Benedikt XVI
Kristus och Kyrkan
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
Kära bröder och systrar!
Efesierbrevet visar oss Kyrkan som uppbyggd ”på apostlarnas och profeternas grundval” och vars ”hörnsten är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20). I det eskatologiska perspektivet av det himmelska Jerusalem kommer i Johannes’ Uppenbarelse apostlarnas roll - det gäller i synnerhet de tolv - ännu klarare till uttryck. Detta skildras som en stad, vars murar har tolv grundstenar, på vilka ”de tolv namnen på Lammets tolv apostlar” står skrivna. Evangelierna är samstämmiga när de meddelar, att kallandet av apostlarna är de första mått och steg Jesus vidtog efter sitt dop av Johannes i Jordan.
Enligt Markus’ (1:16-20) och Matteus’ (4:18-22) skildring är scenen för kallelsen av de första apostlarna den Galileiska sjön. Jesus hade kort tid dessförinnan börjat med att förkunna Guds rike, när hans blick föll på två brödrapar: Simon och Andreas, Jakob och Johannes. De är fiskare, sysselsatta med sitt dagliga arbete. De kastar ut näten och drar iland dem. Men dem väntar ett annat fiskafänge. Med beslutsamhet kallar Jesus dem och de följer honom beredvilligt. Härefter skall de vara ”människofiskare” (jfr Mk 1:17; Mt 4:19). Lukas står i samma tradition, men ger en utförligare skildring (5:1-11). Den visar de första lärjungarnas trosväg och beskriver närmare att inbjudan till efterföljelse riktats till dem, efter att de hade hört Jesu första predikan och bevittnat hans första under. Det underbara fiskafänget utgör den omedelbara kontexten. . Det är symbolen för uppdraget att vara ”människofiskare” som anförtrotts åt dem. Hädanefter blir dessa ”kallades” öde på det djupaste sätt förbundet med Kristi öde. Aposteln är en utsänd, men dessförinnan är han en Kristi ”expert”.
Just denna aspekt framhålls av evangelisten Johannes i hans skildring av Jesu första möte med de blivande apostlarna. Här är scenen en annan. Mötet sker på stranden av Jordan. Närvaron här av de blivande apostlarna, vilka liksom Jesus också har kommit från Galiléen, för att göra erfarenheten av Johannes dop, kastar ljus över deras andliga värld. De var människor som väntade på Guds rike, och fyllda av längtan ville de lära känna Messias, vars förestående ankomst hade blivit kungjord. Det räcker för dem med Johannes Döparens hänvisning, när han i Jesus pekar på Guds Lamm (jfr Joh 1:36), för att i dem väcka en önskan om ett personligt möte med Mästaren. Ordväxlingen i Jesu samtal med de första båda blivande apostlarna är mycket uttrycksfull. På Jesu fråga: ”Vad vill ni?”, svarar de med en annan fråga: ”Rabbi – det betyder Mästare – var bor du?” Jesu svar är en uppmaning: ”Kom och se!” (jfr Joh 1:38-39). Kom för att kunna se. Så börjar apostlarnas äventyr – som ett möte mellan människor som öppnar sig för varandra. För lärjungarna börjar det genom att direkt lära känna honom. I själva verket blir de inte förkunnare av en idé, utan de blir vittnen av en person. Innan de blir utsända för att förkunna Evangeliet, måste de ”stanna” hos Jesus (jfr Mk 3:14) och gå in i en personlig relation till honom. På denna grund blir evangelisationen inget annat än en förkunnelse av det som de har upplevt, en uppmaning att gå in i hemligheten av gemenskapen med Kristus” (jfr 1 Joh 1:3).
Till vilka skall apostlarna sändas? I evangeliet tycks Jesus inskränka sin sändning till att bara gälla Israel: ”Jag är endast sänd till de förlorade fåren av Israels hus” (Mt 15:24). På liknande sätt tycks han definiera missionsuppdraget för de tolv: ”Dessa tolv sände Jesus ut och han befallde dem: gå inte till hedningarna, och gå inte in i en samarisk stad, utan gå till de förlorade fåren av Israels hus” (Mt 10:5f). En viss modern, rationalistiskt inspirerad kritik har i dessa ord sett en avsaknad av ett universalistiskt medvetande hos Jesus. I verkligheten skall dessa ord förstås i ljuset av hans särskilda relation till Israel, förbundets gemenskap, i kontinuitet med frälsningshistorien. Enligt de messianska förväntningarna skall de gudomliga, direkt till Israel riktade löftena gå i uppfyllelse, när Gud själv – genom sin Utvalde – har samlat sitt folk, som en herde församlar sin hjord: ”Jag skall komma mina får till hjälp, så att de inte mer blir till ett byte… Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara fursten ibland dem” (Hes 34:22-24). Jesus är den eskatologiske herden, som församlar de förlorade fåren av Israels hus och beger sig ut för att söka efter dem, därför att han känner dem och älskar dem (jfr Lk 15:4-7 och Mt 18:12-14; jfr även den Gode Herdens gestalt i Joh 10:11ff). Genom detta ”församlande” blir Guds rike förkunnat för alla folk: ”Jag skall uppenbara min härlighet bland hednafolken, så att de alla ser min dom som jag har verkställt, och hur jag har låtit min hand drabba dem” (Hes 39:21). Och Jesus följer själv denna profetiska ledtråd. Det första steget är ”församlandet” av Israels folk, för att sedan alla folk, som är kallade att samlas i gemenskap med Herren, skall kunna se och tro.
På samma sätt verkade även de tolv, som hade hämtats för att ta del i samma Jesu sändning, tillsammans med de sista tidernas herdar, i det att de framför allt också går till de förlorade fåren av Israels hus, det vill säga att de vänder sig till löftets folk, vars församlande är tecknet på frälsningen för alla folk, början till universaliseringen av förbundet. Långt ifrån att strida mot Jesu universalistiska öppenhet i sin messianska sändning, blir den begränsning till Israel, som till en början skedde av Jesu och de tolv apostlarnas uppdrag med avseende på Israel på detta sätt till ett verksamt profetiskt tecken. Efter Kristi lidande och hans uppståndelse framträder detta tecken klarare. Den universella karaktären av apostlarnas sändning framträder tydligt. Kristus sänder ut apostlarna ”i hela världen” (Mk 16:15), ”till alla folk” (Mt 28:19; Lk 24:47), ”ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Och denna sändning går vidare. Herrens uppdrag att förena folken i hans kärleks enhet fortsätter. Det är vårt hopp och det är också vårt uppdrag: att bidra till denna universalitet, till denna sannan enhet, i kulturernas rikedom, i gemenskap med vår sanne Herre Jesus Kristus.
22 mars 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
22. Apostlarna Judas Iskariot och Mattias
24. Paulus - det nya livet i Kristus
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved