Det var roligt att se att Anders Piltz OP replikerat på min artikel om liturgireformen. Beriktigande är ett dock ord man använder när man invänder mot ett faktafel i en text. Det finns det inga i min text, som - undantaget ett utropstecken för att markera min bestörtning- är en torr och korrekt beskrivning av vad som faktiskt drabbade den Helige Johannes XXIII:s edition av Missale Romanum i händerna på Bugnini & co. Den som vill få detta grafiskt beskrivet för sig kan gärna gå in på nätet och titta på filmen The Mass of the Ages: Episode 2 och döma själva. Och hade det inte varit för ingripanden av den helige Paulus VI:e så skulle situationen varit än värre.

En av de geniala aspekterna av Benedictus XVI:s Summorum Pontificum var att de olika versionerna av Missale Romanum inte ställdes mot varandra utan fick existera sida vid sida så att de troende hade tillgång till rikedomarna i båda.

Eftersom min beskrivning av vad som skedde är i sak helt korrekt så är Piltz association till begreppet vandalisering intressant. När Geiseriks vandaler i Herrens år 455 våldförde sig på den eviga staden Rom så försvann otaliga skatter som vanliga romare aldrig mer skulle se röken av.  Vilket inte hindrat att senare kejsare och påvar tillfört både nya byggnader och gamla monument som gör att staden fortfarande är en juvel bland städer. Så likheten i skeendet finns ju.  Och det som skedde har faktiskt hänt. Om man tar en hammare och slår sönder det mesta av en glassamling man ärvt så är vandaliseringen ett faktum,  även om en del av hyllorna därefter pryds av fina återvunna senromerska, visigotiska och frankiska – och några helt nyskapade – glasföremål. Man kan dock lägga märke till att själva poängen med min skildring – att vara ett av flera exempel på varför man kan vara kritisk mot reformgenomförandet just därför att man stödjer det konciliet faktiskt beslutade och sade- berör Anders Piltz inte med ett ord. Inte ett ord. Jag antar att det betyder att han instämmer i det sagda i sak.

Efter inledande positiva ord om bruket av latin och gregoriansk sång så lägger Anders Piltz allt krut på att argumentera för varför ett ökat mässfirande på latin med gregoriansk sång inte är möjligt: Prästerna och lekfolket behärskar inte latin ens hjälpligt och det krävs utbildning av dem som skall sjunga gregoriansk sång, etc.  OK.

Men nu är det så här: Redan 1963, medan konciliet pågick, sade Paulus VI:e i sitt apostoliska brev om prästseminarierna Summi Dei Verbum att alla som skall bli präster i den romerska riten skall kunna latin. Konciliet självt sade i sitt dokument om prästutbildningen, Optatam Totius, nr 13, att de som skall bli präster måste kunna latin.

Gällande kyrkorätt i Codex Iuris Canonici, can. 249, föreskriver att de som skall bli präster skall ha goda kunskaper i latin – linguam latinam bene calleant. Det är biskoparnas ansvar att se till detta. I kyrkan har vi alla rättigheter och skyldigheter. Vi i lekfolket har t ex en kyrkorättslig skyldighet att stödja kyrkan ekonomiskt. Och det finns en skyldighet att se till att präster kan latin. Kan de inte det så är det väl skolbänk och hemläxa som gäller? Och det krävs inte att man ”behärskar” latin. Det handlar om att, som Benedictus XVI:e skrev efter synoden om den heliga eukaristin i Rom 2005, prästerna skall kunna latin så att de kan fira mässan på latin och sjunga gregoriansk sång  (Sacramentum Caritatis, nr 62).  Konciliet var tydligt med att åtgärder skulle vidtagas så att de troende kunde läsa och sjunga relevanta delar av mässan på latin (Sacramentum Caritatis, nr 54). Inrättandet av scholae cantorum skulle stödjas (Sacramentum Concilium nr 114) och vår helige fader Franciskus talade i sitt tal till italienska kyrkokörer 28/9 2019  om värdet i att alla församlingsgemenskaper har en schola cantorum grundad med utgångspunkt i den gregorianska sången.

Att latinet marginaliserats i delar av kyrkan är inte resultatet av någon naturlag eller obeveklig historisk evolution, utan en situation som runt om i den latinska kyrkan skapats av medvetna beslut kring utbildning och liturgi. Det innebär att nya beslut kan tas som på sikt korrigerar situationen. Att först försumma att tillse och möjliggöra att präster och de troende kan sjunga mässan på latin och sedan ta denna kunskapsbrist till intäkt för att vi inte kan ha latinska mässor med gregoriansk sång ute i församlingarna, det är absurt. Man kan i sammanhanget inte låta bli att notera hur selektivt de som bestämmer om liturgin förhåller sig till kyrkans normer: Om de håller med dem – som när det gäller Traditionis Custodes så tillämpas de drakoniskt. När de inte håller med – som när det gäller främstaplatsen för gregorianiken – så ignoreras normen helt. De verkar inte förstå att deras beteende syns.

Med handmissalen på latin och de olika folkspråk som finns bland katolikerna i vårt land så skulle ett gemensamt mässfirande för alla nationella grupper förenklas, vilket skulle bidra stort till enigheten och exemplariskt manifestera den universella kyrkan i vårt stift samt därutöver vara ett utmärkt komplement till mässorna på folkspråk. Detta gäller för övrigt den romerska riten i hela världen. Anders Piltz skriver i sin replik att innehållet i mässan på folkspråk är ”lika överallt där den romerska riten firas”. Om det ändå vore så väl. Men i översättningsarbetet tenderar det att hända grejer. Olikheter skapas och växer med tiden. Så visar till exempel förändringarna i Italien nyligen att inte ens Herrens bön är immuniserad mot sådana förändringar och skillnader. Problemet är att när den språkliga samstämmigheten eroderar – eller till och med manipuleras – så riskerar på sikt även samstämmigheten i tron att erodera. Korrektivet är ett ökat, utbrett och parallellt bruk av det gemensamma latinet.

Allt i liturgin är naturligtvis saker man måste lära sig. Och det finns mycket att lära sig. Det är talande att Anders Piltz kallar den 145 sidor långa bok han skrivit om liturgins symboler, den fina Liturgins tecken, för en kort introduktion!

Vi måste alla – inte minst ni unga – se till att den heliga liturgin enligt romersk rit kan firas med så stor skönhet och värdighet som möjligt nu och i framtiden. Det är sannerligen inte en ”återgång” till något, utan helt framåtsyftande. Ett försenat förverkligande av konciliets faktiska beslut. I liturgin skall vi enligt konciliet få ”en försmak av den himmelska liturgin” (SC, nr 8).  Det handlar om en karaktär av tidlöshet, om skönhet och om att underlätta tillbedjan. Oavsett om man använder det nya eller tidigare Missale Romanum. In nomine Christi corde uno, una mente et voce congregatam ( Jubilate Deo, 2.a utg. 1986 ).

20221009

Fil lic Lars F. Eklund är f d sakkunnig i Statsrådsberedningen och tidigare kommunalråd i Göteborg. Han har genom åren publicerat ett flertal skrifter och artiklar, främst med utgångspunkt i St Thomas av Aquinos politiska filosofi och den katolska socialläran.

Tidgare artiklar:
Konciliet eller Consilium? av Lars F. Eklund
Skrotats eller omredigerats? av p. Anders Piltz OP

Andra artiklar i samma ämne:
Liturgi och tradition Intervju med monsignore Nicola Bux
“Lär er av den helige Franciskus"
Reformen som aldrig blev av
Ledare: Tro och förnuft leder oss
Hur den gamla mässordningen kom åter till Sverige