur, som ännu ger näring åt våra själar och förbinder dem med vår Herre. Vänskap, tro, kärlek till Kristus, till Hans kyrka och till Hans ställföreträdare på jorden. Det är kort och gott detta som ligger till grunden för vår appell.

Har påven då läst appellen? Har det kommit några reaktioner från Vatikanen på den?

Jag hämtade min inspiration från munkarna i klostret i Solesmes. Dessa munkar lyckades under artonhundratalet med hjälp av kardinal Jean Baptiste François att se till att deras skrifter om gregoriansk sång hamnade på Leo XIII:s skrivbord. Jag gjorde som de och bad en kardinal att se till så att påven fick läsa min appell . Några dagar efter publiceringen fick jag ett brev från statssekretariatet som uttryckte Benedikt XVI:s stora uppskattning av appellen samt dess innehåll.

För 45 år sedan ägde det berömda mötet rum mellan Paul VI och konstnärerna. För tio år sedan skrev Johannes Paulus II ett brev till hela världen om ämnet konst. Nu har även Benedikt XVI tagit emot konstnärer och kulturarbetare av alla de slag. Ett sådant möte bygger på konceptet dialog, som även det påvliga rådet för kultur och dess ordförande, ärkebiskop Gianfranco Ravasi förespråkar. Ni ser dock kyrkan som uppdragsgivare för sakral konst, arkitektur och musik, vilken därför måste ställa upp vissa regler. Detta är två mycket olika koncept, som väl står i motsats till varandra?

En dialog med representanter för konstvärlden av idag står inte i motsättning till en ny värdering av kyrkans roll som uppdragsgivare för den sakrala konsten. Det är snarare tvärtom. Men ärkebiskop Ravasis plan är att låta kyrkan bli uppdragsgivare för samtida konst, sådan konst som vi ser hos ateistiska och abstrakta konstnärer som Anish Kapoor, Jannis Kounellis eller Arnaldo Pomodoro. Paradoxen består alltså i att kyrkan ger i uppdrag att skapa ett slags konst som alls inte beror på någon djup andlighet eller kännedom om den kristna tron och inte heller står i tjänst hos liturgin eller det kristna livet, utan är uttryck för ett rent narsisstiskt förhållande mellan mecenaten och den som får uppdraget. Vi kan bara se på det projekt som Vatikanens paviljong uppvisar på nästa biennal i Venedig. Om det fortsätter på det sättet blir kyrkan uppdragsgivare av en konst som uppstått ur motsättningen mellan den samtida kulturen och traditionen och det förflutnas former, alltså en konst med starkt anti-kristna drag.

Bild föreställande den heliga ordenssystern Restuita, beställd av kardinal Christoph Schönborn till Stephansdomen i Wien.

Är det då nödvändigt att  alltid anpassa sig till traditionen?

Påven Pius X erinrade i sin encyklika Iucunda Sane av år 1904 om att konsternas utveckling bygger på kyrkan och människans naturliga transcendens. Kyrkan lever i våra dagar inte bara i rummet utan även i tiden. Och det är detta som är meningen med traditionen. Tradition betyder inte att nagla sig fast vid det förgångna. Det betyder att vidareutveckla sig naturligt under tidernas lopp och att inte bortse från traditionen utan att låta den följa med in i den nuvarande tiden. Kyrkan lever inte av ständiga brott, utan i kontinuiteten. Detta ämne är något som det är nödvändigt att fördjupa och det får inte begränsas till en ytlig och rent marxistisk definition av förhållandet mellan konst, uppdragsgivare och konstnärer. Idag får man ofta intrycket av att en del av kyrkan trots påve Benedikts fortlöpande förmaningar ansluter sig till den kommersiella och helt världsliga uppfattningen om livet och därvid glömmer att kyrkan inte tjänar konsten utan att det är det motsatta förhållandet som råder.

Beror enligt Er mening  den sakrala konstens ”status quo” även på att det råder ett liknande ”status quo” hos vår tids teologi ?

Ja, det gör det säkert. Ett ”avsakraliserat” samhälle uttrycker sig genom en helt inomvärldslig konst, en konst som inte klarar av att öppna sig för himmelen. Denna konst är oförmögen att uttrycka världen med glädjen hos den kristna människan, den människa som i sitt eget liv känner Skaparens närvaro. Därmed vill jag säga att den nutida konsten är en övning som helt bygger på retorik, på samma sätt som konsten under det senare romerska rikets tid var. Det är en verksamhet som genomsyras av ett gnosticistiskt tänkande, som ingått förbund med föraktet för naturliga former och skapelsen. Kroppar avbildas inte längre naturtroget och överallt härskar å ena sidan en formlös abstrakt konst, som på sin höjd orkar med att acceptera de två dimensionerna som vi finner i den östliga kyrkans ikoner, å den andra en viss nihilism, som endast intresserar sig för att uttrycka nihilistiska begrepp, och vars orsaker det för övrigt vore intressant att ägna ett eget psykologiskt studium. Den sanna konsten är inte längre en vogue. Förnekandet av Kristi människotillblivelse – så som är fallet i de nya verken av sakral konst, som inte längre är i stånd att avbilda kroppens former på ett naturtroget sätt – eller förnekandet av realpresensen i eukaristin – som blir resultatet när man tar bort tabernaklet ur kyrkans mitt och förvisar det till det bakre rummet, båda dessa företeelser går tillbaka på en allvarlig teologisk förvirrelse, som härskar sedan 40 år tillbaka.

Varför är så många församlingskyrkor – överallt i Italien och även i Rom – så anskrämligt fula?

Eftersom det inte längre finns människor som bygger kyrkor som vänder sig till Kristus. De vänder sig till människor, till arkitekter, vars materiella och funktionella behov man önskar tillgodose, inte till kyrkans sanna centrum, inte till ”husets herre”, som jag brukar säga. Det egentliga målet för den sakrala arkitekturen och konsten borde vara att befrämja tillbedjan av vår Herre och tjäna liturgin, inte att bara vara ”en gemensam måltid”, ibland människor! Om detta  blir fallet, förnekar man traditionen, förnekar man historien, de teologiska grunderna, tillbedjan och tron på Kristi realpresens. När man på detta sätt tar bort den heliga dimension i inramningen och gör den till en banal och vardaglig plats, då kommer man att få allt fulare kyrkor. Detta sker oavsett om arkitekten har ett berömt namn eller ej!

Äger kyrkan egentligen några bestämda regler eller till och med en bestämd lära om hur man bör bygga hus till Guds ära?

I Italien finns det en del normer som detta lands biskopskonferens införde år 1993. En del av dessa är föråldrade eller har ersatts av tillkännagivanden av Kongregationen för gudstjänstliv och sakramentens förvaltning. Ofta läses de av prästerna och arkitekterna som om de var själva Bibeln och man håller sig till punkt och pricka till föreskrifterna. Och detta fastän vi vet att konciliet aldrig gav anvisningar om att kyrkorna måste vara runda eller ovala och att de måste ha ett altare i centrum – så som däremot dessa normer gör! Och konciliet sade inte heller att tabernaklet måste stå övergivet som en oanvändbar och ensam möbel i ett hörn!

Tyvärr har man också i namn av de rådande ”Italienska biskopskonferensens normer för liturgisk anpassning ” från 1996 i många kyrkor i Italien gripit till ågärder som påminner om vandalism. Överallt har altaren från 1500- och 1600-talet förstörts. Altarbilder har tagits bort, balustrader rivits ner... .  Otroligt värdefulla skatter, som i stillhet vittnade om en folklig tro full av andlig tillbedjan, har gått förlorade i svallvågorna efter en obeskrivlig ikonoklaststorm.  I våra dagar, två år efter påvens motu proprio Summorum Pontificum, är det ännu dessa normer man följer , fastän det i alla kyrkor numera är möjligt att fira mässan ad orientem. Jag tror att den bästa ”manualen” för byggandet av kyrkor är Joseph Ratzingers ”Der Geist der Liturgie” (Liturgins anda), jämte den helige Karl Borromeus’ ”Instructiones Fabricae”. Dessa är de två viktigaste texterna som borde läsas alla  innan de ger sig på att bygga nya kyrkor.

Kan en konstnär som inte är troende skapa en kyrka eller ett konstverk för en kyrka, som är trogna liturgin och andaktsövningen?

Naturligtvis kan han det, om han blivit väl informerad om grunden för det kristna livet och trons sanning. Jag själv till exempel äger endast baskunskaper i det tyska språket, inhämtade i skolan. Skulle jag någonsin kunna skriva en dikt på detta språk, som jag inte behärskar? På samma sätt kan en hindu endast  bygga kyrkor om han lärt sig trons ”språk”, dess grammatik och syntax.

Emellertid är det en fördel om de arkitekter och konstnärer som bygger kyrkor och skapar sakral konst är troende. På latin finns det ett ordspråk: ”Ne sutor supra crepidem” (Skomakare bliv vid din läst) – vilket betyder att skomakaren endast kan besluta om sina skor, inte om något annat. Vissa verk borde bara skapas av dem som äger motsvarande erfarenhet – jag menar alltså om konst i betydelsen av det grekiska ordet ”technä” (hantverk, yrke), det vill säga konkret, materiellt kunnande som sedan parats med andligt och traditionellt vetande.

När jag går i söndagsmässan i en församling i Italien och även i Rom, finner jag alltid i kyrkbänkarna fotokopierade texter till ofta mycket enkla visor. Vad har hänt med polyfonin och den gregorianska sången?

Den gregorianska sången och den sakrala musiken från tidigare århundraden har helt enkelt försvunnit. De har försvunnit eftersom den mentalitet som råder bland präster, kateketer och lekmän som är medarbetare i församlingarna är att man endast kan locka de troende till mässan om man erbjuder banal musik eller rock- och popmusik. Detta är att onödigtvis utförsälja vår rika kultur! Det räcker att man i Grekland på långfredagen får höra den östliga kyrkans ”Glikí mou Ear” eller ”Christos Anesti” sjungas för att man ska förstå att den kristna traditionen i den östliga kyrkans länder inte förändrats och inte heller antalet troende som går i mässa blivit färre. Musik är den ”farligaste” konstarten, sade Platon, eftersom den så lätt kan påverka människors känslor. Därför har kyrkans läroämbete alltid visat särskild omsorg om polyfonien och den gregorianska sången. Tyvärr passar det inte vår tids kristna mentalitet att ge människorna tillgång till dessa mästerverk, som om de inte spelas oftare än som är fallet nu, kanske blir bortglömda eller försvinner helt och hållet. Man borde istället sprida en kultur som bemödar sig om att tillvarata den sanna sakrala musiken, ge understöd åt konserter där den spelas och lära de troende att på nytt uppskatta detta slags musik.

Men nu till en allvarlig fråga: Kan verkligen ett upprop till påven som publiceras på nätet leda till någon förändring i dessa ting?

En appell som publiceras på nätet kan leda till stora ting.  Låt oss bara erinra oss den berömda appellen ”Appeal to preserve the Roman Catholic Mass in its traditional form” som publicerades i The Times den 6 juli 1971 med bara  57 underskrifter. Påven Paulus VI hörsammade detta upprop och lät den 5 november 1971 promulgera ett indult för de katolska troende i England och Wales, det så kallade ”Agatha Christie-indultet” – efter den kändaste undertecknerskans namn  - som åter gjorde den tridentinska mässan tillåten helt utan reservationer. Vår appell har fått mera än ettusensjuhundra underskrifter. Vem vet vad den alltså kommer att leda till för underbara förändringar...

Hur är det  möjligt för Rom, påven och Vatikanen att sporra till en renässans för den traditionella sakrala musiken och konsten?

Det behövs inte så mycket. Det är lite som i berättelsen av Edgar Allan Poe, där den person som måste lösa problemet står inför allas blickar, men ingen verkar lägga märke till honom. I kyrkan finns det idag tusentals konstnärer, arkitekter och hantverkare som är beredda att tjäna henne i med kärlek och genom att följa de riktlinjer som kyrkans tradition utlagt under alla århundraden.  Det finns en  hel armé av körsångare, organister och musiker som är beredda att åter låta den gregorianska sången och polyfonin vakna upp ur sin törnrosasömn. Och kyrkan har miljontals troende som äger ett behov att möta Herren, som söker Honom och i de nakna och dystra kyrkorna av idag inte finner Honom. Kyrkan måste bara lyssna på detta sensus communis, kavla upp ärmarna och återta sin roll som gestaltare av den sakrala konsten och arkitekturen. Det hjälper inte alls att samla ihop konstnärer som är analfabeter i religiösa ting och inbjuda dem till en happening i Vatikanen. Det räcker att vända sig till kyrkans enkla och ödmjuka tjänare, de som skapar verkliga katolska konstverk, skapar en konst som förmår upplysa alla troende, genom att de låter en stråle av Kristi anletes skönhet falla ner på jorden.

Från den tyska tidskriften Vatican, januari 2010

20100207

Övers.: NH