När nu konklaven snart väntar skakas kyrkan åter av rykten om skandaler. Det handlar om allt från sexövergrepp till penningtvätt, utpressning, stöld av kapital, och homosexaffärer. I Tyskland har biskoparna plötsligt fått för sig att uttala sig positivt om dagen-efterpiller, alltså preparat som förhindrar befruktning, men lika väl kan avstöta befruktade ägg. Kardinal Walter Kasper vill ha in kvinnor med rösträtt på synoder och koncilier och han uttalar sig för någon form av diakonat för kvinnor. Samtidigt avfärdas just detta av kardinalskollegan Müller. Och förvirringen bara ökar. Hur lätt är det då inte att skylla på påven. Det är hans fel, han har förlorat kontrollen, han klarade inte uppgiften, nu går han.

Det är just detta som man kunde tycka kyrkan inte behöver just nu. Kunde man inte vara tyst och be? Vår påve Benedikt blev sviken och lurad av många, även de som han trodde var honom närmast, motarbetad av ännu fler. Han har själv varit beredd på det och betonat att påveämbetet med nödvändighet alltid innehåller ett visst mått av martyrskap. Redan första dagen mottogs budet om den nye påven med misstänksamhet, i Sverige också, och genast dök det upp ord som "övergångspåve", "maktkupp" etc. Katoliken Gunnel Vallqvist drömde om en annan påve och en annan kyrka:

Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om.

Och kulturchefen på SvD, Carl Otto Werkelid, också katolik, skrev inför konklaven:

Ännu värre är att nu finns risken att han (Ratzinger) verkligen blir påve, till ålder ännu valbar och med en strategisk maktstruktur under sig som säkert kan överrösta den helige ande.

Så - den helige Ande blev alltså överröstad. Maktstrukturen skulle enligt Werkelid ha varit - Opus Dei. Så fel man kan ha.

Skandalerna har aldrig upphört. Medierna har listigt försetts med material från fienden. Hela tiden har man sökt svaga punkter, missbrukat citat, felciterat eller helt enkelt hittat på rena lögner som ska få påven att vackla , de troende att splittras och världen att förakta kyrkan än mer.

Detta drabbar alla oss som vill tillhöra den kyrka som Kristus själv grundade. Vi och våra barn. Hur kan man försvara en lojalitet till en kyrka där de som ska lära ut moral och etik själva stjäl, ljuger, intrigerar och bryter mot sina löften? Jo, man får göra det med Benedikts undervisning. Ty vi tror på Jesus Kristus, inte på någon annan. Som påven sade i påskvigilian:

Kristus är ljuset, är elden som bränner bort det onda och på så sätt förvandlar den världen, den värld i vilken vi lever och oss själva. ”Den som är nära mig är nära elden”, lyder Jesu ord i överföring till oss av Origines. Och denna eld är på samma gång värme, den är inte ett kallt ljus, utan ett ljus där vi möter både värmen och godheten hos Gud.

Det är märkligt att vi hört så lite om påvens undervisning under dessa åtta år. Bortsett från våra översättningar har det utgivits två böcker från påvens hand och det finns sju översatta tal i tryck, alla i kulturtidskriften Signum. Påven har hållit säkert betydligt mer än femhundra tal under denna tid. Intresserade kan alltid söka upp dem, men då måste man verkligen vara motiverad.

Från predikstolarna har det inte heller hörts mycket om påvens idoga arbete. Hans stora reform, den liturgiska förnyelse, som inneburit ett återställande av det sakrala i liturgin, har uppmärksammats väldigt lite. Det mest häpnadsväckande var ju motu propriet Summorum pontificum, som i ett enda slag öppnade för vem som helst att fira heliga mässan enligt den äldre ordningen - något som var otillåtet i många stift, ja även i självai Peterskyrkan. Omedelbart började denna form sprida sig i alla länder och idag finns det i de flesta stift tillfällen för de som vill ha denna möjlighet, att inom den äldre liturgins ram fira heliga mässan, tillbe och vörda sakramentet såsom man gjort under seklernas gång. På så sätt räddade påven inte bara en av kyrkans vackraste och mest utvecklade (sic!) liturgier, som hotades dö ut som en levande tradition. Kanske han även såg till att många andra inslag i det liturgiska livet kommer att överleva, apostoliska traditioner såsom de lägre vigningarna. Han vill samla in alla goda krafter, och framförallt ville av avblåsa striden om mässans liturgi.

Påven har även velat styra upp hur mässan firas enligt den nyare ordningen. Helt i enlighet med den liturgiska reformen som han gav uttryck för redan som kardinal i boken "The Spirit of the Liturgy" så ville han att det skulle finnas ett tydligare inslag av tillbedjan, av tystnad, skönhet och vördnad i liturgin Därför utgav han den apostoliska exhortationen Sacramentum caritatis, men den verkar okänd för de flesta. Ändå är den mycket konkret när det gäller utformningen av liturgin. Till exempel kan man inte använda profan musik som rena konsertstycken, och imrovisationer utan musiken skall vara skapad till liturgin. Därför får vi heller inte låta gregorianiken gå förlorad. Till och med placering av altare, tabernakel, ambon etc är reglerat här, och det finns tydliga föreskrifter för under vilka förutsättningar lekmän kan användas i samband med heliga mässan. Men det verkar som de flesta stift inte överhuvudtaget brytt sig om denna apostoliska uppmaning.

Det är alltså uppenbart att detta pontifikat blivt dåligt avlyssnat, inte bara av media utan även av dem som borde beröras mest, nämligen de som tjänar altaret och predikar. Alltid har det kommit rubriker, som handlat om något helt annat än vad påven framfört. Och det är enligt dessa enradare han har fått sin dom, både inom och utanför kyrkan.

Det har blivit med detta pontifikat lite som påven själv säger det blev med det Andra Vatikankonciliet. Man skapar en skenbild och släpper inte fram de röster som protesterar mot den. Bilden av Vatikankonciliet är ett sken, en mediaprodukt, medan det som verkligen kom fram under konciliet nästan belagts med en tabustämpel att tala om, både sådant som var berikande, såsom en i tron engagerad församling, definitionen av läroämbetet, och de tidsbundna inslagen som knappast kan tillämpas idag. I ett historiskt tal till kardinalerna inför julen 2005 belyste påven problemet ingående med att det finns en dominerande uppfattning, där man tolkat konciliet som en brytning med allt som var innan. Det som var heligt igår kunde plötsligt vara något avskytt och oönskat idag. Vad som står i texterna kan vi bortse ifrån, det är andan av reform, av en ny kyrka, man ska ta fasta på, säger många än idag. Konciliariteten, koncilieandan är det som vi ska ledas av, inte texterna.

Nej, så kan man inte tolka konciliet, menade påven:

Det uppfattas som en sorts konstituerande församling, som avskaffar en gammal konstitution och skapar en ny. Men konstitutionen behöver en uppdragsgivare och sedan en bekräftelse från uppdragsgivarens sida, dvs. av folket som konstitutionen skall tjäna. Konciliefäderna hade inte ett sådant mandat och ingen hade någonsin givit dem det. För övrigt kunde ingen ge dem det, ty kyrkans egentliga författning kommer från Herren, och den har blivit oss given för att vi skall kunna nå fram till eviga livet och utifrån detta perspektiv även skänka ljus åt livet i tiden och åt själva tiden.

Talet är lysande, analytiskt, klart och lättläst, och det ledde omedelbart till en sorts försoning mellan grupperingar som nästan lämnat kyrkan på grund av alla innovationer, och de som sett på många traditioner som som förkonciliära och därför omöjliga att tillåta. Till det senare hörde inte bara mässordnngen, utan även latin, gregoriansk sång, klausuren, ordensdräkt, prästkappa, processioner, bikt, fasta, moral...

Men många missade även detta tal. Ty med denne påve struntade man i hans budskap och sökte istället hans svaga punkter. Inte minst gällde det hans egna landsmän, de tyska biskoparna, som nästan öppet visat sitt ointresse för påvens intentioner och reformer. Samtidigt samlade påven varje onsdag mellan tjugofem och fyrtio tusen åhörare, och på resorna hade han inte svårt nå fram med sina tal till framförallt ungdomar.

Han var alltså en utomordentlig kommunikatör. Det visade han också i kontakterna med de ortodoxa, med anglikaner, muslimer och judar. Kontakterna med Bartolomew I av Konstantinopel var hjärtliga, och även med Moskvapatriarken Kirill I. Relationerna hade länge varit iskalla med Moskva, men det senaste som kommit från Kirill, bara för en månad sedan, var att påven behövde inte komma till Moskva, de kände ju redan varandra sedan många personliga möten Rom innan de båda beträtt sina repsektive ämbeten. För anglikanerna öppnade påven dörren med ett så kallat personalordinariat. Många anglikanska biskopar har tagit steget och de är alltså återförenade med Rom, med präster och församlingar, men får behålla sin liturgi och särart. En ekumenik som skett utan rubriker. Med muslimerna öppnade påven en dialog om tro och förnuft, som hälsades välkommen av många inom islam. Öppningen kom med ett tal i Regensburg som handlade just om förhållandet mellan tro och förnuft och om våld kan användas för att vinna anhängare. Påven missförstods genom rena felcitat, men han bemötte omedelbart kritiken, reste till Istanbul, och detta resulterade i att bland annat 38 ledande muslimska tänkare skrev tackbrev till honom och startade en lärd dialog. Från judiskt håll säger man att man aldrig haft så goda relationer tidigare med katolska kyrkan som under denne påve. Men vi har alltså fått läsa något annat i våra tidningar.

Nu börjar snart ett nytt pontifikat, och då ska man inte stanna i det gamla. (såsom man gjort i souvenirbutikerna runt Petersplatsen - där tycks ännu Johannes Paulus II regera...). Men låt oss ändå fortsätta berikas av påvens Benedikt fantastiska undervisning, som skapar klarhet och ger en förvissning om, att Gud är med oss. Vi kan inte förvänta oss ännu en lärare av den kapaciteten, och vi ska inte ens jämföra. Ty varje påve har sin egen karisma och bärs av en speciell nåd, ämbetets nåd.

Vi kommer att samla ihop alla de översättningar vi gjort i ett index, det handlar om ett hundratal texter kanske. Inte minst kan påvens katekes-serie rekommenderas, där han går igenom apostlarna, en för en.

Låt oss heller inte glömma att be för påve Benedikt och i tacksamhet se tillbaka på ett pontifikat som var en stor gåva i en svår tid.

På påvens 85-årsdag skrev vi:

Det kommer att märkas den dag han är borta vilken stor påve han var, och en annan skrev; vilken nåd att få leva i samma tid som denne påve! Vi kan inte annat än hålla med. Alla påvar bär genom ämbetet en särskild nåd med sig. Men otvivlelaktigt finns det ju påvar och påvar. Vi har begåvats med en man som trots sin ålderssvaghet gör allt för att "försona kyrkan med sig själv", och detta utan några ytliga anpassningar. Istället försöker han finna vägar så att de troende ska förstå vilken skatt kyrkan är, och vilken glädje vi borde känna att ha tillgång till allt detta, inte bara evangeliet och läran, utan också Jesus Kristus själv i sitt sakrament. Då ska vi inte försöka hitta anledningar att misströsta, utan hellre se ljuset.

20130223