Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
19. Aposteln Tomas
Kära bröder och systrar!
I våra fortsatta möten med de tolv apostlar som Jesus själv har utvalt, skall vi idag ägna vår uppmärksamhet åt aposteln Tomas. Han står alltid med i de fyra apostlalistorna i Nya Testamentet, och i de tre första evangelierna nämns han bredvid Matteus (jfr Mt 10:3; Mk 3:18; Lk 6:15), medan han i Apostlagärningarna förekommer tillsammans med Filippos (Apg 1:13). Hans namn har en hebreisk rot: ”ta’am”, vilken betyder ”tvilling”. Johannesevangeliet nämner honom flera gånger med tillnamnet ”Didymos” (jfr Joh 11:16; 20:24; 21:2), vilket mycket riktigt på grekiska betyder ”tvilling”. Det är inte klart varför han bär detta tillnamn.
Framför allt lämnar det fjärde evangeliet oss några upplysningar som återger olika betydelsefulla drag av hans personlighet. Den första är den uppmaning, som han riktade till de andra apostlarna, när Jesus vid ett kritiskt moment i sitt liv beslöt att gå till Betania, för att återuppväcka Lasaros, och därmed på ett farligt sätt närma sig Jerusalem (jfr Mk 10:32). Vid detta tillfälle sade Tomas till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå med, för att dö med honom” (Joh 11:16).
Denna hans beslutsamhet att följa Mästaren efter är verkligen förebildlig och ger oss en värdefull lärdom. Den uppenbarar en total disponibilitet när det gäller troheten mot Jesus – som går så långt att man vill identifiera sitt eget öde med hans och med honom dela den yttersta prövningen: döden. Ja, sannerligen, det viktigaste är att aldrig skilja sig från Jesus.
Evangelierna använder också verbet ”efterfölja”, för att säga: dit han går, dit måste också hans lärjunge gå. På detta sätt bestäms den kristnes liv som ett liv med Jesus Kristus, ett liv som skall tillbringas tillsammans med honom. Den helige Paulus skriver något liknande när han till de kristna i Korinth säger dessa tröstande ord: ”Ni är i mitt hjärta för att dö och leva tillsammans med mig” (2 Kor 7:3). Det som sker mellan aposteln och de honom anförtrodda kristna, måste naturligtvis framför allt gälla förhållandet mellan de kristna och Jesus själv: att dö tillsammans, att leva tillsammans, att vara i hans hjärta, liksom han är i vårt hjärta.
Ett annat inlägg av Tomas står upptecknat i skildringen av den Sista nattvarden. Vid detta tillfälle förklarar Jesus – efter förutsägelsen av sin nära förestående död – att han går bort för att bereda rum för lärjungarna, för att också de skall vara där han är. Och han går närmare in på detta: ”Och vägen dit jag går, den känner ni” (Joh 14:4). Då avbryter Tomas och säger: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” (Joh 14:5).
I själva verket visar han med dessa ord en tämligen låg grad av förståelse. Men det som han säger ger Jesus anledning att uttala de berömda orden: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Det är alltså i första hand för Tomas som denna uppenbarelse sker. Men den gäller för oss alla och för alla tider. Varje gång när vi hör eller läser dessa ord, kan vi i tankarna ställa oss bredvid Tomas och föreställa oss att Herren också talar med oss, så som han gjorde med honom.
Samtidigt ger hans frågor oss så att säga också rätten att be Jesus om förklaringar. Ofta förstår vi honom inte. Låt oss ha modet att säga: ”Jag förstår dig inte! Herre, lyssna på mig, hjälp mig att begripa!” På det viset och med denna frimodighet, som är det sanna sättet att bedja, att tala med Jesus, uttrycker vi litenheten i vår förmåga att förstå. Samtidigt intar vi den förtröstansfulla hållningen hos den som förväntar sig ljus och kraft från den som förmår att ge detta.
Mycket känd och nära nog ordspråksmässig är scenen med den ”klentrogne Tomas”, som tilldrar sig åtta dagar efter påskdagen. I ett första skede hade han i sin frånvaro inte trott på att Jesus hade uppenbarat sig, och han hade sagt: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida, tror jag det inte!” (Joh 20:25).
I grunden framgår av dessa ord övertygelsen att Jesus nu inte längre så mycket är igenkänd genom sitt ansikte, utan främst genom sina sår. Tomas anser att de tecken som bekräftar Jesu identitet nu framför allt är hans sår, i vilka han uppenbarar hur högt han älskar oss. Däri misstar sig aposteln inte. Som vi vet, uppenbarar sig Jesus åtta dagar senare mitt ibland sina lärjungar, och denna gång är Tomas närvarande. Och Jesus säger till honom: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” (Joh 20:27).
Tomas svarar då med den underbaraste trosbekännelsen i hela Nya Testamentet: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28). Detta ord kommenterar den helige Augustinus så: Tomas ”såg och rörde vid människan, men bekände sin tro på Gud, som han varken såg eller rörde vid. Men det som han såg och vidrörde ledde honom till att tro på det som han ända till denna stund hade tvivlat på” (In Iohann. 121,5).
Evangelisten fortsätter med ett sista ord av Jesus till Tomas: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå skall tro” (Joh 20:29). Denna mening kan också sättas i presens: ”Saliga de som inte ser och ändå tror.” Hur det än må vara med denna tolkning, så uttalar Jesus här en grundläggande princip för de kristna, de som skall komma efter Tomas, och därmed för oss alla.
Det är intressant att iaktta hur en annan Thomas, nämligen den store medeltida teologen från Aquino, ställer samman denna formel av saligprisning med en annan skenbart motsatt, som Lukas meddelar: ”Saliga de ögon som ser det ni ser” (Lk 10:23). Aquinaten kommenterar: ”Större förtjänst har den som tror utan att se, än den som ser och tror” (In Johann. XX lectio VI § 2566). Ty Hebreerbrevet åberopar hela raden av bibliska patriarker, som trodde på Gud, utan att få se uppfyllelsen av hans löften, och definierar tron som ”ett fasthållande vid det som man hoppas, en övertygelse om ting som man inte ser” (Hebr 11:1).
Aposteln Tomas’ exempel är viktigt för oss av åtminstone tre anledningar: för det första därför att han tröstar oss i vår osäkerhet; för det andra därför att han visar oss att varje tvivel kan leda till ett lysande resultat bortom all osäkerhet; och slutligen därför att orden som Jesus riktar till honom påminner oss om den mogna trons sanna innebörd och uppmuntrar oss att trots alla svårigheter fortsätta på vår väg i trohet mot honom.
Det fjärde evangeliet gör ett sista omnämnande av Tomas, strax efter det underbara fiskafänget i Tiberias’ sjö, och skildrar honom som vittne till den Uppståndne (jfr Joh 21:2). Vid detta tillfälle nämns han omedelbart efter Petrus, ett tydligt tecken på den stora betydelse som tillmättes honom i de första kristna församlingarna. I hans namn skrevs sedan Tomasakterna och Tomasevangeliet. Båda är apokryfa texter, men trots detta viktiga för studiet av kristendomens ursprung.
Till sist vill vi erinra om att aposteln Tomas enligt en antik tradition först evangeliserade Syrien och Persien (det uppger redan Origines som är citerad hos Eusebius av Caesarea, Hist.Eccl. 3.1) och att han sedan nådde fram ända till västra Indien (jfr Tomasakterna 1-2 och 17 ff), varifrån kristendomen sedan också kom till norra Indien. I detta missionsperspektiv avslutar vi våra reflexioner och uttrycker en önskan att aposteln Tomas’ exempel alltmer skall stärka vår tro på Jesus Kristus, vår Herre och vår Gud.
På tyska sammanfattade den Helige Fadern sitt tal med följande ord:
I serien av ”katekeser” över de tolv apostlarna har vi idag nått fram till den helige Tomas, som närmare skildras för oss framför allt i Johannesevangeliet. På ett nära nog ordspråksmässigt sätt är han känd som den ”klentrogne Tomas”, som efter Jesu uppståndelse kräver att få sticka sitt finger i såren efter spikarna och att lägga sin hand i Jesu sida (jfr Joh 20:25). Dock, genom Guds nåd blir det av den tvivlande Tomas en seende och bekännande lärjunge: Kristi sår vittnar om hans övermåttan stora kärlek till oss, och Tomas bekänner av hela sitt hjärta: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28). Också de andra båda ställena i Johannesevangeliet, i vilka aposteln Tomas kommer till tals, visar oss att en apostels liv är helt inriktat på Kristus. Många lärjungar var rädda att gå med Jesus till Betania, som låg nära Jerusalem, men Tomas säger: ”Låt oss gå med, för att dö med honom” (Joh 11:16). Ingenting är viktigare än att följa Jesus efter och att helt vara med honom! Ty Jesus själv säger till Tomas vid den Sista nattvarden: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6).
27 september 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved