Süddeutsche Zeitung: I Tyskland har Ni blivit mycket starkt kritiserad…

Kardinal Castrillón Hoyos: I Tyskland? Vem har kritiserat mig I Tyskland? Det vet jag inget om.

Süddeutsche Zeitung: Man identifierade er som den som var ansvarig för vad som utspelade sig i början av detta år angående biskop Richard Williamson.

Kardinal Castrillón Hoyos: Det som har sagts intresserar mig inte alls. För mig är det bara tecken på illasinnad information i ett land, en press och en opinion som jag har betraktat som respektabla. Men vid beaktande av de reaktioner som du omnämner, så måste jag säga att jag vet inte vad du talar om.

Süddeutsche Zeitung: Vad menar Ni med “illasinnad information?”

Kardinal Castrillón Hoyos: Illasinnad information är när man inte vet vad det hela handlar om, vad som är problemet i denna process, i detta ämne: det är att avhända sig skeendena och de kyrkliga rättssubjekt som implementeras. Illasinnad information är att låta sig ledas av en mediestorm istället för en känslighet för vår nästa på lokalplanet som vi kan förstå och respektera.

Süddeutsche Zeitung: Vilken är, enligt Er uppfattning, den information man borde ge?

Kardinal Castrillón Hoyos: Det är mycket enkelt: Msgr Marcel Lefebvre begick en upprorisk akt när han 1988 vigde de fyra biskoparna utan påvligt godkännande. Detta är en akt som är schismatisk. På grund av att de handlade mot kyrkolagen, blev Lefebvre och de fyra biskoparna som vigdes av honom, exkommunicerade. Detta är orsaken till problemet som i denna process är önskvärt att lösas. I ett senare skede bör man lösa andra frågor. Det är allt. Detta är vad de två senaste påvarna vill lösa genom att återupprätta (recomponer) kyrkans enhet. Det som sägs för övrigt härrör från en total och mycket allvarlig okunskap om avsikterna hos dessa två påvar och åtgärderna som de vidtagit. Men inom själva kyrkan finns det de som kritiserar att exkommunikationen hävdes. Jag upprepar: Det enda skälet till exkommuniceringen var att vigningarna saknade påvligt godkännande. Biskopen som vigde har nu avlidit och de vigda vädjade, sannerligen ljudligt, så som det gjordes i Lourdes, att man skulle dra tillbaka dekretet om exkommunicering. Efter grundliga konsultationer sökte påven få ett slut på schismen. Och alla biskopar borde vara på påvens sida, framförallt i en fråga som är så grundläggande som enheten Kyrkan.

Süddeutsche Zeitung: Hur såg Era planer exakt ut för försoningsprocessen med lefebvristerna?

Kardinal Castrillón Hoyos: Efter de olagliga vigningarna, mellan år 1988 och 2000, fanns det ingen dialog mellan Rom och prästbrödraskapet. Den sista dialogen var mellan dåvarande kardinal Ratzinger och msgr Lefebvre, den avbröts hastigt och brottet var ett faktum i och med de olagliga vigningarna. Mellan år 1988 och 2000 fanns det ingen dialog. Bara under år 2000 återupptogs kontakten och en ny process inleddes omedelbart genom kardinal Ratzinger som då var medlem i Ecclesia Deikomissionen. Under 2001 i konsistoriet som leddes av den Helige Fadern, accepterade samtliga närvarande kardinaler processen för att lefebvristerna skall kunna upptas i full kommunion. I presentationen till konsistoriet, som grundades på ett uttalande från Troskongregationen, sades att de exkommunicerade bröderna ej hade karaktären av heretiker eller schismatiker. Däremot var deras tillstånd följden av en schismatisk akt. Angående deras förhållande till den Andra Vatikankonciliet, så yttrades det svårigheter med texten i några dokument och framförallt när det gällde tolkningarna av konciliet. De största problemen hänförs till dekreten om religionsfrihet och om ekumeniken.

Süddeutsche Zeitung: Och vilken roll spelade kurian i denna process?

Kardinal Castrillón Hoyos: Man måste ha en klar uppfattning om vad kurian är: Det handlar inte om ett antal institutioner som tjänar påven. Tvärtom är det en samling institutioner och personer som tjänar Kristi ställföreträdare och Petri efterträdare helt självständigt för det bästa för alla kyrkor i världen. Besluten och ledningen är hans ensam dock. Man informerar honom, och han fattar beslut. På så sätt mottog påven hela tiden informationer, detta gäller Johannes Paulus II och även Benedikt XVI. Olika instanser, vid sammankomster tillsammans, bidrog positivt till utvecklingen av denna process.

Sedermera uppstod en situation, när lefebvristerna, för att påskynda processen, framställde tvenne villkor: Det första, där man ville att det tillerkändes att alla präster i världen kunde fira Mässan enligt Pius V:s ordning; och det andra, att exkommunikationen skulle hävas. Detta var villkor för att sedan kunna gå in i diskussioner av läromässig karaktär. Om man inte känner till detta, så förstår man inget, man kan inte förstå processen.  

Süddeutsche Zeitung: Delar Ni inställningen hos Sankt Pius X:s brödraskap?

Kardinal Castrillón Hoyos: När det gäller upphävningen av exkommunikationen, har de en inställning som jag inte kan dela, men utifrån deras subjektiva synvinkel kan detta vara acceptabelt. De vill försvara sanningen, den heliga traditionen, och de argumenterar att de inte kan vara exkommunicerade för att de försvarar sanningen. Därför accepterar de inte exkommuniceringen. En gång, när jag talade med msgr Fellay, sade jag:

Om vi accepterar den subjektiva aspekten hos era övertygelser, då borde ni också godta att vi objektivt tror att exkommuniceringarna är giltiga bara därför att vigningarna gjordes i strid mot ett klart brott mot kyrkans lag och tradition och att utföra dem utan rättighet medför i sig straff i form av exkommunicering. Otvivelaktigt så skedde här ett gravt brott mot en av kyrkans grundlagar.

Süddeutsche Zeitung: Under dessa förhandlingar, frågade Ni er aldrig om Era avgöranden kunde ha politiska konsekvenser?  Var går gränsen mellan allmänintresset och de kyrkliga överläggandena?

Kardinal Castrillón Hoyos: Att häva exkommunikationen av fyra biskopar, som uteslutits på grund av att de vigts utan påvligt godkännande, är inte en politisk akt av påven utan ett uttryck för hans religiösa överhöghet, i en akt av barmhärtighet, en inomkyrklig akt. Det handlar om ett teologiskt, pastoralt problem. En helt annan sak är när kyrkan går in i den politiska sfären. Detta är ett teologiskt problem som noggrannt har studerats av den katolska Kyrkan. En sak är kunskapen som fås genom att hantera ett fall, en annan att hantera offentliga frågor och relationen mellan olika grupper i detta hanterande. En biskop har detta mycket klart för sig och det borde inte vara några problem.

Süddeutsche Zeitung: Betyder detta alltså att Kyrkan äger instanser som kan bedöma händelser med personer som biskop Williamson?

Kardinal Castrillón Hoyos: Jo, det finns en klar lära. Dock, jag ska inte gå in i detta, då det inte är min uppgift att döma en biskopsbroder; detta tillkommer Biskopskongregationen och Troskongregationen. Dessa bör avgöra om någon deklarerar saker som inte är förenliga med den katolska tron som den tolkas av Kyrkan.

Süddeutsche Zeitung: Och hur reagerar Kyrkan på antisemitiska uttalanden eller förnekande av Förintelsen?

Kardinal Castrillón Hoyos: Kyrkans avståndstagande från det orättfärdiga våld som det hebreiska folket drabbades av är fullständigt klart. Och utan tvekan utmynnar detta från en moralisk synpunkt. Detta förfärliga folkmord är ett omoraliskt attentat mot mänskligheten.

Süddeutsche Zeitung: Men varför då inte stoppa hävningen av Richard Williamsons exkommunikation?

Kardinal Castrillón Hoyos: Nej, så är det inte, förlåt mig. Exkommunikationen som vilar över honom beror uteslutande på hans olagliga biskopsvigning och inte på hans omdömen, teorier eller uttalanden om Förintelsen. Med kardinalernas stöd i ett konsistorium, beslöt påven att häva exkommunikationen av en enda anledning; en akt av barmhärtighet för att konsolidera enheten i Kyrkan. Allt annat som sagts i detta fall handlar om brott mot sanningen.

Süddeutsche Zeitung: Men det finns ju opinion mot detta även inom Kyrkan.
.
Kardinal Castrillón Hoyos: Självklart har det funnits, inte så mycket motröster som kritiska reaktioner. Själve den helige Fadern har i sitt brev till världens biskopar om detta ämne, yttrat några besvikelser. Påven är inte ensam. Han följs av praktiskt taget hela biskopskollegiet. Han har inte gått in i detta utan kunskap om saker och ting, utan med en stor insikt om vad det handlar om. Att det sedan tillkommer andra faktorer är en annan fråga.

Süddeutsche Zeitung: Det är ju detta jag vill säga Er. Andra faktorer tillkom, särskilt då de polemiska uttalandena av biskop Williamson. Tror ni inte att påven, efter att ha fått reda på Williamsons uttalanden, åtminstone borde ha skjutit på hävningen av exkommunikationsdekretet?

Kardinal Castrillón Hoyos: Jag är inte en person som formulerar hypoteser eller uttrycker åsikter om vad påven borde eller inte borde ha gjort. Jag hänvisar bara till vad han gjort och vilken typ av information som han hade vid det tillfället. Och vid detta tillfälle hade ingen av de som var inblandade i frågan en aning om biskop Williamsons uttalanden. Ingen av oss! Och ingen hade heller skyldighet att veta det!

Süddeutsche Zeitung: Men Williamson är ju känd sedan tjugo år. År 1969 redan gjorde han förkastliga uttalanden som handlade om Förintelsen.

Kardinal Castrillón Hoyos: Nej, nej, nej. Man måste vara klar med detta. Glöm inte att denne Williamson då var en ung biskop, vigd utan tillåtelse, han agerade utanför kyrkan och utan jurisdiktion. Och 1989 så uttryckte denne unge biskop i Kanada några åsikter angående en bok som gjorde anspråk på en analys av Förintelsen, som idag vi inte kan dela. Men vid denna tidpunkt kände inte många i världen till boken. Ingen är tvingad att känna till alla böcker som publiceras, även om ämnena är viktiga.

Süddeutsche Zeitung: Men det som Williamson sade 1989 var ju klart: ”Ingen jude blev mördad i gaskammare (: -) detta är lögner, lögner, lögner, (…) judarna uppfann Förintelsen”. Ni var president i CELAM (Latinamerikas Biskopskonferens), i Latinamerika var biskop Williamsons namn känt genom de kontroverser som omgav honom. Ändå insisterar Ni att Ni inget visste om honom?

Kardinal Castrillón Hoyos: I CELAM hörde jag aldrig hans namn nämnas, varken när jag var departementschef, eller generalsekreterare, eller ordförande. Jag lärde känna hans namn och blev varse vem han var år 2000 när jag, för att vi skulle lära känna varandra, bjöd in lefbvrebiskoparna till mitt hem i Rom. Vad jag kan säga är att under denna långa resa av dialoger, har inget organ inom kurian, inte Biskopskongregationen och inte Statssekretariatet, inte nuntiaturerna i de länder som berörs, inte biskopsämbetena i Kanada eller Tyskland, i Schweiz, Frankrike, Österrike, Holland... inte ett enda brev från en troende lekman har framfört ens det minsta till Ecclesia Deikommissionen, som ansvarar för förhandlingarna, inte till Helige Fadern, inte till min ringa person som mycket direkt har fört dialogen med Msgr Fellay. Ingen har sagt oss något som har med Förintelseförnekelsen hos biskop Williamson att göra.

Süddeutsche Zeitung: Inte heller i januari i år?

Kardinal Castrillón Hoyos: Jag inser att Sveriges Television intervjuade honom den 1 januari (det var den 1 november ö.a.) detta år med anledning av en diakonvigning. Om denna sändning och om Williamsons uttalanden fick jag veta först den 5 februari, då nuntiaturen informerade Statssekretariatet om denna intervju och hans excellens överlämnade till mig från Sekretariatet en information som jag har, stämplad med datumet den 5 februari 2009.

Süddeutsche Zeitung: Men enligt interna källor i Vatikanen sägs det att några dagar innan den 21 januari så anlände det ett fax till Vatikanen som omtalade uttalandena från biskop Williamson.

Kardinal Castrillón Hoyos: Nej, nu måste vi klargöra: Den officiella noten kom den 5 februari. Vad jag frågar mig hela tiden är av vilka skäl om intervjun gjordes den 1 januari, varför den då sändes först den 21 januari. Detta betyder att man väntade tills dekretet, vars förarbete var hemligt, blev undertecknat den 14 januari. Varför tillkännagavs intervjun först då?

Süddeutsche Zeitung: Vad tror Ni?

Kardinal Castrillón Hoyos: Jag gillar inte att spekulera. Jag arbetar objektivt, jag tänker inte gott eller ont om andra personer om jag inte vet säkert. Jag dömer bara efter vad som har hänt. Och vad som har hänt är att allmänheten informerades och påhoppades först vid detta tillfälle.

Süddeutsche Zeitung: Men det största påhoppet stod ju själve Williamson för när han sade det han sade, fast han visste att dekretet om exkommunikationen var i antågande.

Kardinal Castrillón Hoyos: Nej, Williamson var inte nödvändigtvis medveten om detta. Han deltog inte i förhandlingarna med Rom. Msgr Fellay brukade i egen person representera Brödraskapet och för det mesta var det han ensam som deltog i dialogerna. Jag var för det mesta ledsagad av någon i min Kommission. Självklart så avhandlades en del partier i processen enskilt med experter tillhörande den Heliga Stolen. Efteråt informerades msgr Fellay. De visste bara att saken höll på att studeras. Efter en lång och omsorgsfull genomgång av frågan om exkommunikationen, godkändes dekretet av den helige Fadern och kardinal Re den 14 januari 2009, då mottog jag av sagde kardinal texten undertecknad och jag informerade, i mitt hem, msgr Fellay om saken och att han kunde meddela de andra tre biskoparna i Brödraskapet. Dessa visste alltså bara att från den 21 januari var de lösta från exkommunikationen, och de ombads hålla saken hemlig till den 24, då dekretet skulle offentliggöras. Om någon i Tyskland eller någon annan del av världen säger något annat så ljuger de, om detta nu är av elakhet eller okunskap.

Süddeutsche Zeitung: Men uppenbarligen kände ju Fellay till uttalandena av Williamson i TV-programmet, då han den 21 januari skickade ett brev till den svenska TV-kanalen för att stoppa sändningen av intervjun.

Kardinal Castrillón Hoyos: Om detta hade jag ingen kännedom.

Süddeutsche Zeitung: Och Ni beklagar inte att Fellay, om han nu skickat detta brev, inte delgav Er vetskapen om Williamsons uttalanden för att undvika den kontrovers som sedan uppstod?

Kardinal Castrillón Hoyos: Jag beklagar många, många saker som jag inte fått veta. Och bland dessa saker är detta den mest beklagansvärda.

Süddeutsche Zeitung: Williamson säger att han lärt känna Er under en lunch.

Kardinal Castrillón Hoyos: Ja. Kort efter det att påven utnämnt mig till ordförande i Ecclesia Deikommissionen såg jag en dag från mitt kontor på Kleruskongregationen en grupp personer som var klädda i sutan fast det var mitt i sommaren. Jag frågade min sekreterare vilka det var. Han sade att de är lefebvrister. Jag bjöd in dem till mitt hem, och de tackade ja.

Süddeutsche Zeitung: Och vilket intryck gav de?

Kardinal Castrillón Hoyos: De var bra folk, kanske lite för mycket fastlåsta, nästan som fixerade, vid en enda sak: Att fastslå att grunden till allt ont i Kyrkan och världen är reformen av liturgin efter konciliet. Jag hade inte ordnat denna lunch för att diskutera med dem, bara lära känna dem. Så för att lätta upp stämningen en smula bestämde jag mig för att skämta. Jag sade att jag gillar språk och finge jag välja ett språk för att fira Mässan på så skulle jag välja arameiska, det är ju Kristi eget språk. Jag sade dem att jag inte visste vem som hade den dåliga idén att ändra från Kristi språk till hans förföljares. Det var ett dåligt skämt, uppenbarligen.

Süddeutsche Zeitung: Vad sade de?

Kardinal Castrillón Hoyos: Inget alls.  Jag gick omedelbart över till ett annat ämne. Efter detta sammanträffande följde flera regelbundna diskussioner som inleddes med ett första möte med Johannes Paulus II och ett annat med Benedikt XVI i augusti 2005.

Süddeutsche Zeitung: Hur minns ni Williamson från denna gång?

Kardinal Castrillón Hoyos: Han föreföll mig vara en ärlig människa, men med en mycket speciell stil. Jag märkte han inte var någon dumbom, men lite besatt och mycket styvnackad.

Süddeutsche Zeitung: Exakt vad menar Ni med ”ärlig”?

Kardinal Castrillón Hoyos: En man som säger vad han tänker. Williamson är enligt min bedömning inte en person som försöker bedra någon. Han förefaller mig vara ärlig, även om han är extrem i sina synpunkter. Men, på det hela taget, en man av enkel och uppriktig tro.

20091003

Översättning från spanska orginaltexten: US

Från Zenit

Del 2 Till artikeln

Se även:
Artikeln i Süddeutsche Zeitung del 1
Artikeln i Süddeutsche Zeitung del 2
Misstro inte påvens avsikter! (Ledare från 31 januari 2009)