Julafton - och det talas mycket om tomten. Men för oss katoliker handlar det om Skapelsen och Människan, om Adam och Eva, detta mysterium som går utöver evolution, fysiologi och anatomi. Den självmedvetna, förnuftiga varelsen som till skillnad från djur har förmågan att älska - och hata. Och äga det djuriska, men fullända det, fritt kunna välja mellan rätt och fel, ont och gott, Tänka lyssna, tala, Offra sig, förstå, ångra sig,
Gud tände upp en insikt, någon gång hos några, gav världen Adam och Eva, och när friheten missbrukades, också ett tecken; ett barn som blev fött av en kvinna, men inte skapat som Adam och Eva eller tillkommit som andra barn - ty:

"född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern"

Krubban i Greccio

Det är därför som jag vördnadsfullt vill bevara minnet av det som Franciskus gjorde en juldag tre år före sin död i närheten av Greccio på själva den dag då vår Herre Jesus Kristus föddes. Så börjar den lilla legenden om hur Franciskus byggde en krubba efter en vision han haft och lät folk komma för att beundra Jesu födelse. Så uppstod traditionen att framställa undret konkret och bildligt för envar att meditera över. Till artikeln

Advent är det liturgiska årets största marianska högtid. Paulus VI uttryckte det myndigt och klart i den apostoliska förmaningen Marialis Cultus, nr 3-4. Historiskt sett skedde införlivandet av Maria i liturgin tillsammans med läsningen av Bebådelsen i evangeliet. Söndagen före Jesu födelse är med rätta helgad åt Maria. I våra dagar har advent återfått denna sin ursprungliga betydelse och vi ser en mängd marianska element i liturgin, vilka vi här i all korthet vill sammanfatta. Till artikeln

Som tecken på Guds trofasthet mot Davids söner förebådade Jesaja en jungfru som skulle bli havande med ett barn och barnet hon födde skulle få namnet Immanuel – Gud med oss.   Vid den tiden kunde många ha trott att profetian uppfylldes genom att Hiskia, som var en god konung, föddes (2 Kung 18:1-6).  Hans födelse och regeringstid kom att förebåda en Messias som skulle komma att överträffa alla förväntningar eftersom Han var ”Gud med oss” på ett sätt som ingen hade kunnat förutse. Till artikeln

När vi nu träder in i de sista sju dagarna i advent och under aftongudstjänsterna börjar sjunga de underbara O-antifonerna för Magnifikat vill vi ge er denna fina kartusianska betraktelse som kanske kan skapa en djupare förståelse för meningen med Frälsarens födelse. Den visar på vad vi är som ofta är något annat än det vi borde vara. Den drar paralleller mellan den inre stillheten i ”grottan i Betlehem” och en plats där människor låter sig överhopas med oro och bekymmer och som vi då skulle kunna kalla ”en myllrande marknadsplats”. Till artikeln

Varför ville Frälsaren komma till jorden som ett litet barn?

Det fanns många anledningar till det. För det första önskade Herren komma på detta vis för att visa att han var en verklig människa. Att han sov, grät, åt vid sin moders bröst, allt detta är sådant som alla spädbarn gör. Är detta inte bevis för att han verkligen var människa, att han ville bli som en av oss? Profeten Jesaja som låter sig hänföras av denna underbara bild utropar: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given” (Jes 9:6). Och om man trots alla dessa bevis skulle vägra erkänna hans mänskliga natur, vad skulle det då vara om han kommit in i världen i full mandomsålder med den vuxne mannens hela styrka? Hur tacksamma får vi inte vara mot vår Frälsare att han önskat visa sig för oss på detta älskvärda sätt och på så sätt visa på sin mänsklighet! Till artikeln

Färden till Betlehem
Ankomsten till Betlehem
Herrens födelse
I de tre vise männens fotspår
Julen i konsten
Gud med oss - genom Maria
Adventbetraktelse
Betlehems stjärna - när, var hur?

(katobs.se) Om kyrkan framöver skall bli mer ”synodal”, som den helige fadern önskar, så kommer ett fokus oundvikligen att ligga på de troendes gemensamma normer, på beslutsformer, rättigheter och skyldigheter och på fördelningen av befogenheter inom kyrkan. Ju fler som då kan en del om kyrkorätten, desto bättre är det. Och då krävs latin. Detta menar skribenten Lars F. Eklund i en artíkel vi fått. Många menar att latinet är ett utdött språk och därför ska det inte användas i kyrkliga sammanhang, allra minst i liturgin, då detta utgör ett hinder att förstå den. Men detta resonemang tillbakavisas här genom en rad exempel som visar, att vi redan kan mycket latin, då det finns internaliserat i vårt språk. Till artikeln

SA: Katolska skolor blomstrar
Ny EWTN-undersökning belyser möjliga orsaker

(katobs.se) Medan de politiska partierna i Sverige är starkt fientliga mot "konfessionella skolor", det vill säga skolor som drivs av religiösa institutioner (konfessionell undervisning inom ramen för skoltid är ej tillåten i Sverige), så blomstrar de katolska skolorna i USA. Det finns till och med staten som tillåter att offentliga utbildningsmedel används för fritt skolval, en möjlighet som flera rikdagspartier vill ta bort i vårt land. Och varken skoluniform eller "Kristuscentrerad undervisning" är något problem, tycks det. Till artikeln

Slutreplik av Lars F. Eklund:

Den romerska liturgins traditionella former är vägen framåt  - inte bakåt

(katobs.se) "Det är sannerligen inte en ”återgång” till något, utan helt framåtsyftande. Ett försenat förverkligande av konciliets faktiska beslut." Så skriver Lars F. Eklund i sitt gensvar till p. Anders Piltz OP:s artikel om liturgireformen. Detta blir också det sista inlägget i denna debatt. Till artikeln

Debatt:

Konciliet eller Consilium?
Till frågan om liturgireformens förverkligande

(katobs.se) Alltsedan Det Andra Vatikankonciliets signaler om en ny liturgi, och framförallt den reform som följde med nya konstitutionen Missale Romanum år 1969, har en diskussion förts om vilken liturgisk ordning som bäst tjänar de troende. Många ansåg att den nya ordningen medförde stora ingrepp i det som man tidigare var van vid, och även folkspråkens införsel som primat över latinet, gjorde att lekfolket kände sig främmande i sin egen kyrka. Andra menade att detta var en reform som äntligen aktiverade de troende i själva mässan. Många ordnar och en del prästgemenskaper kunde dock fira heliga Mässan enligt samma ordning man var van vid sedan sekler. Men inte ute i församlingarna. Med Motu propriet Summorum pontificum gav dock påve Benediktus XVI en öppning: Det som alltid varit tillåtet kan inte förbjudas. Därmed infördes "den av den salige Johannes XXIII promulgerade och aldrig avskaffade utgåvan av det romerska missalet som en särskild form av kyrkans liturgi". Under nuvarande pontifikat har den äldre mässordningen starkt undertryckts - i vårt eget stift kan den inte längre firas i en församlingskyrka t.ex. Följande text är ett debattinlägg i frågan av skribenten Lars F. Eklund. Till artikeln

Replik av p. Anders Piltz OP till Lars F. Eklund:

Större rikedom efter liturgireformen

(katobs.se) "I praktiken har latinet ersatts med folkspråket i den romerska riten. Den verbala enhetligheten över hela världen har gått förlorad. Men vinsten med ett gudstjänstfirande på det talade språket är uppenbar. Nu finns en ojämförligt större rikedom av bibelläsningar och böner, vars innehåll är lika överallt där den romerska riten firas, det vill säga i hela världen. Kyrkan har ur sitt rika förråd tagit fram nytt och gammalt – och detta ska firas med så stor skönhet och värdighet som möjligt."

Detta skriver p. Anders Piltz OP i ett gensvar till Lars F. Eklunds artikel om liturgin. Där framhåller han att "I praktiken har latinet ersatts med folkspråket i den romerska riten. Den verbala enhetligheten över hela världen har gått förlorad. Men vinsten med ett gudstjänstfirande på det talade språket är uppenbar. Nu finns en ojämförligt större rikedom av bibelläsningar och böner, vars innehåll är lika överallt där den romerska riten firas, det vill säga i hela världen. Kyrkan har ur sitt rika förråd tagit fram nytt och gammalt – och detta ska firas med så stor skönhet och värdighet som möjligt." Till artikeln

Ny artikelserie:

Kardinal Caffarra - outröttlig kämpe för familjen

(katobs.se) Den 6 september 2017 avled kardinal Carlo Caffarra. Han lämnade efter sig en mängd böcker, artiklar och tal som han höll under fyrtio år. Framförallt var han en stor tänkare när det gällde familjen. Det fulla skyddet av varje mänskligt liv och kampen mot alla sätt att kränka den mänskliga personens värdighet – som han ofta och så vackert talade om – låg honom närmast om hjärtat. Han var också med att grunda Det Påvliga Institutet för studier av äktenskap och familj 1982 (detta ombildades av påve Franciskus med helt annat inriktning 2017). Vår redaktion har haft flera kontakter med kardinal Caffarra. Vi översatte redan 2005 en artikel av honom. Han gav oss även tillåtelse översätta ett tal han gav i Valencia 2006, om äktenskap och familj. Han hade då vänligheten att skicka oss ett brev med rättigheten att översätta och publicera artikeln, och även ett förtydligande. Mot bakgrund av den stora kris som hela vår samhällsbyggnad idag upplever just på grund av upplösningen av familjen som grundval, kommer vi att utge ett urval av kardinal Caffarras texter i översättning. Han var inte bara en förmedlare av Kyrkans lära, utan i högsta grad en självständig tänkare, mycket insatt i vår tid och uppmärksam på alla trender. Vi kallar serien "Caffarras tankar". Till artikeln

Förstår vi islam?

Islam i KATOLSK OBSERVATÖR

(katobs.se) Med anledning av utropandet av ett "islamiskt kalifat" och attackena mot kristna och shiamuslimska minoriteter i Syrien och Irak har vi samlat ett antal artklar ur vår utgivning, som behandlar islam och förhållandet mellan islam och kristendom:

Guds folks trosbekännelse

"Kyrkan anser det med rätta vara sin plikt att ständigt fördjupa och för varje generations krav avpassa framställningen av Guds outrannsakliga mysterier som i sig innesluter alla frälsningens frukter. Men samtidigt är det av största vikt att tillse att, under bevarande av den nödvändiga plikten att pröva, inga av den kristna trons sanningar bringas att vackla." Detta sade påven Paulus VI när han den 30 juni 1968, som avslutning på Trons år till minne av apostlarna Petrus och Paulus, proklamerade en formulering av vår katolska tro. Till artikeln

KATOLSK OBSERVATÖR

är ett ideellt projekt som drivs av några få lekmän. I redaktionen finns även en präst. Men initiativet är helt lekmannadominerat. Under våren 2008 konstituerades en stödförening med namnet FÖRENINGEN KATOLSK OBSERVATÖR. Denna förening utgör tidskriftens organisatoriska grund. Förutom medlemsavgifter och donationer från enskilda så tar föreningen emot bidrag från Stiftelsen Katolska Akademin. Huvudsakligen går bidragen till IT-kostnader och rättigheter. Arvoden och löner förekommer ej.