(katobs.se) År 1970 grundade ärkebiskop Marcel Lefébvre ett prästseminarium i Ecône (sydöstra Schweiz). Initiativet växte fram ur en uppbragdhet över tillståndet på många prästseminarier vilka influerats av de politiska vindarna under dessa år. Detta blev grunden till en sammanslutning av uteslutande präster, S:t Pius X Prästbrödraskap (ofta förkortat SSPX).

Den 30 juni 1988 biskopsvigde ärkebiskop Lefébvre fyra präster i Ecône. Detta skedde efter att intensiva förhandlingar med troskongregationen i Rom, vilka leddes av kardinal Joseph Ratzinger, hade havererat. Förhandlingarna gällde bland annat konflikter gällande vissa omtolkningar av ekumenikens förutsättningar, religionsfriheten och rätten att avstå från de liturgireformer som genomfördes efter det Andra Vatikankonciliet.

Vigningarna utfördes utan påvens tillåtelse, detta enligt ärkebiskopen enbart på grund av det nödläge som uppstått. Ärkebiskop Lefebvre var gammal, och han ville säkerställa framtida prästvigningar vid de seminarier som han grundat och som enligt hans uppfattning var en garant för att kyrkan inte fullständigt skulle låta sig influeras av tankar och idéer som utgör ett brott mot traditionen och som, fortfarande enligt ärkebiskopen, smugit sig in i prästseminarierna världen över.

Biskoparna förklarades exkommunicerade två dagar senare i dokumentet Ecclesia Dei. Under de kommande 10-12 åren var kontakterna mellan SSPX och den Heliga Stolen i princip avbrutna. Båda sidor - Rom och SSPX - har anklagat varandra för att vantolka traditionen. Medan SSPX hävdade nödrätten i en tid där till och med Läroämbetet enligt dem avvikit från traditionen, så hävdade Rom auktoriteten och tolkningsföreträdet. Därmed låstes positionerna.

Palmprocession, SSPX.-priorat, Harare, Zimbabwe

Isen bröts emellertid år 2000, då en stor skara präster och anhängare till brödraskapet vallfärdade till Petersplatsen i Vatikanen och där gav uttryck för sin vördnad för påven. Under senare år har många samtal förts med den ömsesidiga viljan att lösa konflikten. Ännu intar dock prästbrödraskapet, med dess kyrkor, seminarier och katolska skolor, en kontroversiell position då varken biskopar eller präster är införlivade i något stift eller någon orden. Formellt sett är de inte i full kommunion med påven och de andra biskoparna under honom.

Om dessa händelser och konsekvenserna av dem - inte minst gällande sakramentsförvaltningen - har det skrivits hyllmetrar. Även om man inom nästan varje stift finner både anhängare och motståndare till ärkebiskopens handlande, så är okunskapen om fenomenet kompakt - såväl lekmän, präster och biskopar uppvisar ibland en grovt förenklad bild av konflikten, om de ens känner till den.

Många har velat betrakta brödraskapet som helt avknoppat från det apostoliska trädet. Men från Rom har det ständigt betonats att problemet i högsta grad är en inomkyrklig fråga, även om man också pekar på den ständiga faran för att tillståndet kan utvecklas till en schism. Hela saken berör många områden, från subtila juridiska detaljer till grundläggande teologi, tolkning av traditionen och frågor om gränserna för den kyrkliga hierarkins auktoritet.

I centrum står naturligtvis hur lydnadslöftet, som alla präster avger till biskopen och påven, skall tolkas. Alla har inte alltid visat sina bästa sidor och ordväxlingen har stundtals varit mycket hård. Men striden har inte gällt kyrkans helighet eller påvens legitimitet - en förutsättning för att en mera djupgående schism kunnat undvikas.

Johannes Paulus II och i synnerhet Benedikt XVI har funnit det angeläget att bryta dödläget och det har vidtagits ansträngningar för enhetens och kyrkans skull. Några fraktioner av prästbrödraskapet, däribland en biskop med 26 präster i Brasilien i ett område som omfattar 30 000 troende, återförenades tämligen odramatiskt genom ett kort dekret från Heliga Stolen. Några "upprepade" prästvigningar eller konversionsritualer vidtogs ej för dessa församlingsmedlemmar, och den liturgiska ordningen bibehölls. Likaså har en liten klostergemenskap på Orkneyöarna i Skottland lämnat brödraskapet och de återförenades 2008 kyrkorättsligt med Rom under stor lättnad för föreståndaren och hans kommunitet.

Redan omedelbart efter de otillåtna biskopsvigningarna 1988 så bildade några präster från Ecône ett nytt brödraskap, S:t Peters prästbrödraskap (FSSP) med en av påven handplockad ledargestalt, den Sverigebekante fader Joseph Bisig, som superior. Detta som en ömesidig gest: Påven ville behålla den särskilda fromhet, som följer med den äldre mässordningen, inom kyrkans fulla gemenskap och prästerna ville inte skilja sig kyrkorättsligt från gemenskapen med påven och biskopskollegiet.

Genom det påvliga Motu propriet Summorum pontificum från juni 2007 så konstaterades att den gamla mässordningen aldrig varit förbjuden. Samtidigt gavs ett generellt tillstånd att fira mässan i denna ordning utan särskilda dekret från de lokala biskoparna.

Inte minst genom detta steg har det under det senaste året skett betydande uppluckringar av de låsta positionerna. I rosenkransmånaden oktober deltog Piusbrödraskapet i en vallfärd till Lourdes tillsammans med många andra grupper och enskilda troende. Sammanlagt räknade man att 20 000 pilgrimer samlades. I den stora S. Pius X-basilikan hölls mässa med predikan på fyra språk.

Vallfärden blev också inledningen till en aktion för att samla Rosenkransböner från församlingar, kommuniteter och enskilda, ett sk "rosenkranskorståg för Vår Fru att be om utverkandet av en hävning av exkommunikationen". Pius X:s brödraskap meddelade via sin nyhetsbyrå DICI den 20 januari 2009 att en bukett av en miljon sjuhundratretusen rosenkransböner uppnåtts. En argentinsk källa, Panorama Católico Internacional, hävdar att dessa i dagarna överlämnats av biskop Fellay, generalsuperior för SSPX, till påven personligen.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att förbindelserna mellan SSPX och Den Heliga Stolen har gått in i en helt annan fas än vad som var fallet före Romvallfärden 2000. Från bägge sidor har stora ansträngningar gjorts för att mildra tonläget och visa goda avsikter, även om naturligtvis hos vissa fraktioner varje steg mot en försoning bemöts med misstänksamhet och avståndstagande.

Även utanför kyrkan finns det dem som till varje pris vill förhindra en försoning. Man menar att frågan handlar om världslig politik och inte teologi och liturgi, och man gräver fram komprometterande uttalanden från enskilda medlemmar och troende vilket skall visa att rörelsen egentligen är en antidemokratisk högerpolitisk sekt med högst världsliga ambitioner, lierad med olika extrema samhällsgrupper. Man har velat påvisa att brödraskapet är antisemitiskt, främlingsfientligt och högerextremistiskt. Det som motsäger detta är att seminarierna lockar unga män med helt andra bevekelsegrunder - de religiösa, där ett liv i helgelse är högsta mål. Kyrkorna drar också till sig troende från högst mångskiftande bakgrunder - inte minst etniska - detta kanske främst för liturgins skull.

Även om prästbrödraskapets närvaro i Sverige berör en mycket begränsad krets, så kan det inte ignoreras helt. Man behöver inte ens ta ställning i skuldfrågan för att inse att det är ett stötesten och en skandal att fler än 500 katolska präster, varav de flesta mycket unga, inte är i full kommunion med Petrus. Detta gör att frågan inte kan reduceras till en ideologisk eller legalistisk maktkamp - det handlar om själar och då kan man aldrig bortse från den pastorala omsorgen, som alltid bör prioriteras.

Det är inte lätt att veta hur man hanterar en stötesten. Men historien har visat att även de mest omöjliga hinder kan lösas upp på de mest oväntade sätt. Den som lever får se.

20090121

Red.

Ärkebiskop Marcel Lefebvre

S. Pius X:s prästbrödraskap - fakta