Ja, så var det dags igen; det ’sensationella’ avslöjandet av Katolska Kyrkans 2000-åriga konspiration mot den ursprungliga kristendomen trumpeteras ännu en gång ut över hela världen, nu i form av en film. Med denna andra våg av antikatolsk propaganda har dessutom offentliggörandet av ett manuskript från 300-talet koordinerats, vilken innehåller fragment av det gnostiska Judasevangeliet; en text som vänder kristendomen på huvudet och gör Judas till den egentlige hjälten: han som verkligen förstod Jesus. På detta sätt blir i många media, och för ett stort antal individer, Judasevangeliet läst genom den tolkningsram som förs fram i Da Vinci koden (DVK) – ”äntligen får den genuina kristendomen komma till tals.”

Vad kan man då göra i en katolsk kontext gentemot det enorma mediapådrag som lanserar en indignerad neognosticism med udden riktad just mot katolska kyrkan? Även om det är specifikt den kyrkliga hierarkin som står i skottfältet, så är i princip varje traditionell katolik på de anklagandes bänk.

Ett sätt att agera är att nyktert visa på att DVK är en fiktiv berättelse, en roman, att den inte innehåller några sensationella fakta, utan istället en lång rad av falska påståenden – som Dan Brown dessutom hämtat från andra böcker. Och vidare kan man påpeka att ett manuskript från 300-talet som troligen går tillbaka på ett original på 100-talet inte är ett tillförlitligt historiskt vittnesbörd om skeenden under det första århundradet. De fyra kanoniska evangelierna å andra sidan skrevs alla före år 100, dvs. under den tid då det fortfarande fanns ögonvittnen vid liv. Ett bra exempel på ett punkt-för-punkt-avvisande av Da Vinci kodens grundlösa påståenden finner vi i boken The Da Vinci Hoax författad av Carl Olson and Sandra Miesel.1

  
Två filmer: Fiktion...och verklighet

Men även om ett sådant motgift till den desinformation som nu sköljer över oss är mycket viktig, så är det kanske ännu viktigare att höja blicken en smula och reflektera över DVK som ett symptom på något större. För vad Dan Brown har gjort är att plocka element från den så-kallade västerländska esotericismen och varianter av nyhedendom för att sedan sammanställa dessa i romanform med huvudargumentationen att detta potpurri utgör den ’egentliga’ kristendomen. I denna process gör han t.ex. om den ursprungliga gnosticismen till något som passar hans egna syften. Gnostikerna utmärkte sig för en negativ syn på materien och därmed det kroppsliga, inberäknat sexualiteten, något som Dan Brown dock vänder till sin motsats, dvs. till ett gnostiskt bejakande av det kroppsliga. Men det var just detta som utmärkte den katolska kristendomen: kyrkan betonade att materien inte var ond i sig självt, att också kroppen skulle få del av frälsningen och det eviga livet genom kroppens uppståndelse på den yttersta dagen. En motbjudande tanke för många platonskt inspirerade läror under senantiken.

Vi måste därmed förstå DVK som ett manifest för en västerländsk alternativ religiositet som skaffar sig legitimitet och medial uppmärksamhet genom att posera som den ursprungliga och därmed egentliga kristendomen. Om det är relativt lätt att motbevisa denna tes och visa att Da Vinci kodens religiositet är ett modernt påfund utan historisk grund, så är det svårare för den genomsnittlige läsaren att genomskåda vilken typ av religiositet som DVK faktiskt bygger på. För den som är speciellt intresserad av att få en genomgång av alla faktafel så rekommenderar jag den tidigare nämnda The Da Vinci Hoax, men i det följande tänkte jag alltså istället skissera några punkter som är viktiga för att förstå att Dan Browns religiösa agenda är precis raka motsatsen till kristendomen.

Om vi börjar med begreppet nyhedendom så syftar det i korthet på de olika försöken att återuppliva eller föra vidare förkristna religioner som står utanför den judiska traditionen. Dessa rekonstruktioner är ofta uttalat antikristna; man försöker så att säga vrida kristningsprocessen bakåt, och i t.ex. Sverige återinföra tron på asagudarna och kulten riktad till dem. Problemet för de flesta nyhedningarna är att vi inte har speciellt utförliga förkristna källor för en beskrivning av de hedniska religionerna i väst (till skillnad från t.ex. hinduismen i öst), och en modern västerländsk hedendom är därmed i allt väsentligt en re-konstruktion av utdöda religiösa traditioner. Moderna drag i ett sådant återupplivande kan vara betoningen av närhet till naturen med en ekologisk vridning eller en moralisk relativism: gör vad du vill, så länge du inte skadar andra.

Om vi nu vänder oss till DVK så är dess grundläggande teser att den ursprungliga förkristna religionen, hedendomen, utmärkte sig genom att vara en matriarkal kult av den stora gudinnan (moder jord) och att det var kejsar Konstantin på 300-talet som genom en kupp införde en patriarkal kristendom. Detta är helt felaktigt; t.ex. så var en av de största utmaningarna gentemot kristendomen den statssanktionerade Mithraskulten:

Mithras offar en helig tjur Claudius Julianus, 331-363

Mithras blev 308 utnämnd till den romerska statens officiella gud och fick en kortlivad renässans under kejsar Julianus (361–363). Vad som bl.a. gjorde att denna den hellenistiska hedendomens kandidat till världsreligion inte lyckades på det sätt som kristendomen gjorde var att den inte tillät kvinnor att vara medlemmar av kulten. Med andra ord så är en generell beskrivning av ickekristen religion i romarriket som gudinnekult och bejakande av det feminina totalt missvisande.

En nyhednisk agenda står inför det avgörande problemet att även om man refererar bakåt till förkristna religiösa traditioner så är en ny-hednisk religion till största delen en modern skapelse. För att skyla över detta faktum så kan man som Dan Brown hävda att man har funnit en hemlig tradition som har bevarat den ursprungliga religiositeten vilken man nu gör offentlig. Man konstruerar därmed en fiktiv historia av hemliga sällskap eller liknande som troget har fört vidare kunskapen och ritualerna. I DVK utgör sällskapet Prieuré de Sion, som uppfanns på 1950-talet av den franske högerextremisten Pierre Plantard (1920-2000), den fiktiva länk som kopplar ihop det förflutna med nutiden.

    
Pierre Plantard, Gerald Gardner, Leister Crowley och Dan Brown

Om vi nu vänder oss till innehållet i Browns nyhedendom så är det genomgående draget kulten av det gudomligt feminina, men denna gudinnekult är moderniserad på det sättet att den har satts in i ett modernt feministisk perspektiv: att tillbe den feminina principen, moder jord, blir därmed ett led i kvinnofrigörelsen, i upproret mot det patriarkaliska samhället och de religiösa institutionerna som understödjer det, främst den katolska kyrkan. Denna argumentation har hämtat inspiration från den moderna häxrörelsen, wicca-rörelsen, som uppfanns av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet; men, som, inte speciellt förvånande, hävdade att han mottagit uråldriga traditioner av en levande representant för en tradition, som förts vidare i en obruten kedja från den ursprungliga förkristna hedendomen. Denna kombination av feminism och modernt häxeri baserad på tanken om ett ursprungligt matriarkaliskt Europa är speciellt accentuerat i det som kallas på engelska Dianic Wicca, som vi kan se i följande citat från hemsidan till Temple of Diana:

Temple of Diana 's Dianic tradition is a Goddess and woman-centered, earth-based, feminist denomination of the Wiccan religion revived and inspired by author and activist, Zsuzsanna Budapest in the early 1970's. Dianic tradition is a vibrantly creative and evolving Women's Mystery tradition, inclusive of all women.

Denna typ av nyhednisk gudinnekult är i DVK kopplad till en invertering av den klassiska kristendomen, vilket på ett sätt är parallell till tanken på Judas som hjälte, nämligen synen på Satan som en demoniserad hednisk gud. Kopplingen mellan djävulsgestalten och gudinnekulten i DVK sker framför allt genom pentagrammet, den femuddiga stjärnan, som utgör symbolen för det gudomligt kvinnliga enligt Dan Brown. Och det var den tidiga kristna kyrkan som demoniserade pentagrammet och gjorde det till en symbol för Satan. Och på samma sätt skulle Baphomet, den behornade guden, ha demoniserats:

The modern belief in a horned devil known as Satan could be traced back to Baphomet and the Church’s attempts to recast the horned fertility god as a symbol of evil (Brown: 343)

Vad dessa teser innebär för de som tar till sig DVKs budskap är att en nyhednisk kult av Satan framstår som rumsren; han är egentligen en förkristen gud som nu kan ‘komma ut’ som den han egentligen är.

Häxsabbat av Francisco Goya,1821-23 Museo Lazzaro Galdiano, Madrid

Och för att göra denna kombination av gudinnekult och satanism extra attraktiv så tillgriper inte Brown endast en modern feminism men också sexritualer, vilket borde tilltala de av den manliga läsekretsen som kanske inte tänder alltför mycket på gudinnefeminism. Den ursprungliga hedendomen utmärkte sig därmed inte bara för en kult av det gudomligt feminina utan även av hieros gamos, dvs. rituellt sex.

Men denna mytologiserade framställning av den ’ursprungliga’ hedendomen räcker inte eftersom det är tydligt att detta inte var en del av kristendomen, utan Brown omtolkar som tidigare sagt den kristna varianten av gnosticismen som florerade på 100-talet och 200-talet till den egentliga kristendomen, vilken var bärare av den mytologiska feminismen. Detta är som sagt helt uppåt väggarna då gnosticismen utmärkte sig för en radikal dualism, en motsättning mellan ande och materia, enligt vilken man tog avstånd från det jordiska och materiella till förmån för det andliga. Den klassiska gnosticismen hjälper därmed inte Dan Brown, utan vi måste sätta in honom i en neognostisk kontext och i den blir faktisk hans satanistiska touch begriplig. T.ex. så kan vi se på en modern gnostisk kyrka som den Neo-Luciferianska som skriver på sin hemsida att:

”Lucifer is the deity of beauty and illumination. He's symbolic of the search for knowledge and the fight against tyranny and oppression.”

Här blir Lucifer upprättad som den centrala gudomligheten i en nygnostisk kontext, och i den neoluciferanska trosbekännelsen finns samma koppling som i DVK till det gudomligt kvinnliga:

I believe in a primeval darkness from which creation began and which we celebrate by numerous names, one Goddess, Mother of Life. [1]

[1] The two oldest deities are the mother goddess and the sun. Science is inclined to the theory that before creation only darkness existed. Darkness thus becomes ”mother” and source of all that was created, and the goddess, whom is celebrated by many names and many different characteristics, thus becomes that which was created before creation itself.

And I believe in one star among the hosts of stars from whose fire we were created and to which we may return, one Divine Spark, Father of Life. [2]

[2] The star amongst the hosts of stars is the Sun, a deity which is as old as the goddess. The heat and light of the Sun is one of the reasons why life began on Earth. But the sun is also the symbol of the divine spark within us and therefore a symbol of the energy of life. That we ”may return” to this source of creation is an allegory to the faith of the Qabalah and Gnosticism, in which we may return to the divine, from which we were seperated..

And I believe in the twin of darkness, Lucifer, the light bearer, symbol of the creation of life, the union of light and darkness, from which we arose and to which we shall return. [3]

[3] In the book Aradia, or the Gospel of the Witches, Lucifer is the sibling of Diana, the goddess. The Light and Light Bearer (Lucifer) exists in darkness, but in the combination Venus/Lucifer he’s both the goddess and the god. Lucifer is therefore a symbol of the symbiosis and synthesis between the dark goddess and the bright god. A wonderful symbol of the creation of life. Since he, in this creation, is the “sum” of existance itself, we confirm that our life energy might transform to another shape by death, but that it does not disappear. The sum of energy in the universe is constant. Energy is not added or removed from this “sum” which we call Lucifer.

Ur The Neo-luciferan Creed

Att denna typ av religiositet är i opposition till kristendomen i allmänhet och den katolska kyrkan i synnerhet är inte speciellt svårt att inse. Men Dan Brown nöjer sig inte med neognosticism och nyhedendom utan han knyter också detta till olika esoteriska traditioner i väst, speciellt frimureriet. Han målar faktiskt upp en bild av en slags mytologisk kamp mellan frimurarloger och den katolska kyrkan: där de esoteriska sällskapen alltid är the good guys, förvaltarna av gudinnetraditionen. På detta sätt är DVK inte bara ett framhävande av moderna försök att rekonstruera hedniska traditioner utan också en väg in i en västerländsk esoterisk tradition. Denna saliga blandning av hedendom, frimureri, satanism, magi och olika former för ockultism kan man t.ex. se under tidigt 1900-tal hos en person som Aleister Crowley alias Odjuret (1875–1947) vilken var inblandad i både the Order of the Golden Dawn och Ordo Templi Orientis.

I detta moderna pentagram står: GOD IS MAN, MAN IS GOD

Att ta DVK på allvar och därmed undersöka dess religiösa budskap leder oss alltså till slutsatsen att det istället för att vara en framställning av den ursprungliga kristendomen är dess raka motsats: dvs. en synkretistisk blandning av religiösa föreställningar, både gamla och nya, som alla förenas i sitt motstånd till den kristna tron. Detta potpurri är med en närmast logisk nödvändighet en dedicerad fiende till den katolska kyrkan som den äldsta, största och mest globala företrädaren för evangeliet. Att DVK fått en sådan fenomenal framgång säger mer något om vår tid än om kristendomen under det första århundradet. Men en sådan analys av tidsandan lämnar jag till senare.

2006-05-11

Clemens Cavallin exklusivt för katobs.se

Bildval och bildtext: Red.

Fotnot:
1.Publicerad 2004 av förlaget Ignatius.
Se också webbsidan Da Vinci Hoax och artikel i tidskriften Dictum (pdf-fil).