Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
Kära bröder och systrar!
Efter serien med utläggningar över Psalmerna och Cantica som hör till tidegärdens laudes och vesper, skulle jag under de kommande onsdagsaudienserna vilja ägna mig åt hemligheten med förhållandet mellan Kristus och Kyrkan, och betrakta detta utifrån apostlarnas erfarenhet, i ljuset av det uppdrag som anförtrotts dem. Kyrkan är uppbyggd på apostlarnas grundval som en trons, hoppets och kärlekens gemenskap. Via apostlarna når vi fram till Jesus själv. Kyrkan började ta gestalt när några fiskare från Galiléen mötte Jesus och lät sig erövras av hans blick, hans röst och av hans hjärtliga och kraftfulla inbjudan: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare” (Mk 1:17; Mt 4:19). Min älskade företrädare Johannes Paulus II har i början av det tredje årtusendet föreslagit Kyrkan att hon skall betrakta Kristi ansikte (jfr Novo millennio ineunte, 16ff). I det att jag nu följer denna inslagna väg, vill jag i den serie katekesutläggningar, som vi idag inleder, visa hur just detta anletes ljus återspeglar sig i Kyrkans ansikte (Lumen gentium, 1). – trots begränsningarna och skuggsidorna hos vår bräckliga och syndiga mänskliga beskaffenhet. Näst efter Maria, som är det rena återskenet av Kristi ljus, är det apostlarna som med sitt ord och sitt vittnesbörd överlämnar åt oss sanningen om Kristus. Men deras sändning är inte något isolerat, utan den är integrerad i gemenskapens mysterium, som i sig innesluter hela Guds folk och som successivt förverkligas, från det Gamla till det Nya Förbundet.
Jesu budskap blir fullkomligt missförstått, om man skiljer det från dess sammanhang med det utvalda folkets tro och hopp. Liksom Johannes Döparen, hans omedelbare förelöpare, vänder sig Jesus först till Israel (jfr Mt 15:24), för att ”samla” det i den eskatologiska tid som med hans ankomst har brutit in. Och liksom Johannes’ predikan, så är också Jesu förkunnelse både ett nådens budskap och ett motsägelsens och domens tecken för hela Guds folk. Därför är Jesus från Nasaret från första ögonblicket av hans verksamhet inriktad på att samla Guds folk och rena det. Även om hans förkunnelse alltid är en uppmaning till personlig omvändelse, har han ständigt som mål att konstituera Guds folk, för vars skull han kommit för att samla och frälsa det. Därför saknar den individualistiska tolkning som den liberala teologin har framlagt beträffande Kristi förkunnelse om Guds rike varje grund. Den sammanfattades år 1900 av den store liberale teologen Adolf von Harnack i hans föreläsningar över Das Wesen desChristentums [Kristendomens väsen(de), sv. övers. 1900, 1904] på följande sätt: ”Guds rike kommer i den mån som det kommer i den enskilda människan, får tillträde till hennes själ, vilken tar emot det. Guds rike är förvisso Guds herravälde, men det är den helige Gudens herradöme i de enskildas hjärtan” (Das Wesen des Christentums, tredje föreläsningen). I realiteten är den liberala teologins individualism en typisk modern företeelse. I den bibliska traditionens och i judendomens perspektiv, vari Jesu verk framträder med hela sin nyhet, står det klart att den människoblivne Sonen har en ”gemenskaplig målsättning” (una finalità comunitaria). Just därför har han kommit: för att ena den skingrade mänskligheten. Just därför har han kommit: för att samla den skingrade mänskligheten och församla och ena Guds folk.
Insättandet av de tolv apostlarna är ett tydligt tecken på denna Jesu avsikt att församla förbundets gemenskap, för att i denna uppenbara uppfyllelsen av löftet till fäderna, som alltid talar om sammankallande, enande och enhet. Vi har nyss hört evangeliet om denna kallelse, detta insättande av de tolv. Jag läser ännu en gång textens huvuddel: ”Jesus steg upp på ett berg och kallade till sig dem som han hade utvalt, och de kom till honom. Han insatte tolv som skulle vara med honom och som han skulle sända ut att predika, med fullmakt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var…” (Mk 3:13-16; jfr Mt 10:1-4; Lk 6:12-16). På ”berget”, på platsen för uppenbarelsen, insätter Jesus de tolv genom ett initiativ som vittnar om en absolut medvetenhet och en bestämd avsikt, för att dessa tillsammans med honom skall vara vittnen och förkunnare av Guds rikes ankomst. Det råder inget tvivel om historiciteten av kallelsen av de tolv; inte bara på grund av texternas höga ålder och mångfalden av bevis, utan också av den enkla anledningen att Judas’ namn – förrädaren bland apostlarna – där förekommer, trots den svårighet som denna närvaro kunde innebära för denna gemenskap i vardande. Tolvtalet, som tydligt väcker minnet av Israels tolv stammar, uppenbarar redan betydelsen av denna profetisk-symboliska handling som är innesluten i detta nya initiativ att på nytt grunda det heliga folket. Då systemet med de tolv stammarna för länge sedan hade upphört, riktade sig Israels hopp om dess återupprättande som tecknet på den eskatologiska tidens ankomst (man kan tänka på slutet av Hesekiels bok: 37:15-19; 39:23-29; 40-48). Genom att han utvalde de tolv, införde dem i en livsgemenskap med honom och gav dem delaktighet i hans sändning att med ord och handling förkunna Guds rike (jfr Mk 6:7-13; Mt 10:5-8; Lk 9:1-6; Lk 6:13), ville Jesus säga, att den slutgiltiga tiden hade brutit in, i vilken Guds folk bildas på nytt – de tolv stammarnas folk, som nu blir ett allomfattande folk, hans Kyrka.
Genom sin blotta existens blir de tolv, som är av olika härkomst, till en uppmaning till hela Israel att det skall omvända sig och låta sig samlas i det Nya Förbundet, som är den hela och fullkomliga uppfyllelsen av det Gamla. Att han under den Sista Måltiden, före sitt lidande, anförtrodde dem uppdraget att fira hans åminnelse, visar hur Jesus åt dessa tolv, som ledare för hela gemenskapen, vill överlämna uppdraget att, mitt igenom historiens förlopp, vara tecknet och redskapet för den eskatologiska gemenskapen som tagit sin början i honom. I viss mening kan vi säga att just den Sista Måltiden är den akt som grundar Kyrkan, ty han ger där sig själv och skapar på detta sätt en ny gemenskap, en gemenskap som är förenad med delaktigheten av Honom själv. I detta ljus förstår man varför den Uppståndne anförtror dem – tillsammans med gåvan av den Helige Ande – fullmakten att förlåta synder (jfr Joh 20:23). De tolv apostlarna är på detta sätt det mest entydiga tecknet på Jesu vilja med avseende på Kyrkan och hennes mission, garantin att det inte finns någon motsättning mellan Kristus och Kyrkan. Därför är den slogan, som för några år sedan var på modet: ”Jesus ja, kyrkan nej”, helt oförenlig med Kristi intention. Denne individualistiskt utformade Jesus är en fantasibild. Vi kan inte ha Jesus utan den verklighet som han har skapat och i vilken han meddelar sig. Mellan Guds Son som blivit kött och hans Kyrka finns en djup, oskiljaktig och hemlighetsfull kontinuitet, i kraft av vilken Kristus idag är närvarande i sitt folk. Han är alltid samtida med oss. Han är alltid samtida i den Kyrka som är uppbyggd på apostlarnas fundament, han är levande i apostlarnas succession och efterföljd. Hans närvaro i församlingen, i vilken han själv ständigt på nytt skänker sig åt oss, är orsaken till vår glädje. Ja, Kristus är med oss, Guds rike kommer.
15 mars 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
22. Apostlarna Judas Iskariot och Mattias
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved