Vi publicerar idag en intervju med kardinal Robert Sarah. Denne kardinal har ett gediget förflutet. Han växte upp i Franska Guinea och upplevde fattigdom och även hur de animistiska religionerna fungerade. Han har skildrat sin väg från lerhyddorna till Vatikanens allra yppersta elit, detta i boken Gud eller ingenting. (Catholica förlag 2019).

I intervjun ställs frågor om kyrkans kris, som ingen kan blunda för längre. Det handlar enligt kardinal Sarah om prästernas kris, när de tror de ska prestera mycket och vara alla till lags, även världens krav att leva upp till tidsbundna ideologier och ideal. Enligt kardinal Sarah är syndfulla handlingar inte det värsta - utan förlusten av tro och sanning:

De (vissa präster) desorienterar de kristtrogna genom sitt förvirrande och tvetydiga tal. De korrumperar och förfalskar Guds ord, de vänder och vrider på det för att vinna världens gillande. De är vår tids Judas Iskariot. (1)

Han menar att man inte kan komma åt krisen med prästerna genom någon handlingsplan eller regler eller kommittéer:

Prästerna måste gripas av lidelse för helighet, för fullkomlighet i Gud och trohet till läran av den som har valt och sänt dem. Hela deras varelse och alla deras handlingar måste ställas i tjänst hos helighet. Kyrkan är helig i sig själv. Våra synder och våra världsliga bekymmer hindrar hennes helighet från att utgjutas. (1)

Själklart är det så. Den präst som verkligen läser sin tidegärd, som dagligen firar mässan och biktar sig regelbundet, kan knappast leva det dubbelliv som nu redovisas i förskräckande skildringar och med en statistik som får många att tvivla på själva kyrkans helighet. Bara i USA har de anmälts 700 fall av sexuella övergrepp av präster under 2018 - i ett enda stift. De utbetalningar och fonder som avsatts för att göra upp med offren bara under det senaste decenniet, uppgår till ofattbara 3,6 miljarder kronor. Medel som kommer från de troende alltså, för evangelisation och karitativa ändamål.

Frågar man dessa präster, som bevisats ha gjort sexuella övergrepp, om de dagligen läser sina tideböner, föreskrivna fem gånger om dagen, och ber även tyst, så blir svaret ofta nej. De har slutat tro på den heliga renheten, den renhet som barn har, och de som lever ett liv i anständighet, i bön och överlåtelse. De tror det räcker att vara en god präst utåt, men kan sedan leva ett annat liv i sin fantasi, och i handlingar som de inbillar sig själva ska passera osedda, både av världen och Gud.

Detta handlar inte om någon förfelad "klerikalism" - alltså att prästen tror sig ha ett sorts syndaprivilegium i kraft av sitt ämbete. Istället är det förlusten av Gud, och i detta avseende skiljer det inte prästen från alla oss andra, som är utsatta för frestelser och påverkan från omvärlden. Få har uppmärksammat saken i detta perspektiv, som borde vara det första och självklara. Påve Benedikt gjorde det och nu kardinal Sarah. Det är en sorglig läsning, men nödvändig.

Man kan samla biskoparna till synoder, författa hur många handlingsplaner som helst och tillsätta hur många utredningar och fonder för ekonomisk gottgörelse man vill. Men om inte bönelivet och överlåtelsen till Gud sker, så hjälper det inte. Med påve em. Benedikts klara ord:

Krisen som framkommit efter de många fallen av allvarliga beteendeavvikelser bland präster uppmanar oss att betrakta Kyrkan som något nästan oacceptabelt som vi nu måste sätta oss ner för att omstrukturera. Men en hemmagjord kyrka kan inte vara fundament för hoppet. (2)

Vi bekänner inte enbart våra handlingar utan också de tankar och planer vi har på att göra handlingar som avskiljer oss från Gud. Tankar som också skadar hela kyrkan, då varje förlorad själ är ett sår i Kristi Mystiska Lekamen. Alla har vi - genom arvssynden - läggning för synden. Men alla är vi också kallade till helighet, till att förenas med vår Skapare, av egen fri vilja. Att då urskulda våra syndiga tankar och gärningar med hänvisning till en förment viss "läggning", kan inte leda till något annat än att vi vänder Gud ryggen; vi vänder oss inåt, in till vårt eget sargade vuxenego.

Alla människor kanske inte minns hur rena de en gång var, deras avsikter, tankar och liv. Men det går att öva upp minnet: Vad tänkte jag när jag var åtta år, vilket var det käraste och finaste jag då kunde föreställa mig? Ganska snart ska vi komma fram till, att det var något som ligger så långt från sexuella upplevelser man kan komma. (3)

Men väldigt nära vad Gud skulle vilja vi alltid tänkte på.

20190609

(1) ”I min egenskap av biskop är det
min plikt att varna väst”. Intervju med kardinal Robert Sarah

(2) Benedikt XVI: Kyrkan och skandalen med sexövergreppen - hela texten. s. 20. Övers. Göran Fäldt 2019.

(3) Märkligt nog finns det åldersgräns för filmer - barnen skulle ta skada. Men vi vuxna då? Är vi immuna?

Alla ledare