Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
23. Paulus från Tarsos
Kära bröder och systrar!
Vi har avslutat våra reflexioner kring de tolv apostlar, som direkt kallades av Jesus under hans liv på jorden. Idag börjar vi med att rikta vår uppmärksamhet på andra viktiga personligheter i urkyrkan. Också de har utgivit sitt liv för Herren, för Evangeliet och för Kyrkan. Det handlar om män och även om kvinnor, vilka – som Lukas skriver i Apostlagärningarna, - har ”satsat sina liv för vår Herres Jesu Kristi namns skull” (15:26).
Den främste bland dessa är utan tvivel Paulus från Tarsos. Av den uppståndne Herren själv blev också han kallad att vara apostel. I kyrkohistorien lyser han som en stjärna av den första storleksordningen, och detta inte bara under urkyrkans tid. Den helige Johannes Chrysostomos beskriver honom som en människa som till och med överträffar många änglar och ärkeänglar (jfr ”Panegyrikos” 7,3). I Divina Commedia anknyter Dante Alighieri till Lukas’ berättelse i Apostlagärningarna (jfr 9:15) och kallar honom helt enkelt ”ett av Gud utvalt redskap” (vaso di elezione) (Inf. 2,28). Andra har kallat honom ”den trettonde aposteln”, och han vidhåller själv med eftertryck att han är en äkta apostel, eftersom han har kallats av den Uppståndne, ja, han skulle till och med vilja vara ”den främste efter den Ende”. Förvisso är han, efter Jesus, den gestalt i kristendomens början, om vilken vi är bäst underrättade. Vi har inte bara Lukas’ skildring i Apostlagärningarna, utan också en samling brev som härrör direkt ur hans hand och som uppenbarar för oss hans personlighet och hans tänkande, utan att vi behöver någon som förmedlar oss det. Lukas meddelar oss att hans ursprungliga namn var ”Saulus” (jfr Apg 7:58; 8:1 osv.) – på hebreiska ”Saul” (jfr Apg 9:14,17; 22:7,13; 26:14), samma namn som kung Saul (jfr Apg 13:21) – och att han var diaspora-jude, då Tarsos ligger mellan Anatolien och Syrien. Ganska snart begav han sig till Jerusalem, för att vid den store rabbi Gamaliels fötter grundligt studera den mosaiska lagen (jfr Apg 22:3). Han hade också lärt sig ett robust hantverk: han var tältmakare till yrket (jfr Apg 18:3). Så blev det senare möjligt för honom att själv sörja för sitt livsuppehälle, utan att belasta församlingarna (jfr Apg 20:34; 1 Kor 4:12; 2 Kor 12:13-14).
Han var angelägen om att lära känna gemenskaperna av dem som bekände sig som Jesu lärjungar. Från dem hade han hört om en ny tro, om en ny ”väg”, som det då hette, som inte satte Guds lag i medelpunkten, utan den korsfäste och uppståndne Jesu person, med vilken nu syndernas förlåtelse var förbunden. Som ivrig jude höll han detta budskap för oacceptabelt, ja, till och med som skandalöst, och han kände sig förpliktad att förfölja Kristi efterföljare, även utanför Jerusalem. Just när han befann sig på väg till Damaskus, i början av 30-talet, blev Saulus, enligt hans egna ord, ”gripen av Kristus” (Fil 3:12). Medan Lukas ger en detaljerad version av denna händelse – hur han träffas av ljuset från den Uppståndne och hur hans liv förändras från grunden – går han själv i sina brev direkt till det väsentliga och talar inte bara om en syn (jfr 1 Kor 9:1), utan om en upplysning (jfr 2 Kor 4:6) och framför allt om en uppenbarelse och kallelse genom mötet med den Uppståndne (jfr Gal 1:15-16). Ty han definierar sig uttryckligen som ”kallad apostel” (jfr Rom 1:1; 1 Kor 1:1) respektive som ”apostel genom Guds vilja” (2 Kor 1:1; Ef 1:1; Kol 1:1), som om han på detta sätt ville betona att hans omvändelse inte var resultatet av reflexion och eftertanke, utan följden av ett gudomligt ingripande, en oförutsedd nåd från Gud. Enligt hans egna ord har hädanefter paradoxalt nog det som tidigare var av värde för honom, blivit till ”förlust och avskräde” (jfr Fil 3:7-10). Och från och med detta ögonblick sätter han in alla sina krafter uteslutande för Kristi tjänst och för hans Evangelium. Paulus’ liv blir hädanefter en apostels liv, som utan förbehåll vill vara ”allt för alla” (1 Kor 9:22).
Av detta kan vi dra en mycket viktig lärdom. Det som gäller är att ställa Kristus i medelpunkten av det egna livet, så att vår identitet väsentligen präglas av mötet, av gemenskapen med Kristus och hans Ord. I hans ljus blir varje annat värde vunnet på nytt, och samtidigt renat från eventuell orenhet. En annan grundläggande lära som Paulus ger oss består i den universella ”anda” [eg. ”andning” (spiro), ö.a.] som kännetecknar hans apostolat. Som särskilt angeläget såg han problemet med hedningarnas tillträde till Gud som i den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus erbjuder frälsning åt alla människor utan undantag. Därför bemödade han sig att göra detta Evangelium känt. ”Evangelium” betyder ju ordagrant ”det goda budskapet”, alltså ”budskapet om nåden”, som är avsett att försona människan med Gud, med sig själv och med de andra. Från första stund hade han förstått att detta är en verklighet, som inte bara berör judarna eller en viss krets människor, utan att den är av universell betydelse och angår alla, eftersom Gud är alla människors Gud. Utgångspunkten för hans resor var Kyrkan i Antiochia i Syrien, där Evangeliet för första gången förkunnades för grekerna och där också benämningen ”kristna”, det vill säga ”de kristtrogna”, de på Kristus troende, präglades (jfr Apg 11:20,26). Därifrån färdades han först till Cypern och därefter, vid olika tidpunkter till Mindre Asien (Pisidien, Lykaonien, Galatien) och till Europa (Makedonien, Grekland). Viktigare var städerna Efesos, Filippi, Thessalonike, Korinth, utan att glömma Beroia, Athen och Miletos.
Paulus’ apostolat saknade inte svårigheter och umbäranden som han med gott mod tog på sig av kärlek till Kristus. Han själv erinrar sig dessa: ”Jag har arbetat mer än de flesta, har oftare blivit satt i fängelse, fått långt fler slag, ofta varit i dödsfara … tre gånger har jag undergått spöstraffet, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har haft möda och arbete, genomvakat sömnlösa nätter, utstått hunger och törst, ofta saknat bröd för dagen och i mina tunnslitna kläder lidit svårt av kölden. Till all detta kommer det som särskilt tynger mig, nämligen omsorgen om alla församlingarna (Chiese) (2 Kor 11:23-28). Av ett ställe i Romarbrevet (jfr 5:24-28), framgår att han avsåg att våga sig ända till Spanien, ända till Västerlandets yttersta gräns, ja, ända till den då kända världens gränser, för att överallt förkunna Evangeliet. Hur skulle man annat än beundra en sådan man? Hur skulle man kunna underlåta att tacka Herren för att han skänkt oss en apostel av en sådan resning? Det är uppenbart att det inte hade varit möjligt för Paulus att gå så svåra och ibland så förtvivlade situationer till mötes, om det inte hade funnits en grund av ett absolut värde, inför vilken det inte fanns någon gräns, som inte hade kunnat överskridas. För Paulus – vi vet det! – var denna grund Jesus Kristus, om vilken han skriver: ”Ty Kristi kärlek tvingar oss …, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem” (2 Kor 5:14-15) – för oss, för alla.
Aposteln Paulus fick avlägga det yttersta vittnesbördet, som han beseglade med sitt blod, under kejsar Nero här i Rom, där vi bevarar och vördar hans dödliga kvarlevor. Om honom skriver Clemens av Rom, min företrädare på denna apostoliska stol, under de sista åren av det första århundradet: ”På grund av avund och oenighet har Paulus visat hur man vinner tålamodets segerlön… Efter att för hela världen ha undervisat om rättfärdigheten, har han nått fram till Västerlandets yttersta gräns, och lidit martyrdöden inför våra styrande, lämnade han, som är tålamodets största förebild, denna världen och begav sig så till ärans heliga ort” (Brevet till Korinthierna, 5). Må Herren hjälpa oss att i handling omsätta aposteln Paulus’ undervisning, som han har efterlämnat åt oss i sina brev: ”Ha mig till förebild, liksom jag har Kristus till förebild” (1 Kor 11:1).
25 oktober 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved