(katobs.se) Den 4 februari 2019 undertecknade påven Franciskus och Ahmad Al-Tayyeb, Al-Azhar-moskéens stora Imam, ett dokument om mänskligt broderskap. Dokumentet och dess undertecknande var offentliga handlingar. Det innehåller bland annat följande passage:

Frihet är en rättighet för varje person: Varje individ har frihet att tro, tänka, uttrycka sig och handla. Pluralismen och mångfalden av religioner, hudfärg, kön, ras och språk är velad av Gud i hans visdom, genom vilken han skapade människorna. Denna gudomliga visdom är källan från vilken rätten till trosfrihet och friheten att vara avvikande, kan härledas.

Passagen har väcker många frågor och det finns olika tolkningar. Frånsett det märkliga att rasbegreppet här används som självklart, så kan det tyckas att alla religioner skulle vara av Guds vilja. Så har katolska kyrkan aldrig lärt.

Vi publicerar här en utläggning om just denna fråga, med utgångspunkt från särskilt Den Heliga Skrift. Det finns dock även andra tolkningar, som hävdar att dokumentet inte handlar om religion utan enbart om broderskap i en kulturell mening.

 

Av biskop Athanasius Schneider

Sanningen av barnaskapet  i Kristus, som är i grunden övernaturlig, utgör syntesen av hela den gudomliga Uppenbarelsen. Att vara adopterad av Gud som barn är alltid en genuin gåva av nåd, Guds mest sublima gåva till mänskligheten. Man får emellertid detta bara genom en personlig tro på Kristus och genom dopets mottagande, som Herren själv lärde:

"Jesus svarade:  - Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. " (Joh 3: 5-7).

Under de senaste decennierna har det ofta hörts - även från vissa representanter för kyrkans hierarki - uttalanden syftande på  teorin om "anonyma kristna". Denna teori säger följande: Kyrkans uppdrag i världen skulle slutligt bestå i att höja medvetenhet om att alla människor måste ha sin frälsning i Kristus och följaktligen av deras adoption i Kristus. Detta eftersom, enligt samma teori, alla människor redan äger Guds barnaskap i djupet av sin personlighet. Likväl motsäger en sådan teori direkt den Gudomliga uppenbarelsen, som Kristus lärt och hans apostlar och Kyrkan över tvåtusen år förmedlat,  oföränderligt och utan en skugga av tvivel ens.

I sin uppsats "The Church of Jews and Gentiles",  varnade den välkända konvertiten och exegeten Erik Peterson för länge sedan (1933) för faran med en sådan teori när han bekräftade att man  inte kan reducera att vara kristen ("Christsein") till den naturliga ordningen, i vilken frukterna av den frälsning  som Jesus Kristus utverkade generellt skulle tillskrivas varje människa som ett slags arv, enbart för att Han skulle dela vår mänskliga natur genom det inkarnerade ordet. Barnaskapet  i Kristus är dock inte ett självskrivet resultat, garanterat genom att man tillhör mänskligheten.

Helige  Athanasius (se Oratio contra Arianos II, 59) lämnade oss en enkel och samtidigt en rimlig förklaring till skillnaden mellan människans naturliga tillstånd som Guds skapelse och äran att vara ett barn  av Gud i Kristus. S. Athanasius hämtar sin förklaring från det heliga evangeliet, enligt Johannes, som säger:

"Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud."(Joh 1: 12-13).

Johannes använder uttrycket "har blivit födda" för att säga att människor blir Guds barn, inte av naturen, utan genom adoption. Detta visar Guds kärlek, att han som är deras skapare blir då genom nåd också deras Fader. Detta händer när människor, som aposteln säger, får i sina hjärtan den inkarnerade Sonens ande, som ropar i dem: "Abba, far!" Helige Athanasius fortsätter sin förklaring att som skapade varelser kan inte människor bli Guds barn  på något annat sätt än genom tro och dop,  då  de tar emot Guds naturliga och sanna Ande. Precis av den anledningen blev ordet kött, för att göra människor i stånd att antas som Guds barn och bli del av den gudomliga naturen. Följaktligen är Gud av naturen inte i verklig bemärkelse alla människors Fader. Endast om någon medvetet accepterar Kristus och är döpt, kommer han att kunna utropa i sanning: "Abba, Fader" (Rom 8:15; Gal 4: 6).

Sedan Kyrkans begynnelse fanns en försäkran, som vittnats om av Tertullianus:

Man är inte född som kristen, men man blir kristen" (Apol. 18, 5). Och S. Cyprianos av Kartago formulerade sålunda denna sanning och sade: "Den kan inte hålla Gud för  sin Fader, som inte håller Kyrkan för sin mor. (De unit., 6).

Kyrkans mest angelägna  uppgift är att uppmärksamma förändringen av det andliga klimatet och den andliga migrationen, nämligen att klimatet av  icke-tro på Jesus Kristus, klimatet för avfärdandet av Kristi konungaskap,  ändras till en atmosfär av uttrycklig tro på Jesus Kristus, av accepterandet av Hans konungaskap och att människor kan lämna otrons  andliga slaveri för lyckan att vara Guds barn och från syndens liv till ett tillstånd av heliggörande nåd. Detta är migrationer som vi måste ta på största allvar.

Kristendomen är den enda religionen av Guds vilja. Därför kan den aldrig placeras som ett komplement sida vid sida med andra religioner. Dessa skulle bryta mot sanningens gudomliga uppenbarelse, då det otvetydigt bekräftas i dekalogens första budskap, som annars skulle hävda att mångfalden av religioner är av Guds vilja.

Enligt Kristi vilja måste tron ​​på Honom och Hans gudomliga lärdom ersätta andra religioner, dock inte med våld, utan genom kärlekens  övertygelse, som det är uttryckt i hymnen för  Kristi Konungens fest:

Non Ille regna cladibus. (Inte med svärd, våld och fruktan  låter Han underkasta sig  folk, men upphöjd på Korset, drar han kärleksfullt allting till sig själv).

Det finns bara en väg till Gud, och det är Jesus Kristus, för han själv sade: "Jag är vägen." (Joh 14: 6).

Det finns bara en sanning, och detta är Jesus Kristus, för han själv sade: "Jag är sanningen" (Joh 14: 6).

Det finns bara ett sant övernaturligt liv i själen, och detta är Jesus Kristus, för Han själv sade: "Jag är livet" (Joh 14: 6).

Guds inkarnerade Son lärde att utan tro på Honom kan det inte vara en sann och gudsfruktig religion:

Jag är dörren. Om någon kommer in, skall han bli frälst "(Joh 10: 9). Gud befallde alla män, utan undantag, att höra sin son: "Detta är min mest älskade Son; Hör honom! (Mk 9: 7).

Gud sa inte: "Du kan höra Min Son eller du kan höra andra grundare av en religion, för det är min vilja att det finns olika religioner." Gud har förbjudit oss att erkänna legitimiteten för andra gudars religion:

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. (2 Mos. 20: 3)

och

Gå inte i par med de otroende. Vad har rättfärdighet med laglöshet att skaffa, och vad har ljuset gemensamt med mörkret? Hur rimmar Kristus med Belial, och vad förenar den troende med den otroende? Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar? (2 Kor 6: 14-16).

Om andra religioner likaledes motsvarade Guds vilja, skulle det inte ha varit den gudomliga fördömelsen av Guldkalvens religion vid Mose tid (se 2 Mos. 32:4-20); då kunde de kristna i dag ostraffat odla religionen av en ny gyllene kalv, eftersom alla religioner enligt denna teori också är Gudi behagliga vägar.

Gud gav apostlarna och genom dem Kyrkan för alla tider den högtidliga ordningen att instruera alla nationer och alla religionsföljare i den enda sanna Tron, undervisande dem att observera alla hans gudomliga bud och döpa dem (jfr Mt 28:19-20). Sedan apostlarnas och den första påvens predikningar, aposteln Petrus, förklarade Kyrkan alltid att det finns frälsning i inget annat namn, dvs ingen annan tro under himlen, genom vilken män måste frälsas, men i Namn av och i Tron på Jesus Kristus (se Apg 4: 12).

Med S. Augustinus´ ord lärde kyrkan i alla tider:

Den kristna religionen är den enda religionen som har den universella vägen  för själens frälsning; ty utom denna väg kan ingen räddas. Det här är ett slags konungslig väg, som ensam leder till ett rike som inte uppträder som alla förgängliga riken , men står fast på eviga grunder. (De civitate Dei, 10, 32, 1).

Följande ord från den stora påven Leo XIII vittnar om samma oföränderliga undervisning i Magisteriet hela tiden, när han bekräftade: "Synen att alla religioner är likvärdiga, har tänkts ut  för att förorsaka destruktionen av alla former av religion, och särskilt av den katolska religionen, som, eftersom den är den enda som är sann, inte kan utan stor orättvisa betraktas som likvärdig andra religioner. "(Humanum genus, 16)

På senare tid presenterade Läroämbetet väsentligen samma oföränderliga undervisning i dokumentet "Dominus Jesus" (6 augusti 2000), där vi citerar följande relevanta påståenden:

Den teologiska tron ​​(sanningen accepterad av en och trefaldig Gud) identifieras ofta med tro på andra religioner, vilket är religiös erfarenhet fortfarande på jakt efter den absoluta sanningen och saknar fortfarande samtycke till Gud som avslöjar sig själv. Detta är en av anledningarna till att skillnaden mellan kristendomen och de andra religionerna tenderar att reduceras ibland till att den försvinner. (n. 7).

De lösningar som föreslår en frälsningsakt av Gud utöver Kristi unika förmedling, skulle strida mot kristen och katolsk tro. (n. 14)

Inte sällan föreslås att teologin bör undvika användningen av termer som "enhet", "universalitet" och "absoluthet" som ger intrycket av alltför stor tonvikt på betydelsen och värdet av Jesu Kristi frälsningsgärning i förhållande till andra religioner. I själva verket är ett sådant språk dock helt enkelt troget till uppenbarelsen. (n. 15)

Det är uppenbart att det skulle strida mot tron ​​att betrakta kyrkan som en fräslningsväg  parallellt med de som hävdas i  de andra religionerna, sedda som komplement till Kyrkan eller väsentligen likvärdiga med Henne, även om dessa sägs vara konvergerande med kyrkan mot Guds eskatologiska rike. (n. 21)

Tron utesluter detta på ett radikalt sätt, denna mentaliteten av likgiltighet som "kännetecknas av en religiös relativism som leder till tron ​​att en religion är lika bra som en annan (Johannes Paulus II, : Redemptoris missio, 36) (n. 22)

Apostlarna och de otaliga kristna martyrerna från alla tider, särskilt de under de tre första århundradena, skulle ha besparats martyriet, om de hade sagt: "Den hedniska religionen och dess dyrkan är ett sätt som också motsvarar Guds vilja." Det skulle inte ha funnits, till exempel, något kristet Frankrike, ingen "Kyrkans äldsta dotter", om S. Remigius hade sagt till Clovis, frankernas kung: "Förneka inte din hedniska religion du har dyrkat fram till nu, och dyrka nu Kristus, som du förföljt fram till nu." Den helige biskopen talade faktiskt annorlunda, även om det var ganska grovt: "Tillbed det du brände och bränn det du har dyrkat!"

Det sanna universella broderskapet kan bara vara i Kristus, och nämligen mellan döpta personer. Guds söners fulla ära kommer endast att uppnås i Guds vackra vision i himlen, som den Heliga Skriften lär oss:

Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. (1 Joh 3: 1-2).

Ingen myndighet på jorden - inte ens Kyrkans högsta auktoritet - har rätt att dispensera människor av andra religioner från den uttryckliga tron på Jesus Kristus som Guds inkarnerade Son och den enda Frälsaren av mänskligheten, med försäkran att de olika religionerna som sådana är velade av Gud själv. Otvetydigt  - ty det är skrivet med Guds finger  och kristallklart i sin undermening - förblir dock Guds Sons ord:

Den som tror på Honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. (Joh 3:18).

Denna sanning har gällt  hitintills i alla kristna generationer och kommer att förbli giltig fram till tidernas slut, oavsett det faktum att vissa människor i Kyrkan i vår så svaga, fega, sensationella och konformistiska tid omtolkar denna sanning i en mening som är helt motsatt dess tydliga formulering, och föröker sälja in denna omtolkning under namn av en utveckling i kontinuitet med läran. ¨

Utanför den kristna tron kan ingen annan religion vara en sann och väg av Guds vilja, eftersom det är Guds uttryckliga vilja att alla människor tror på Hans Son:

Ty detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på Honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen. (Joh 6:40).

Utanför den kristna tron kan ingen annan religion förmedla det sanna övernaturliga livet:

Och detta är det eviga livet: att de känner Dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus. (Joh 17: 3).

8 februari 2019

+ Athanasius Schneider, hjälpbiskop av Ärkestiftet av Heliga Maria i  Astana

Från Rorate caeli med benäget tillstånd

Översättning: US

Anton Schneider föddes i Tokmok, Kirghiz SSR i dåvarande Sovjetunionen. 1973 flyttade han med sin familj till Tyskland. När han anslöt till orden Canons Regular of the Holy Cross of Coimbra, fick han namnet Athanasius. Han prästvigdes den 25 mars 1990. Sedan 1999 har han undervisat vid prästseminariet i Karaganda. År 2006 biskopsvigdes han i Rom av Angelo Cardinal Sodano. 2011 blev han hjälpbiskop i Astana. Han är även generalsekreterare i Biskopskonferensen i Kazakstan. Biskop Athanasius Schneiders bok Dominus Est: It is the Lord! är utgiven ut på Newman House Press. Titeln Corpus Christi: Holy Communion and the Renewal of the Church har publicerats av Lumen Fidei Press. Övriga artiklar av och om biskop Athanasius Schneider på katobs.se:
En ny syllabus för 2000-talet... 
”Vi upplever just nu kyrkans fjärde stora kris”
Ett hopp för hela kyrkan

Se även:
Kan man skilja religion och etik från varandra? av Dr. Alice von Hildebrand