Lars Eklund i Göteborg har i artikeln "Konciliet eller Consilium?" (Katolsk observatör 23 september 2022) pläderat för en återgång till flitigare användning av det latinska språket och den gregorianska sången. Detta önskemål är kan bara applåderas, och man önskar att det vore genomförbart. Både det liturgiska latinet och den gregorianska sången hör till det andliga världsarvet och måste vårdas på nytt i varje ny generation av dem som kan. Den gregorianska mässrepertoaren är som bekant omorganiserad för den nuvarande mässordningen och finns i Graduale Romanum, utgivet av klostret Solesmes 1974 på Heliga stolens uppdrag.

Problemet är dock, som de flesta förstår, att få präster (för att inte tala om vanliga katoliker) i den världsvida kyrkan i våra dagar behärskar latin ens hjälpligt, samt att det krävs en hel del utbildning av sångare som ska exekvera gregoriansk sång så att den bidrar till ökad andakt. Men varken latin eller gregoriansk sång kan rimligen bli det ordinarie sättet att fira mässan på i våra dagar. Om detta torde de flesta kyrkogångare vara överens.

Det finns emellertid en uppgift i Eklunds artikel som måste beriktigas:

"Men vid utarbetandet av det nya Missale Romanum behölls, som redovisats      av Matthew Hazell på New Liturgical Movement, endast 165 av 1273 böner i  oförändrat skick. Det är blott 13%. 52% skrotades helt! Resten redigerades eller omarbetades på annat sätt."

Av formuleringen kan man få för sig att  liturgireformen på 1970-talet skulle ha vandaliserat det romerska missalet. Motsatsen är fallet. I själva verket berikades den latinska mässboken på ett utomordentligt sätt genom att man öppnade hela den latinska traditionens skatter. En mängd vackra orationer hade under seklernas lopp samlat damm i arkivens glömska och var endast kända av liturgiforskare. I ”Verona-handskriften”, en samling liturgiska formulär från tidigt 600-tal, fanns exempelvis 267 prefationer, ett antal som i det romerska missalet av 1962 hade krympt samman till 16. I missalet från 1970 finns 85 prefationer.

De bortåt 1 600 orationerna i det nuvarande missalet är hämtade, förutom ur Missale Romanum 1570, från senantika och tidigmedeltida sakramentarier sammanställda av Alcuin (d. 804), från stiften Angouleme, Bobbio, Fulda, Gellone (Frankrike), Rom, ur det gamla gallikanska sakramentariet, Missale Gothicum, Liber Mozarabicus, Missale Ambrosianum, Missale Parisiense 1738, Pius XII:s restaurerade ordning för stilla veckan, ordines Romani från högmedeltiden, Prag-sakramentariet, det frankiska sakramentariet enligt alemannisk tradition, Supplementum Anianiense, sacramentarium Veronense, Corpus Praefationum, samt moderna kompositioner (även vår tid kan vara kreativ). [Källa: Cuthbert Johnson OSB, The Sources of the Roman Missal 1975), Rom 1996.]

En rent materiell jämförelse mellan den gamla ordningen visar att Johannes XXIII:s missale från 1962 omfattat 1002 sidor, inklusive läsningar och böner. Den nu gällande romerska ritens latinska mässordning (Missale Romanum cum lectionibus) omfattar 7428 sidor.

I praktiken har latinet ersatts med folkspråket i den romerska riten. Den verbala enhetligheten över hela världen har gått förlorad. Men vinsten med ett gudstjänstfirande på det talade språket är uppenbar. Nu finns en ojämförligt större rikedom av bibelläsningar och böner, vars innehåll är lika överallt där den romerska riten firas, det vill säga i hela världen.

Kyrkan har ur sitt rika förråd tagit fram nytt och gammalt – och detta ska firas med så stor skönhet och värdighet som möjligt.

20220921

Anders Piltz OP, senior professor i latin, Lunds universitet, förutvarande ordförande i Katolska liturgiska nämnden (KLN).

Andra artiklar i samma ämne:
Liturgi och tradition Intervju med monsignore Nicola Bux
“Lär er av den helige Franciskus"
Reformen som aldrig blev av
Ledare: Tro och förnuft leder oss
Hur den gamla mässordningen kom åter till Sverige