Ers helighet fader Benedikt XVI,

Vi är några katoliker som är ytterst tacksamma för allt det ni under de senaste åren uträttat inom det stora uppdrag att vara  den universella kyrkans herde som ni fått er anförtrott. Vi är tacksamma för att ni visar på vikten av det mänskliga förnuftet, för att ni givit oss  "Motu proprio Summorum pontificum", för kontakten med de anglikaner som önskar återvända till enheten och för mycket annat också. 

Vi har samlat mod för att skriva till Er efter att ha hört (just under de dagar när massakern på kristna kopter ägde rum i Egypten) om er avsikt att i oktober månad till Assisi låta sammankalla ett stort interreligöst möte, och detta 25 år efter det bönemöte som går under namnet  ”Assisi 1986”.

Vi minns alla detta stora bönemöte som ägde rum för så många år sedan.  

Det utgör också en större mediahändelse än många andra  och som – oberoende av uppsåtet och de högtidliga deklarationerna hos dem som sammankalladet det – väckte en obestridlig motreaktion som i den katolska världen ledde till likgiltighet och religiös relativism.   

Det var från och med denna händelse som många kristna började betrakta den sekellånga läran om ”en enda, helig, katolsk och apostolisk” kyrka under ledning av den ende Frälsaren som något som man numera kunde förklara vara passé.  

Vi minns alla hur representanter för alla religionerna, församlade i en katolsk helgedom, Sankta Maria dei Angeli-kyrkan, ställde sig i rad var och en med olivkvist i handen. Detta skulle vara ett tecken på att freden inte var något som går via Kristus utan utan åtskillnad via alla religionsgrundare, vare sig deras namn är Muhammed, Buddha, Confusius, Kalì eller Kristus...

Låt oss komma ihåg den bön muslimerna bad i Assisi, som är staden där det helgon bodde som hade omvändelsen av muslimer som ett av sina mål.  

Vi påminner oss animisternas bön, deras åkallan av elementens andar och andra ateistiska religionsbekännares böner, sådana som jainisternas.

Denna ”gemensamma” bön – vad än dess önskade eller oönskade mål var – fick som resultat att många trodde att alla bad ”till samma Gud”, en gemensam Gud som bara visade sig under olika namn. 

Den Heliga skrift säger emellertid klart och tydligt: ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig” (första budet) och ”Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).

Vi som skriver detta har verkligen inget emot dialog – dialog med vilken religion det än vara må.  

Vi lever i denna värld och varje dag talar vi med, diskuterar med och hyser kärlek till även dem av oss som inte är kristna utan ateister, agnostiker eller tillhör andra religioner. Men det hindrar oss inte från att tro att Gud själv kom hit till vår jord och underkastade sig döden för att vi skulle lära vad som menas med sanningen och vägen och inte bara att detta är en av möjliga vägar till sanning. Kristus är för oss kristna Frälsaren, världens ende Frälsare.  

Därför påminner vi oss när vi tänker på händelsen som ägde rum för 25 år sedan med förfäran de hönor som i enlighet med stamriter slaktades på den heliga Klaras altare eller Buddhastatyn som placerades på Peterskyrkans altare, ovanpå martyren Vittorinos reliker, vilken dödades på 300-talet e.Kr. på grund av vittnesbördet om sin tro som han avlade.  

Vi påminner oss de katolska prästerna som utsatte sig för andra religioners invigningsriter, en scen som ingav oss kalla kårar: Är det nämligen ”dåraktigt” att döpa en vuxen som inte tror in i den katolska kyrkan, så är det lika absurt för en katolsk präst att underkasta sig en rit som han varken inser värdet eller ändamålsenligheten av. När han ändå gör det så är det hela detsamma som att ge uttryck för denna tanke: att alla riter inget annat är än tomma mänskliga gester som saknar mening. Att alla uppfattningar om det gudomliga är likvärdiga. Att alla moraliska principer som bygger på någon religion är utbytbara.  

Där har vi den, ”Assisi-andan” som medierna och kyrkans mest relativistiska falanger därefter broderade ut och skapade förvirring över. Det tycktes dem underligt att i samband med Evangeliet och Kristi kyrka ingen under tvåtusen år hade tänkt på att göra samma sak. Vi vill i detta sammanhang upprepa en fransk journalists ironiska kommentar: ”I närvaron av så många religioner är det lättare att tro att alla är lika mycket eller lite värda. När vi ser så många gudar, frågar vi oss inte då om alla inte är likvärdiga eller om en är den enda sanna. Den retsamme parisaren (skeptisk och icke-troende) kan liknas vid den likaledes icke-troende antikvitetssamlaren som då hans vän fick en gudastaty att falla från bordet utropar: ’Åh, vilken olycka! Kanske detta var den sanne Guden!’”

I vårt bryderi tröstar det oss att ta vår tillfykt till alla de deklarationer genom vilka påvarna alltid fördömt en sådan ”dialog”.  

En kongress med deltagande av alla religioner inkallades faktiskt redan år 1893 i Chicago och en i Paris år 1900. Men Leo XIII ingrep och förbjöd katoliker att delta i dem. 

Samma inställning finner vi hos Pius XI, den påve som dömde ut den kommunistiska och på samma gång den nationalsocialistiska ateismen, samtidigt som han beklagade försöket att förena människorna i en vag och otydlig religiös känslas namn, där närvaron av Kristus saknades.  

Denne påve skrev i sin "Mortalium Animos" (Epifanihögtiden år 1928), beträffande ekumeniska kongresser: ”De som är övertygade om att vi sällan finner människor som inte har någon känsla alls för religion, säger att det för dem är en källa till hopp att människor, även oliktänkade, utan svårighet kan samtycka till att anamma en del lärosatser, som om dessa skulle ha en gemensam grund i deras andliga liv. Det är på grund av detta som de kallar till kongresser, möten, konferenser med stor medial lyskraft, där var och en inbjuds att oberoende av åskådning bidra till diskussionerna: icke-troende av alla de slag, kristna och till och med sådana som avsagt sig tron på Kristus eller envist håller fast vid åsikten att Han inte är en gudom och hans uppdrag inte ett gudomligt sådant. Dylika initiativ som grundar sig på den falska uppfattningen att alla religioner är lika goda och lovvärda kan inte godkännas av katoliker, eftersom dessa – även om de gör det på olika sätt – ger uttryck för den känsla som varje levande varelser har som leder oss till Gud och till den påföljande erkännandet av Guds överhöghet. Men de som är anhängare av denna teori, inte nog med att de misstar sig och faller offer för en villfarelse, utan de förkastar den sanna tron och tar bort dess kärna när de på detta sätt får den att mer och mer likna naturalism och ateism.”

När vi blickar tillbaka måste vi säga att Pius XI hade rätt, även om det var en slump att han yttrade sig på ett sätt som kan appliceras på Assisi 1986, och trots att Johannes Paulus II i sina deklarationer försökte förhindra en sådan tolkning. 

Vilket var budskapet som organisatörerna kom med, medierna och många kyrkliga personligheter med modernistiska tankar, vilka alla är ivriga att omstörta den kyrkliga Traditionen?

Det budskap som de kristna fick genom att se på alla bilderna – bilder är alltid mera suggestiva – och genom tidningar och televisionen, är mycket tydligt: det var bilden av en religiös relativism, vilket är det samma som ateism.  

Om alla ber ”tillsammans” då har de kommit fram till uppfattningen att alla religioner är ”lika”, men om detta är fallet betyder det då inte att ingen av dem är sann?  

Vid den tid då Ers helighet, jämte kardinal Giacomo Biffi och många andra, var kardinal och prefekt för Troskongregationen, var Ni bland dem som uttryckte de starkaste tvivlen. Därför deltog ni aldrig under de följande åren i de repetitioner för evenamnget som varje år organiserades av Sant’Egidio-kommuniteten.

Så som Ers helighet skrev i “Faith, Truth and Tolerance. Christianity and the religions of the world” (Cantagalli, 2005), som egentligen var en kritik av de ekumeniska strävandena präglade av likgiltighet, ”bör katolikerna förstå att det inte finns något som kan kallas ’religioner’ i allmän bemärkelse, att det inte finns någon övergripande idé om Gud och en allmän tro på Honom, att skillnaden (mellan religionerna, ö.a.) inte bara handlar om olika bilder som kan bytas ut eller om konceptuella former utan att det handlar om de yttersta valen.”

Då instämmer Ers helighet väl med Leo XIII och med Pius XI om faran av att evenemang i stil med ”Assisi 1986” bidrar till  synkretism och religiös indifferens? 

Det finns en risk som även konciliärfäderna framhöll när de i Unitatis Redintegratio bad om försiktighet gentemot ekumenism, inte endast i fråga om de andra religionerna, men även i fråga om andra ”kristna”: ”Men överförandet av heliga ting bör inte anses vara ett medel som ska användas utan urskillnad till att återställa kristen enhet...” Under de senaste åren har Ers helighet visat – men detta har inte alltid väckt ens många katolikers förståelse – att dialog är något som äger rum inte mellan olika teologiska teorier utan mellan olika kulturer. Inte mellan trosuppfattningar utan mellan människor, och att de försiggår i ljuset av det som vi alla är i besittning av – förnuftet.  

Utan att återskapa det hedniska Panteon som fanns under antiken, utan att trons integritet urholkas av förtjusningen i teologiska kompromisser, utan att den Uppenbarelse vi får ta emot blir utnyttjad av människor och teologer som önskar förlika det oförlikbara, utan att Kristus – som är stötesten – kan sättas på samma nivå som Buddha eller Confucius, vilka faktiskt aldrig sade att de var Gud. 

Det är av denna anledning som vi med detta brev önskar uttrycka och meddela Er vår oro. 

Vi fruktar att vad än Ers helighet kommer att säga i tv eller tidningar kommer många katoliker att tyda det i ljuset av tidigare indifferens. Vi fruktar att vad än Ers helighet kommer att säga, kommer evenemanget att anses vara fortsättningen på manipulerandet av den helige Franciskus intentioner, där ekumenikerna förvandlar hans gestalt till en fredsstiftar och en synkretiker utan tro, vilket är vad som redan håller på att ske. 

Vi fruktar att vad än Ers helighet säger för att klargöra saker och ting, kommer de enkla troende i hela världen, till vilka även vi hör, endast att se en enda sak: Kristi ställföreträdare talar, diskuterar  och dialogerar inte med de andra religionernas representanter, nej, han ber bara med dem. Som om sättet man ber på och bönens intention skulle vara något oviktigt.  

Många personer kommer att felaktigt dra slutsatsen att kyrkan nu har givit upp och genom att anamma New Age-mentaliteten erkänner den att att be till Kristus är detsamma som att be till Allah, Buddha eller Manitù. Att islams och animismens polygami, hinduernas kaster eller den polyteistiska animistiska spirtismen ... är detsamma som den kristna monogamin, som den ende och treenige Gudens lag om kärlek och förlåtelse.   

Men som Ers  helighet skrev i ovannämnda bok: ”Om vi undviker att skilja mellan religioner och anammar idén att de alla är jämbördiga kommer vi ingenstans.” Helige Fader, vi tror att med ett nytt möte "Assisi 1986" kommer ingen kristen i väst att frälsas, inte heller i kommunistiska Kina, Nord-korea, Pakistan eller Irak … så många troende kommer inte längre att begripa varför kristna i de länderna fortfarande dör som martyrer för att de inte avstår från ett möte – inte med en religion utan med Kristus. Vilket är detsamma sätt som det på vilket apostlarna dog.  

Som medel mot förföljelser har vi ännu andra medel att ta till: politiska, diplomatiska vägar, personliga dialoger och dialoger mellan staterna, dessa är konsistenta med Ers helighets godhet och önskan om fred för hela mänskligheten. 

Men dessa vägar innebär inte ett lika gynnsamt tillfälle som ”upprepandet av Assisi 1986” för dem som önskar grumla vattnet så att religiös relativism befordras .

Med vår sonliga tillgivenhet

Francesco Agnoli
Lorenzo Bertocchi
Roberto de Mattei
Corrado Gnerre
Alessandro Gnocchi
Camillo Langone
Mario Palmaro