Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
24. Paulus – det nya livet i Kristus
Kära bröder och systrar!
I den föregående bibelutläggningen för två veckor sedan försökte jag att teckna de viktigaste konturerna av aposteln Paulus’ biografi. Vi har sett hur mötet med Kristus på vägen till Damaskus bokstavligen har ”revolutionerat” hans liv. Kristus blev skälet till hans existens och den djupa orsaken till hela hans apostoliska verksamhet. Efter Guds namn, som förekommer mer än 500 gånger, är Kristi namn det som i hans brev oftast nämns (380 gånger). Det är alltså viktigt att vi blir medvetna om vilken betydelse Jesus Kristus kan ha i en människas liv, och därmed i vårt eget liv. Kristus är verkligen kulmen i frälsningshistorien och därför den verkligt urskiljande punkten (il vero punto discriminante), även i dialogen med de andra religionerna.
Med vår blick riktad på Paulus kan vi formulera den grundläggande frågan: Hur sker en människas möte med Kristus? Och vari består den relation som uppkommer ur detta möte? Svaret som Paulus ger kan uppfattas i två moment. I första hand hjälper Paulus oss att förstå trons absolut grundläggande och oersättliga värde. Så skriver han i Brevet till romarna: ”Ty vi menar att människan blir rättfärdigad på grund av tro, oberoende av de gärningar som lagen kräver” (Rom 3:28). Och likaså i Brevet till galaterna: ”Men vi vet att människan inte blir rättfärdiggjord genom att göra det som lagen kräver, utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har också vi satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skall bli rättfärdiggjorda genom denna tro på Kristus och inte genom de gärningar som lagen kräver. Ty genom lagens gärningar blir ingen människa rättfärdiggjord” (Gal 2:16). ”Att bli rättfärdig (rättfärdigad)” betyder att bli gjord rättfärdig, det vill säga att bli antagen av Guds barmhärtiga rättfärdighet, att träda i gemenskap med Honom och så kunna bygga ett mycket mer äkta förhållande till alla våra bröder – och detta på grundvalen av den fullkomliga förlåtelsen av våra synder. Paulus säger med all klarhet att detta sätt att vara (condizione di vita, Seinsweise) inte är avhängigt av våra eventuella goda gärningar, utan endast av en ren Guds nåd: ”Utan att ha förtjänat det, blir vi rättfärdiggjorda av hans nåd genom återlösningen i Kristus Jesus” (Rom 3:24).
Med dessa ord uttrycker den helige Paulus det grundläggande innehållet i hans omvändelse, den nya inriktningen av hans liv, som kommer från hans möte med den uppståndne Kristus. Före sin omvändelse var Paulus ingen människa som stod fjärran från Gud och hans lag – tvärtom: han var en strängt troende, med en intill fanatism gående bekännelse. Men i ljuset av mötet med Kristus förstod han att han därmed hade sökt sig själv, sin egen rättfärdighet, och att han med all denna rättfärdighet endast hade levt med tanke på sig själv. Han förstod att en ny inriktning av hans liv var absolut nödvändig. Och denna nya riktning finner vi uttryckt i hans ord: ”Så länge jag ännu lever här i världen, lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:20).
Paulus lever alltså inte längre för sig själv, för sin egen rättfärdighet. Han lever av Kristus och med Kristus. Så utger han sig själv, och söker inte längre sig själv. Detta är den nya rättfärdigheten, den nya inriktningen, som skänks oss av Herren och genom tron. Inför Kristi kors, den yttersta manifestationen av Jesu självutgivelse, finns det ingen som skulle kunna berömma sig själv eller sin egen, själv-gjorda, för sig själv gjorda rättfärdighet. På ett annat ställe talar Paulus med profeten Jeremias’ ord och förtydligar hans tanke: ”Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av Herren” (1 Kor 1:31; jfr Jer 9:22f); eller: ”Men jag vill inte berömma mig av något annat än av vår Herres Jesu Kristi kors, genom vilket världen för mig är korsfäst och jag för världen” (Gal 6:14).
Genom att reflektera över betydelsen av rättfärdiggörelsen – inte genom gärningar utan genom tron – når vi fram till den andra komponenten som utgör den kristna identiteten, som Paulus har beskrivit genom sin livsstil; en kristen identitet, som består av två element: att inte söka sig själv i sig själv, utan låta sig upptagas, mottagas av Kristus och sedan ge ut sig med Kristus, för att så på ett personligt sätt ha del i själva Kristi sak, ända till att nedsänkas (immergersi) i honom, för att på detta sätt dela både hans död och hans liv. Detta skriver Paulus i Brevet till romarna: ”Vi som har döpts in i Kristus har också blivit döpta in i hans död … vi har blivit begravda med honom … vi har blivit helt och hållet förenade med honom … Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden, men lever för Gud i Kristus Jesus” Rom 6:3, 4, 5, 11). Just detta sista uttryck är betydelsefullt: Paulus nöjer sig inte med att de kristna är döpta eller är troende; för honom är det lika viktigt att säga att de är i Kristus Jesus” (jfr även Rom 8:1, 2, 39; 12:5; 16:3, 7, 10; 1 Kor 1:2, 3 osv.).
På andra ställen vänder Paulus på orden och skriver: ”Kristus är i oss” respektive ”Kristus är i er” jfr Rom 8:10; 2 Kor 13:5) eller ”Kristus är i mig” (Gal 2:20). Detta inbördes ”ömsesidiga inträngande” (compenetrazione) av Kristus och den kristne, som är så karakteristiskt för Paulus’ lära, gör hans utläggning av tron fullständig. Även om tron på det innerligaste förenar oss med Kristus, framhäver den samtidigt skillnaden mellan oss och honom. Men enligt Paulus har den kristnes liv också en komponent som vi skulle kunna kalla ”mystisk”, i den mån som den medför vår ”inlevelse” (immedesimazione) i Kristus och av Kristus i oss. I denna mening kommer aposteln till och med fram till att beteckna våra lidanden som ”Kristi lidanden i oss” (2 Kor 1:5), så att vi ”alltid bär med oss i vår kropp den död som Jesus dog, för att det liv, som Jesus lever, skall uppenbaras i vår kropp” (2 Kor 4:10).
Allt detta måste vi översätta till vårt dagliga liv, i det att vi följer Paulus’ exempel, han som alltid levde i denna stora andliga ”andhämtning” (respiro). Å ena sidan måste tron leda oss till en ständig hållning av ödmjukhet, ja, ännu mer: till en oavlåtlig tillbedjan och lovprisning av Gud. Det som vi är som kristna har vi i själva verket endast honom och hans nåd att tacka för. Ingenting och ingen person kan få inta hans plats. Därför är det nödvändigt att vi inte låter någonting eller någon annan tillkomma den ära som tillhör honom. Ingen avgud får besudla vårt andliga universum. I annat fall skulle vi hemfalla åt en vanärande form av slaveri, istället för att njuta av den frihet som vi förvärvat. Å andra sidan måste vi i oss ingjuta vår radikala tillhörighet till Kristus, liksom det faktum att vi är ”i honom”; ingjuta en hållning av fullkomlig förtröstan och av oändlig glädje. Slutligen måste vi tillsammans med den helige Paulus utropa: ”Är Gud för oss, vem kan då vara mot oss?” (Rom 8:31). Och svaret är att ingenting och ingen ”kan skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 8:39). Vårt kristna liv grundar sig alltså på den mest stabila och säkra klippa som man kan föreställa sig. Och från honom hämtar vi all vår kraft, som aposteln skriver: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft” (Fil 4:13).
Låt oss alltså anta vårt livs utmaning, med alla dess glädjeämnen och lidanden, burna av dessa stora känslor, som Paulus låter oss få del av. När vi får erfara dem, skall vi begripa hur sant det är som aposteln själv skriver: ”Ty jag vet på vem jag tror, och jag är övertygad om att han har makt att bevara det som han har anförtrott mig intill den dagen”, det är till den avgörande dagen , dagen för vårt möte med Kristus,, hela världens domare och Frälsare och vår Frälsare (jfr 2 Tim 1:12).
8 november 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved