av Dom Alcuin Reid OSB

"Jag är så glad att du kommit tillbaka. Jag är inte helt nöjd med allt som du gjort, men idag fylls mitt hjärta av glädje. Du har kommit tillbaka, det är allt som betyder något.”

Är det kanske så fadern kände det när hans son, som varit förlorad, återvände, så som vi läser i berättelsen i Lukas evangelium? Kan inte detta också ha varit den Helige Faderns, påven Benedikts, känslor när han upphävde exkommuniceringarna från SSPX:s biskopar?

Denna akt är inget annat än en akt av faderlig kärlek och barmhärtighet som är ägnad att föra tillbaka in i kyrkans familjs fulla gemenskap de som – i viss mening – hade förirrat sig bort ifrån den. Den kan också sägas vara det sanna resultatet av ett helt fång böner som under de senaste månaderna uppstigit till himmelen från SSPX:s medlemmar, liksom resultatet av den ständigt pågående bönen om kristen enhet som är ett så starkt kännetecken på den  moderna katolska kyrkan.  

Detta är det andra stora steget mot den fulla kanoniska integreringen av SSPX (det första var  Motu Propriet Summorum Pontificum). Men det är inte det sista. De fyra biskoparna är nu ”i kommunion”, men de har ännu inget kanoniskt uppdrag och de och deras prästerskap lider ännu av alla de begränsningar som kommer sig av de positioner de intagit alltsedan sjuttiotalet, vilket inkluderar suspendering. 

Att vifta med denna suspendering i ansiktet på de förlorade sönerna som återkommit är knappast något som passar till den försoningens anda som påve Benedikt helt tydligt önskar införa, men den existerar och behöver därför tas i tu med – och det mycket snart. Vi är inne i ett mycket känsligt stadium. Det finns så mycket att göra i fråga om förberedelsen för en fredlig integrering av SSPX och det kommer att ta tid, på samma sätt som det tar tid att ge en lämpligt kanonisk status till de ”transalpina redemptoristerna” i Skottland, som blev försonade i juni förra året.

Under de något förvirrade månaderna som ligger framför oss är det viktigt att alla parter visar prov på kärlek och tålamod – och det i alla avseenden. Vi bör emellertid notera att man i Rom under en viss tid redan har varit på det klara med att katoliker kan delta i en "SSPX-mässa" om de gör det grund av att de hyser kärlek till kyrkans latinska liturgiska tradition, och att de därmed inte begår någon synd eller ådrar sig något kanoniskt straff, bara de inte gör det utifrån en ”schismatisk mentalitet som önskar skilja sig från den påvens och hela den katolska kyrkans lära”. Eftersom nu påve Benedikt har godtagit SSPX:s förklaring att man är fast besluten att i sonlig anda förbli katolsk och att acceptera kyrkans läror, är det svårt att se hur det skulle kunna finnas något hinder för att helt enkelt närvara vid en mässa.  

Återstår frågan om botens och äktenskapets sakrament så som de delas ut av SSPX-präster (på grund av suspenderingen kan dessa inte på ett bindande sätt viga eller utdela botens sakrament, utom vid dödsfara). Llåt oss hoppas och be så att detta hinder kan undanröjas på ett rättvist och snabbt sätt. 

Det handlar förstås även om andra frågor. Det är därför som biskop Fellay, på samma gång som han uttryckt ”sonlig tacksamhet” för påven Benedikts ”unilaterala, välvilliga” akt, även har kallat den ”modig”. Huvudfrågan är Andra Vatikankonciliet – eller vissa aspekter av detta koncilium. Ärkebiskop Lefebvre,  som var en av vatikanfäderna, undertecknade dess konstitutioner och dekret. Han försökte utöva påtryckningar gentemot några av de ställningstaganden som sedan antogs, men därefter skrev han ändå på dem. Senare reagerade han emot den tolkning som gjordes av dem och som Benedikt kallar för ”brytningens hermeneutik”, som inte är i kontinuitet med kyrkans tradition. Och SSPX har gått vidare i denna reaktion – ibland på ett obehärskat och överdrivet sätt, och utan att göra åtskillnad mellan konciliets pastorala dokument och hur konciliet förhåller sig till den katolska läran.  

Nu talar biskop Fellay om ”förbehåll” om Andra Vatikankonciliet. Förbehåll är inte detsamma som förnekandet av en lära, och vem som helst kan ha förbehåll, till och med om innehållet i ett ekumeniskt konciliums pastorala dokument, och ändå vara en god och trogen katolik. 

Det är förvisso modigt av den Helige Fadern att låta biskopar som har starka förbehåll om en händelse som så djupgående styrt det katolska livet under de senaste decennierna, återvända till full kommunion med kyrkan. När han nu gör det låter han några viktiga deltagare komma med i dialogen om Andra Vatikankonciliet – som den Helige Fadern själv pushar för – och det är deltagare som har ett alldeles särskilt perspektiv. Även dessa kan bidra till tolkningen av konciliet och tillföra den aspekter från den ”kontinuitetens hermeneutik” som påven som bekant manat till.

Och så har vi biskop Williamson: Det är sannerligen modigt att välkomna tillbaka till fållan en förlorad son av hans slag. Han är inte den förste katolske biskopen som omfattar ohållbara åsikter och han kommer förmodligen inte att bli den siste. Det kanske kan hjälpa oss att få rätt perspektiv på det hela om vi tänker på att präster och biskopar som anser det normalt att utdela kollektiv syndaförlåtelse (generalabsolution), eller prästviga kvinnor, eller döpa genom att använda sig av ogiltiga formler, osv. kan tyckas stå lika långt från det som är godtagbart för SSPX som de antisemitiska förintelseförnekarna eller mångskiftande konspirationsteoretikerna gör (nästan alla SSPX-medlemmar skulle förkasta båda dessa kategorier). Detta sagt utan att på något vis vilja ursäkta någon av dessa extrema ståndpunkter.

Det är uppenbart att biskop Fellay tar avstånd från sådana ställningstaganden. Varje katolsk biskop är skyldig att underordna sig kyrkans disciplin, och om biskop Williamson uppträder olämpligt måste den Heliga Stolen reagera. Men påven har visat att den faderliga kärleken och barmhärtigheten till och med kan ges åt honom – ja, kanske alldeles särskilt till honom.

Trots alla svårigheter finns det all anledning att hoppas att SSPX, å sin sida, verkligen önskar enhet och önskar arbeta för den. Biskop Fellay har sagt att han ”hyser tillit” och att han tror att ”vi kommer att nå fram till en sann lösning”. Deras superior i  England, Fader Paul Morgan, sade när han i söndags skulle förklara den Helige Faderns akt till sina trogna att situationen är bättre nu än man någonsin hade kunnat vänta sig. Det betyder en enorm omsvängning.

Det som hittills har sagts har ibland – för att uttrycka det milt – varit lite mindre välkomnande. Men dessa personer är katoliker. De älskar Kristus och Hans kyrka och önskar tjäna hennes uppdrag. Det finns också ett antal små, gudfruktiga kloster och andra religiösa kommuniteter som, trots att de inte tillhör SSPX, anlitar deras biskopar för vigningar mm. Och som helt enkelt försöker leva sin katolska tro så som man har gjort i århundraden. Om SSPX och de kommuniteter som är anknutna till dem än en gång kan komma under biskopens av Rom överhöghet kan detta inte lända till något annat än gott för dem och för hela kyrkan och världen.

I liknelsen i Lukas evangelium förekommer två söner. Den äldre, som alltid stannat hemma och tjänat fadern som en trofast och hårt arbetande son, han blev mycket upprörd när fadern firade en fest för hans utsvävande broder och ställde sig ogillande åt sidan. Han blev med rätta tadlad för detta.

Låt oss inte göra om samma misstag.

Alcuin Reid är författare, baserad i London. Hans bok "The Organic Development of the Liturgy" (2005), med förord av Joseph Ratzinger, har betytt mycket för utvecklingen av synen på liturgin i vår tid.

Catholic Herald 2009

Övers.: NH

Se även: Påven har skapat en “fri marknad” på det liturgiska området