(Il Foglio) Rättsfilosofen Alessandro Gnocchi och journalisten Mario Palmaro har formulerat en stridbar anklagelse gentemot påve Franciskus vilken publicerades den 9 oktober i dagstidningen ”Il Foglio”. De förebrår påven att han vill vända blicken från det viktiga till yttre och ytliga ting. De förebrår honom emellertid även att han i intervjuerna med ateisten Eugenio Scalfari och i jesuiternas tidskrift ”Civiltà Cattolica“ fullbordat en paradigmväxling. Påve Franciskus ord i dessa båda intervjuer liknar tanken hos en annan jesuitkardinal,  Carlo Maria Martini, om ”ett permanent koncilium”. Detta är en tanke hos båda dessa katolska intellektuella och den liknar i viss mån – även om det rör sig om ett helt annat område – bolsjevikernas ”permanenta revolution” som även nationalsocialisterna omhuldade. Gnocchi och Palmaro anser att massmedierna en gång för alla måste vakna upp ur sin dröm och istället visa upp den hårda och sanna verkligheten. Det går inte att försöka ändra på Guds oföränderliga och evigt gällande lagar, inte ens Hans ställföreträdare på jorden kan göra det.

Varför denne påve inte får
vårt gillande (1)

av Alessandro Gnocchi och Mario Palmaro

Vi vet inte hur mycket den imponerande uppvisning av fattigdom, som påve Franciskus igångsatte den 4 oktober i Assisi, kostade. Ett vet vi emellertid och det är att i en tid då det är så på modet att vara enkel och ödmjuk, gav denna historiska dag mycket litet av påvens namnes, Guds lille fattiges, sätt att vara. Ett väl hopsatt och framfört partitur, men utan den särskilda glans som gjorde den helige Franciskus så unik och överraskade och slog världen med häpnad. Ett sådan uppvisning som den nu i Assisi var det minsta man kunde vänta av Franciskus, påven som omfamnar sjuka, badar i massorna, kommer med en vits, talar spontant ur hjärtat, stiger in i en Fiat Panda, låter kardinalerna sitta kvar vid middagsbordet medan han själv skyndar att besöka fattiga, och det var även vad som inträffade.. Naturligt under medverkan av en jublande katolsk och parakatolsk press som jublade över det ödmjuka i gesten och samtidigt gav en suck av lättnad över att påven - denna gång - talade om mötet med Kristus. Och naturligt under medverkan av världspressen som aldrig tröttnar att upprepa att kyrkan äntligen försöker hålla jämna steg med tiden. Allt detta godbitar som kan användas för tjusiga rubriker och ge stora upplagor just nu - och vad gäller morgondagen, ja, då får vi se... 

Inte ens en uppseendeväckande gest fick man se i Assisi. Men även om en sådan förekommit, hade denna helt säkert varit av beskedligt slag, om man betänker på vad påve Bergoglio under sitt pontifikats första halva år sagt och gjort och vars höjdpunkt var den förtroliga blinkningen till Eugenio Scalfari och intervjun i Civiltà Cattolica. De enda som befinner sig i en kinkig position är denna gång ”normalisterna”, dvs. de katoliker som på patetiskt vis försöker att övertyga sin omgivning, och ännu mera patetiskt sig själva, att inget förändrats. Allt är som det alltid varit och det är mediernas skuld för de förvrider påvens yttranden, denne påve som bara säger ”på ett annat sätt” detsamma som hans föregångare sade. Det är svårt att tro på journalisternas sätt att se på saken, dessa utövare av ett av de äldsta hantverken i världen. Ateisten Scalfari frågar till exempel: ”Ers helighet, finns något absolut gott? Och om det finns, vem är det som bestämmer vad det är?” Och påven svarar:

”Det är var och en av oss som bestämmer det. Var och en har sitt eget sätt att se på det goda och det onda. Vi måste uppmuntra vår nästa att vända sig mot det som han eller hon anser vara det goda.”

”Det har Ni, Ers helighet” - smickrar Eugenio Scalfari i vördnad för jesuiten, eftersom han knappt kan tro sina öron - ”redan skrivit i ett brev till mig. Ni sade att samvetet är autonomt, var och en måste lyssna på sitt eget samvete. Jag tror det är det modigaste yttrande som en påve någonsin sagt.”

Och trots att ateisten så öppet serverar honom sin ateistiska begeistring, bekräftar påven det sagda:

”Och här upprepar jag det. Var och en har sin egen föreställning om gott och ont och måste välja att göra det goda och undvika det onda, så som han uppfattar det. Detta i och för sig skulle vara nog för att göra världen till en bättre värld.”

När det Andra Vatikankonciliet för länge sedan var avslutat och den efterkonciliära tiden redan sedan länge brett ut sig, påtalade och förkastade Johannes Paulus II i det 32:a kapitlet i sin encyklika Veritatis splendor  ”vissa strömningar i modernt tänkande”... Det egna samvetet ges förbehållsrätt över det moraliska bedömandet beslutar kategoriskt och ofelbart över gott och ont (…) så att man når fram till en radikalt subjektivistisk uppfattning om vad det moraliska omdömet är”.

Även för den mest fantasifulla ”normalist” blir det svårt att bringa Bergoglio 2013 i samklang med Wojtyla 1993.

Inför en sådan radikal åsiktsändring gör tidningarna sitt ärliga och vanliga arbete. De tar upp satser av påve Franciskus som står i uppenbar motsats till det som påvar och kyrkan alltid lärt och förvandlar det till huvudrubriker för tidningens förstasida. Därmed förstärker de förstås yttrandena och gör dem mera koncentrerade, men de hittar inte på dem.

”Normalisten” å andra sidan, han som alltid säger det som L´Osservatore Romano tänker sätter sammanhanget på spel. Satserna har tagits bort från sitt sammanhang, säger man, och återger inte det som den talande tänker. Men det finns satser – så lär oss kyrkohistorien – som är sådana att de betyder ett avslutat tänkande, betyder något i och för sig och även bör bedömas som sådana avslutade satser. När någon i en lång intervju t.ex. säger ”Hitler var mänsklighetens välgörare” blir det svårt för honom att rättfärdiga sig själv inför omvärlden genom att säga att man måste se till hela sammanhanget. När alltså en påve säger i en intervju att han ”tror på Gud, men inte en katolsk Gud”, så har han sagt nog, och det går inte att läsa satsen på ett annat sätt genom att hänvisa till ett sammanhang.

Sedan 2000 år tillbaka bedömer kyrkan läromässiga uttalanden isolerat från sin kontext. År 1713 publicerade Clemens XI konstitutionen Unigenitus Dei Filius i vilken han förkastade teologen Pasquier Quesnels 101 teser. År 1864 publicerade Pius IX i sin Syllabus en förteckning över åttio irrläror som han fördömde. År 1907 tillade den helige Pius X i encyklikan Pascendi dominici gregis 65 irrläror och fördömde dem som inte är förenliga med den katolska läran. Detta är bara några exempel som får oss att tydligare förstå att ett fel kan ses med blotta ögat. Att kasta en blick i Denzinger skulle inte skada. (Heinrich Denzinger skrev Enchiridion symbolorum definitionum et declarationum (Handbok över trosbekännelser, definitioner och deklarationer'), den auktoritativa samlingen av romersk-katolska trosdokument, övers.anm.)

Frånsett detta skulle i konkreta fall i påvens intervjuer en analys av kontexten bara göra sakerna ännu värre. När påve Franciskus till exempel säger till Scalfari: ”proselytism är en mycket stor dumhet”, förklarar ”normalisten” genast att aggressiv proselytism är något som förekommer bland sydamerikanska sekter. Tyvärr säger emellertid Bergoglio i intervjun till Scalfari: ”Jag vill inte omvända er.” Därav följer om man vill uttyda satsen på ett autentiskt vis att påven med ”mycket stor dumhet” faktiskt menar det arbete medlemmar av den katolska kyrkan utför för att omvända människor till den katolska tron. Det är svårt att uppfatta yttrandet på något annat sätt. Påvenförklarar i sin intervju med Civiltà Cattolica, ATT

”Andra Vatikankonciliet var ett nytt sätt att läsa evangeliet i ljuset av den moderna kulturen. Det ledde till en förnyelserörelse som helt enkelt bygger på samma evangelium. Resultaten har varit fantastiska. Det räcker med att erinra om liturgin. Arbetet med liturgireformen var en tjänst till folket för att lära dem att läsa evangeliet på nytt sätt utifrån en konkret historisk situation. Ja, det finns hermeneutiska linjer av kontinuitet och diskontinuitet men en sak är klar: dynamiken som består att läsa evangeliet i ljuset av nutiden, som konciliet gjorde till sin, är oåterkallelig”.

Exakt så sade han, det är inte längre världen som ska formas i ljuset av evangeliet, utan evangeliet som omvandlas i ljuset av världen. Och vem vet hur många gånger detta kommer att upprepas, varje gång som det kommer till en kulturell förändring, varje gång kommer då den föregående läsarten att förkastas. Det är inget annat än idén om ett ständigt koncilium som jesuiten Carlo Maria Martini skapade.

Vid denna stig reser sig så sakta vid horisonten idén om en ny kyrka, ”fältlasarettet” som påve Franciskus talade om i Civiltà Cattolica-intervjun, i vilket läkarna tydligen hittills utfört ett dåligt arbete.

”Jag tänker även på situationen där en kvinna som har ett misslyckat äktenskap bakom sig under vilket hon till och med lät göra abort”, säger alltid påven, ”sedan gifte denna kvinna om sig och nu är hon lycklig och har fem barn. Aborten trycker enormt på hennes samvete och ångrar sig ärligen. Hon skulle vilja göra framsteg i sitt kristna liv. Vad gör biktfadern?“

Diskursen är klyftigt utformad för den avslutas med en fråga. Sedan växlar han argument som om kyrkan är oförmögen att ge ett svar. Detta är en förbryllande avsnitt när man tänker på att kyrkan besvarar denna fråga sedan 2000 år med en storartad och klar regel som gör syndarens absolution möjlig, om än under villkoret att förövaren ångrar sig och förpliktar sig att inte förbli i ett tillstånd av synd.

Överrumplade av Bergoglios extroverta personlighet har emellertid hela härskaror av katoliker svalt sagan om ett problem som i verkligheten aldrig funnits. Alla står nu där och har av sin egen påve låtit sig intalas att de bör ha dåligt samvete för 2000 år av illdåd gentemot de stackars syndarna, och tackar biskopen som kom ”från världens ände”, inte för att han löst ett problem, som inte alls finns, utan eftersom han hittat på ett.

Den oroväckande aspekten i det tänkande som ligger bakom dylika yttranden, är att det finns något som inte går att lösa mellan anspråken läran ställer på oss och barmhärtigheten. Antingen det ena eller det andra. Men kyrkan lär sedan alla tider ut och lever i det motsatta. Det rör sig om syndamedvetandet och ångern att ha begått en synd som gör förlåtelsen genom Gud möjlig, tillsammans med föresatsen att undvika synden i framtiden. Jesus räddar äktenskapsbryterskan från att bli stenad, han förlåter henne, han låter henne gå med orden: ”Gå och synda ej mer.” Han säger inte: ”Gå och var inte orolig ty min kyrka kommer inte att andligen blanda sig in i ditt personliga liv. ”

Beträffande det nästan enhälliga samtyckandet hos det katolska folket och världens förälskelse för vilken evangeliet varnar, är man frestad att säga att sex månader under påve Franciskus betyder ett paradigmskifte. I verkligheten upplever vi emellertid fenomenet med en ledare som säger exakt det till folkmassorna som dessa vill höra. Detta görs onekligen med stor talang och skicklighet. Kommunikationen med det folk som blivit Guds folk där som det de facto inte längre finns någon skillnad mellan troende och otroende, är bara till ringa del direkt och spontan.

Till och med förekomsten av de stora folkmängderna på Petersplatsen, under Världsungdomsdagen, i Lampedusa eller Assisi, har filtrerats genom massmedierna, som har tagit det som sitt uppdrag att leverera händelserna på samma gång som man uttyder dem.

Fenomenet Franciskus undandrar sig inte mediaspelets grundläggande regler, snarare betjänar det sig av dem, som om de vore en del av dess väsen. Denna mekanism beskrevs i början av 80-talet på ett mästerligt vis av Mario Alighiero Manacorda i en läsvärd liten bok med den trevliga titeln: Televisionens språk och den vanvettiga anadiplosis. Anadiplosis är en retorisk figur som – liksom på dessa rader – börjar satsen med den föregåendes sista ord. Denna retoriska konst, Manacorda, har blivit mediaspråkets kärna.

”Dessa rent formella former, överflödiga, onödiga, och oförståeliga i jämförelse med den verkliga betydelsen av det som säges, förleder tv-tittaren att följa den formella delen och glömma den del som är betydelsebärande.”

Med tiden lyckades det masskommunikationen att helt och hållet ersätta den betydelsebärande delen med den formella delen och därmed ersätta sanningen med skenet. Detta lyckades framför allt genom de retoriska figurerna synekdoke och metonymi, genom vilka en del får antyda helheten. Informationens allt snabbare tempot tvingar medierna att försumma helheten för att genom att koncentrera sig på några skickligt utvalda aspekter erbjuda en läsart som föreger att vara helheten. Allt oftare sammanfattar tidningarna, tvn och internet de stora händelserna i en detalj.

Ur denna synvinkel tycks det som om påve Franciskus är som skapad för massmedia och att massmedia är som skapade för påve Franciskus. Det räcker att nämna exemplet med en man klädd i vitt som går ner för trappan från flygplanet och bär en enkel svart läderväska. Det är en perfekt blandning av synekdoke och metonymi. Påvens person absorberas av denna svarta väska som eliminerar den sakrala bild som frammanats i sekler för att ersätta den med en helt ny och mondän bild. Påven, den nye påven, har hittat en bild för att framhäva fattigdom, ödmjukhet, hängivet tjänande, arbetet, nutiden, vardagligheten, närheten till allt som är det allra mest världsliga man kan tänka sig. Den slutliga effekten av denna process medför att den opersonliga idén av påvedömet, som inger de troende respekt men där dock ämbetsinnehavaren träder tillbaka från ämbetet, upplöses och istället hela personen kommer i förgrunden. Denna invertering av tyngdpunkten blir desto mera explosiv när man tänker på att budskapets adressater förstår dess betydelse exakt tvärtom. De bejublar den stora ödmjukheten och tror att detta skänker påveämbetet ny strålglans. Det hela liknar ”missförståndet” i påvens dialog med Scalfari. Ateisten förstår inte budskapet som en uppmaning att närma sig kyrkan utan som ett närmande av kyrkan till ateismen.

Dynamiken som finns i synekdoke och metonymi leder sedan till att påvens person identifieras med påvedömet. En del istället för allt och Simon har störtat Petrus från tronen. Detta fenomen leder till att Bergoglio formellt endast yttrar sig som privatläkare, men att i själva verket alla hans gester och alla hans ord förvandlas till en handling som tillhör läroämbetet. När man betänker att till och med en majoritet av katolikerna är övertygade om att det som påven säger alltid är ofelbart, så verkar saken klar. Även om man borde tycka att ett brev till Scalfari eller en intervju för vem som helst är mindre än en privatpersons åsikt, blir verkan av dessa personliga ting större i massmediernas tidsålder, än vilken som helst högtidlig förkunnelse. Dessutom, ju mindre och obetydligare gesten eller yttrandet formellt är, desto större blir effekten och de kommer att betraktas som något som är absolut och omöjligt att kritisera.

Den symbolik som detta fenomen vilar på är inte av en slump byggd på vardagliga små ting. Den svarta väskan som bärs i handen på flygplanet är ett skolexempel. Men även om det handlar om bröstkors, ringen, altaret, heliga ämbar eller stolan, talar man om det material av vilket de är gjorda och inte längre om vad de representerar. Den innehållsmässiga tomhet som är ett kännetecken för vår tid ersätts av uppmärksamheten på det yttre. Ett fenomen för vår tid? Jesus befinner sig inte längre på det kors som påven bär om halsen, eftersom människorna uppmanas att tänka på det järn som föremålet utgörs av. Och återigen äter delen upp det hela, i detta fall till och med DET hela. Och ”Kristi kött” söks någon annanstans och var och en söker det var han eller hon själv vill, i den katastrof, den holocaust, som han eller hon finner det angeläget att undersöka. Idag Lampedusa, imorgon något annat. Det är resultatet av det som världens vishet frambringar och som aposteln Paulus kallade för dårskap men som idag används för at läsa evangeliet på ett nytt sätt, med tv-tittarnas ögon. Redan år 1969 skrev Marshall McLuhan till Jacques Maritain, att den av de elektroniska medierna skapade ”illusionen” av världen,

”ger näring åt illusionen om världen som andlig substans. Detta är en bild av det mystiska livet som verkar förnuftig, men den är i själva verket en bedövande uppenbarelse av Anti-Krist. Till syvende och sist är denna världens furste en stor elektroingenjör.”

Förr eller senare kommer man att vakna upp ur denna massmediernas stora dröm och behöva mäta sig med verkligheten. Och det blir även nödvändigt att lära sig den sanna ödmjukhet som består i att underkasta sig Honom som är större än vi och som visar sig i de även för Kristi ställföreträdare oföränderliga lagarna. Och det blir nödvändigt att återigen finna modet att säga att resultatet för en katolik endast kan bli att han känner sig övergiven och förvirrad i en dialog där han uppmanas att skaffa sig en egen uppfattning om ont och gott. Ty Kristus är inte ett val av många. Inte ens för Hans ställföreträdare på jorden.

20131018

Översatt från artikeln i Il Foglio av Natasja Hovén.

Fotnot:
(1) Rubriken lyder på italienska: "Questo Papa non ci piace". Detta är en underförstådd hänvisning till det sociala Facebookmediets "gilla"-symbol (italienska "mi piace", engelska "like", svenska "gilla"), som läsare kan klicka på för att visa sitt samtycke med ett inlägg. Med denna kunskap förstår man att artikeln inte handlar om ett avvisande av påven som person eller än mindre påveämbetet. Vad det handlar om är en kritik av vissa uttryck från påven, som just genom att han är påve ges en annan betydelse än om han var någon annan. Dessutom måste man kanske tillägga att denna typ av publicism inte är ovanlig i Italien,. Den behöver inte tyda på respektlöshet eller avvisande eller definitiv positionering, utan det handlar om en normal form av intellektuellt tankeutbyte. (Red.)

Se även:
Ingen katolik vill kritisera påven,
men vi kunde inte tiga längre
Ledare: Får man kritisera påven?
Påvens prediknngar
Trons mysterier. Om samvetet.
Veritatis splendor - påve Johannes Paulus II:s encyklika om samvetet och tron och Läroämbetet (svenska)