Benedikt XVI
Kristus och Kyrkan
3. Gemenskapens gåva
Kära bröder och systrar!
Genom den apostoliska tjänsten blir Kyrkan, som är en gemenskap (comunità) som församlats och förenats av Guds Son, som har kommit i köttet, till en gemenskap (comunione) , som under tidernas lopp uppbygger och ger näring åt gemenskapen i Kristus och i den Helige Ande, till vilken alla är kallade och där alla kan göra erfarenheten av den av Fadern skänkta frälsningen. Som påven Clemens I, den tredje efterföljaren till aposteln Petrus, skrev vid slutet av det första århundradet, hade de tolv apostlarna varit noga med att insätta efterträdare (jfr 1 Clem 42:4), för att det uppdrag som hade blivit dem anförtrott skulle fortsättas efter deras död. Under århundradenas gång fortfor Kyrkan, som är organiskt strukturerad under ledning av sina legitima herdar, att i världen leva gemenskapens och delaktighetens mysterium, i vilket till en viss grad Treenighetens inbördes gemenskap avspeglar sig.
Redan aposteln Paulus visar på detta högsta trinitariska ursprung, när han säger till sina kristna: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap (comunione) vare med er alla” (2 Kor 13:13). Dessa ord, som antagligen är ett eko av urkyrkans gudstjänst, visar tydligt hur den fria gåvan av Faderns kärlek förverkligas och kommer till uttryck i Kristus och i den av den Helige Ande åstadkomna gemenskapen. Denna tolkning baserar sig på textens strikta parallellism mellan de tre genitiverna (”Herren s Jes u Krist i nåd … Gud s kärlek … och den Helige Ande s gemenskap”). Den framställer därför ”gemenskapen” som en gåva av den Helige Ande, analog till kärleken som skänks av Fadern och till nåden som erbjuds av Herren Jesus.
Det omedelbara sammanhanget, som kännetecknas av fasthållandet vid den broderliga gemenskapen, leder oss att i den Helige Andes ”koinonia” [delaktighet, gemenskap] inte bara se den enskildes ”delaktighet”, var och en för sig, utan också ”gemenskapen” mellan de troende, som Anden såsom dess upphovsman och främste aktör åstadkommer (jfr Fil 2:1). Man skulle kunna säga att nåden, kärleken och gemenskapen, som vardera hänförs respektive till Kristus, till Fadern och till den Helige Ande, är olika aspekter av den ena och enda gudomliga handlingen för vår frälsning, en handling som frambringar Kyrkan och som av Kyrkan gör ett ”av Fadern och Sonen och den Helige Ande enat folk”, så som den helige Cyprianus på 400-talet har sagt (jfr S. Cyprianus, De Oratione Dominica, 23: PL 4,536; citerat efter Lumen gentium, 4).
Tanken på gemenskapen som delaktighet av Treenighetens liv åskådliggörs med en särskild kraft i Johannesevangeliet, där den kärleksgemenskap, som förbinder Sonen med Fadern och med människorna, samtidigt är en förebild för och en källa till den broderliga gemenskap som måste ena lärjungarna med varandra: ”Älska varandra, så som jag har älskat er” (Joh 15:12; jfr 13:34). ”De skall vara ett, liksom vi är ett” (Joh 17:21, 22). Alltså: människornas gemenskap med den treenige Guden och gemenskapen mellan människorna inbördes. Under vår jordiska pilgrimskaps tid kan lärjungen genom gemenskapen med Sonen redan ha del i Sonens och Faderns gudomliga liv: ”Vår gemenskap är med Fadern och med hans Son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3). Denna dubbla gemenskap med Gud och mellan oss är alltså oupplöslig. Där gemenskapen med Gud – gemenskapen med Fadern, med Sonen och med den Helige Ande – blir förstörd, där förstörs också roten och källan till gemenskapen mellan oss människor. Och där gemenskapen mellan oss inte levs, är inte heller gemenskapen med den treenige Guden levande och sann.
Nu tar vi ytterligare ett steg. Gemenskapen – frukten av den Helige Ande – får sin näring av det eukaristiska brödet (jfr 1 Kor 10:16-17) och uttrycker sig i de broderliga relationer som är ett slags föregripande av den kommande världen. Jesus bespisar oss i Eukaristin. Han förenar oss med sig, med Fadern och med den Helige Ande och sinsemellan, och detta enhetens nät som omspänner världen, är i denna vår tid ett föregripande av den kommande världen. Just som föregripande av den kommande världen är gemenskapen en gåva som också har mycket reella konsekvenser. Den låter oss gå ut ur vår ensamhet, ur instängdheten i oss själva och få del av den kärlek som förenar oss med Gud och med varandra. Det är lätt att förstå hur stor denna gåva är, när vi tänker på splittringar och konflikter som förmörkar förhållandet mellan enskilda människor, grupper och hela folk. Och när gåvan av den Helige Andes enhet saknas, då är mänsklighetens splittring oundviklig. ”Gemenskapen” är sannerligen det glada budskapet, som kan läka varje ensamhet, som idag hotar alla människor, den värdefulla gåva som låter oss känna att vi i Gud, i hans folks enhet, som är församlat i Treenighetens namn, är antagna och älskade. Den är ljuset som får Kyrkan att lysa som det tecken som är upphöjt över folken: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom och ändå lever i mörkret, då ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi lever i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra” (1 Joh 1:6f). Trots all mänsklig bristfällighet, som hör till hennes historiska fysionomi, framträder Kyrkan som en underbar skapelse av kärleken, som är till för att bringa varje man och kvinna nära Kristus, de som verkligen vill möta honom, ända till tidernas slut. Och i Kyrkan är Herren alltid en samtida till oss. Den Heliga Skrift är inget som hör det förgångna till. Herren talar inte i det förflutna, utan i den tid som nu är. Han talar idag med oss. Han ger oss ljus, han visar oss livets väg, han ger oss gemenskap och förbereder oss på detta sätt för freden och öppnar oss för den.
[på tyska:]
”Vi har gemenskap med Fadern och med hans Son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3), och när vi lever i Kristi ljus, har vi också gemenskap med varandra (jfr 1 Joh 1:7). De verser ur Första Johannesbrevet, som vi har hört i början av denna audiens, beskriver Kyrkans väsen som gemenskapen med Gud och med varandra. Urbilden och källan till denna gemenskap är den treenige Guden. Fadern och Sonen och den Helige Ande utgör en fullkomlig enhet och de vill att också människorna i Kyrkan skall få del av det gudomliga livet och av den gudomliga gemenskapen.
Den i Gud grundade gemenskapen är en kärlekens gåva, som enligt Kristi förebild skall bli synlig också i våra liv: ”Älska varandra, så som jag har älskat er” (Joh 15:12). ”De skall vara ett, så som vi är ett” (Joh 17:22). Med all rätt förväntar sig människorna av oss kristna, att vi lever i denna kärlek, så att i en värld full av konflikter och splittringar ljuset av förlåtelsen och gemenskapen i Kristus kan stråla fram.
Vi alla, kära pilgrimer och besökare från de länder där man talar tyska, får här på Petersplatsen uppleva kyrklig gemenskap. Låt oss tacka Gud för denna gåva och öppna vårt hjärta för Kristi nåd och för den kärlek som genom den Helige Ande vill förena oss med Gud och med varandra.
29 mars 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved