Bland de troende har det alltid funnits olika tolkningar av vad som förväntas av en kristen, från kyrkan och från Gud. Före det Andra Vatikankonciliet betraktades kyrkans auktoritet måhända som en viktig garant för att man levde efter rätt måttstock. I och med betoningen på det enskilda samvetets autonomi uppstod en förskjutning mot det individuella avgörandet, som gick så långt att även Paulus VI tvingades inse att enheten var hotad (1). Samma oro uttryckte B. Johannes Paulus II. (2) Han manade ständigt till de troendes enhet under Läroämbetet. Under åtta år skrev han en encyklika, Veritatis splendor, med utförliga och underbart pedagogiska utläggningar om Guds sanning och vårt förnuft, och varför kyrkan har ett läroämbete och hur detta står i tjänst till den enskildes samvete, genom nåden från den Helige Ande. Denna text riktad direkt till vår tids kristna , med alla de problem vi står inför, vann dock föga uppmärksamhet. Först 20 år senare utgavs den till exempel på svenska (3).

Det är tragiskt att nu bevittna hur enheten hotas även inom biskopskollegiet, och ledande kyrkomän öppet går emot varandra. Det må vara hänt i perifera ärenden av praktisk natur. Men här handlar det om tolkningen av själva läran. Under en kort tid har nämligen Troskongregationens prefekt ärkebiskop Gerhard Müller blivit öppet emotsagd och hånad, detta för sitt vidhållande av äktenskapets sakrament.

Under sitt första år har påve Franciskus givit ett antal intervjuer. Hans spontana sätt att formulera sig på gav upphov till en del uppseendeväckande tolkningar. Bland annat skulle ett uttalande under flygresan från Rio tyda på att påven kunde tänka sig en förändrad syn på omgifte efter skilsmässa, det som alltid i katolsk lära betraktats som månggifte. Men den 23 oktober förra året publicerades en utförlig artikel i Vatikanens officiella tidskrift L´Osservatore Romano som fastslog kyrkans alltid hävdade syn på äktenskapet som något oupplösligt och månggifte som något otänkbart. Artikeln hade skrivits av Troskongregationens prefekt, ärkebiskop Gerhard Müller men publicerats redan i juni i Die Tagespost, alltså innan påvens uttalanden. (Därmed faller helt antydningarna att det skulle vara en sorts reaktion på påvens presskonferens i luften. )

Innan denna publicering hade den tyska biskopskonferensens avgående ordförande, "Dr. Robert Zollitsch, ärkebiskop av Freiburg" (så presenteras han på tyska biskopskonferensens hemsida), gått ut med ett uttalande och förklarat att han hade påvens "stöd" att inte bara låta dela ut kommunionen åt omgifta, utan även att tillåta att välsignelseakter förrättas för katoliker som separerat, men hittat en annan partner. Denna praxis ämnade nu införas lokalt, i Freiburgs ärkestift.

Troskongregationen reagerade omedelbart och i ett brev daterat den 21 oktober ombads ärkebiskop Zollitsch korrigera sin uppfattning. "En prefekt är inte påven", lär ärkebiskop Zollitsch ha kommenterat med en viss nonchalans.

Dertta är uppseendeväckande, då Troskongregationens prefekt är tillsatt just som en påvens förlängda arm, att övervaka lärans renhet och undervisa de troende.

Vi läser nu att kardinal Oscar Andrés Rodriguez Maradiaga, en i påvens eget åttamannaråd, även han har har kritiska synpunkter på ärkebiskop Müller.

"Man borde vara lite flexibel när man hör andra röster. Med detta menas inte bara lyssna och säga nej,

sade kardinalen i en intervju i Kölner Stadtenseiger.

Han (ärkebiskop Müller) är tysk, och framförallt tysk teologiprofessor, så i hans mentalitet finns bara sant och falskt. --- Han agerar som en nybörjare och lyssnar bara på sina egna rådgivare.

Även påve Benedikt var som bekant tysk teologiprofessor. Och även han försvarare av sanningen som den uppenbarats av Gud själv.

Maradiaga tillägger att han inte haft kontakt med ärkerbiskop Müller i dessa frågor. Men det lär det bli möjligheter till i förestående kardinalskonstitoriet den 22 februari.

Kardinalen har förmodlige aldrig kontaktat biskopen av Limburg, Franz-Peter Tebartz-van Els. Ty han tillåter sig att raljera öppet om denne biskop, som satts ut i kylan efter en omänsklig mediakampanj. Kardinalen tycks ha svalt de tarvliga ryktena att biskopen skulle beställt ett badkar till sig själv för 15000 Euro, när det i själva verket handlade om en del i en investering för lång tid framöver, ett pastoralt centrum där man skullle kunna ta emot 60 personer samtidigt. Ett enda normalstort badrum kostar idag runt 150 000 kronor, detta vet varje villaägare.

Inte heller hade kardinal Maradiaga brytt sig om att ta del av det öppna brev som påven mottagit från lekmän i stiftet, som vill ha sin biskop tillbaka - för ungdomarnas skull!

Men för kardinal Maradiaga skulle det räcka med "en dusch och en toalett" i det nya biskopscentret och därför kan inte biskop Tebartz-van Eltz återkomma som herde för sitt stift.

När man kritiserar andra riskerar man själv bli kritiserad. Kardinal Maradiaga har varit en kontroversiell person i Honduras. Han har alltid stött makten om än den tillsatts genom kuppartade former. Han har visserligen starkt kritiserat klassamhället och de ekonomiska klyftorna bland folket, men detta mest när han befunnit sig utomlands. Samtidigt har kyrkan i Honduras tagit emot stora summor från den tyska biskopskonferensen, skattemedel från de tyska katolikerna, som indrivs under hot om exkommunicering. Maradiaga som ofta påpekar de ekonomiska orättvisorna, och även har kritiserat biskop Tebartz-van Elst för sin badrumsstandard, tar samtidigt till synes obesvärat emot 100 000 lempira från den honduriska staten (detta motsvarade då avtalet skrevs 50 000 kronor) i månaden, för att enligt avtalet "täcka vissa kostnader", vilket kanske kan förklara hans snabba avståndstagande från sin vän president Manuel Zelaya och hans omedelbara anslutning till den nya regimen när denne förpassades ut ur landet. Detta år 2009. Även vår biskop har förvisso "vissa kostnader", men det vore skandalöst om de tilläts täckas av statliga medel.

Kardinal Maradiaga är president i den enorma biståndsorganisationen Caritas Internationalis, med närvaro i 165 länder, 440000 medarbetare och en årsbudget omfattande ofattbara fyra miljarder Euro - den i särklass största organisationen inom den katolska kyrkan. När påve Benedikt XVI i maj 2011 skarpt varnade för att Caritas inte får lämna den katolska inriktningen utan enbart tillfredställa bidragsgivarnas - och kanske även mottagarnas - önskemål, motsatte sig generalsekreteraren Lesley-Anne Knight denna princip och menade att när länder som Sverige är beredda att skänka stora kapitalmedel är det bäst att ligga lågt om att det är en katolsk organisation man ger till. Och hon uppfattade heller inte som ett problem att Caritas stöder så okatolska, ja okristna, verksamheter som artificiell födelsekontroll och abortkliniker.

Kardinal Maradiaga försvarade denna ståndpunkt, i strid med bland andra statssekreteraren kardinal Bertone och påve Benedikts förtrogne kardinal Paul Josef Cordes, ordföranden i Cor Unum. Likväl fick inte Lesley-Anne Knight nihil obstat för ett fortsatt mandat 2011, och hon fick söka sig andra uppdrag. Det dröjde inte länge förrän hon sögs upp av en stiftelse, The elderls, en organisation bestående av förmögna pensionerade statsmän, grundad av Nelson Mandela. Bland grundarna återfinns även Jimmy Carter, Martti Ahtisaari, Gro Harlem Brundtland och Mary Robinson. På programmet står bland annat miljöfrågor och, som ett led att rädda jordens miljö, födelsekontroll och abort i fattiga länder. Detta under täckmantel av att det handlar om en angelägen hjälpverksamhet.

Ärkebiskop Müller har attackerats även av kardinal Reinhard Marx, ännu en i påvens G8-råd:

Prefekten för Troskongegationen kan inte stoppa diskussionen. Hans artikel (om äktenskapets oupplöaslighet) är som ett staket runt påvens fältsjukhus av barmhärtighet

sade kardinalen i en spontan intervju omedelbart efter prefektens ingripande.

Man bör kanske tillägga att ärkebiskop Müller - innan bilden förmedlats av honom som en förstockad konservativ tysk teolog - varit känd för sin öppenhet gentemot den så kallade befrielseteologin. Han studerade under den liberale Karl Lehmann, assistent till Karl Rahner, och doktorerade på den protestantiske teologen Dietrich Bonhoeffer. Han var med i grundadet av den för konciliets uttolkning centrala teologiska tidskriften Communio tillsammans med Joseph Ratzinger. Han har varit i Troskongregationen sedan 2002, så det är knappast någon nykomling i sammanhanget. Hans vägran att ens kommunicera med det stridbara prästbrödraskapet Pius X, vars högkvarter finns i hans gamla ärkestift Regensburg, har tolkats som att han snarare hörde till den reformvänliga teologin än som självklar försvarare av kyrkans hävdvunna lära. Samtidigt hör han till det fåtal tyska biskopar som försökt tala förnuft med den aggressiva reformrörelsen Wir Sind Kirche.

Men precis som med Joseph Ratzinger så förändrar ämbetet personen. Som Troskongregationens prefekt kan man inte kritisera läran, man måste tjäna den och undervisa den. Detta går före vad man som person kan ha för åsikter. Detsamma gäller påven själv. Ingen kunde undgå se hur den knivskarpe prefekten Ratzinger förvandlades till den ödmjuke påven Benedikt.

Ärkebiskop Müller sade själv just efter sin utnämning till prefekt för Troskongegationen att hans främsta uppgift inte är att försvara tron, utan att sprida och uppmuntra till den (4)

Men Läroämbetets uppgift består främst av ett förvaltande, inte av nyskapande. Detta kan leda till att man även kan hitta motsägelser mellan vad teologen Müller eller teologen Ratzinger skrivit och vad prefekten för Troskongregationen Müller och påven Benedikt undervisar. Detta gäller naturligtvis även förhållandet mellan Bergoglio och påve Franciskus. Ämbetet förpliktar och ämbetet ger nåd.

Därför är det bara tragiskt och patetiskt när biskopar och kardinaler går ut i intervjuer i diverse tidningar och angriper sina kolleger, som det inte ens har träffat personligen. De ger kritik till dem, inte för att de bryter mot heliga principer, utan därför att de håller fast vid dem. Det skapar en osäkerhet bland de troende. Och det är vad vi minst av allt är betjänta av.

Som "konciliepåven" Paulus VI påpekade: Passionen för förändringar och nyheter är förvisso en källa till förvirring och tvivel.

20140122

(1) Vi ser också hur en del katoliker låter sig ryckas med i en slags passion för förändringar och nyheter. Kyrkan anser det med rätta vara sin plikt att ständigt fördjupa och för varje generations krav avpassa framställningen av Guds outrannsakliga mysterier som i sig innesluter alla frälsningens frukter. Men samtidigt är det av största vikt att tillse att, under bevarande av den nödvändiga plikten att pröva, inga av den kristna trons sanningar bringas att vackla. Om så sker — och vi ser tyvärr att det är vad som sker idag — så leder detta till förvirring och tvivel hos många troende. Påven Paulus VI vid avslutningen till Trons år 1968

(2) Människan är inte längre övertygad om att det bara är i sanningen som hon kan finna frälsningen. Sanningens frälsande kraft ifrågasätts och bara friheten, vars objektivitet dragits upp med rötterna, återstår för att på egen hand bestämma vad som är gott och vad som är ont. Inom teologins område blir denna relativism en avsaknad av förtröstan på Guds vishet, som vägleder människan genom morallagen. Konkreta situationer kontrasteras ofördelaktigt med morallagens föreskrifter och, när allt blivit sagt och gjort, upprätthålls det inte längre att Guds lag alltid är människans enda och sanna goda. B. Johannes Pauls II: I sanningens strålglans 85

(3) Hela encyklikan finns nedladdningsbar från Katolska utskottet för Äktenskap och familj.

(4) För en utförlig intervju med ärkebiskop Müller, se Archbishop Gerhard Müller: 'The Church Is Not a Fortress'

Se även: Tack Gud för påve Benedikt!