Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
10. Petri primat
Kära bröder och systrar!
I katekesutläggningen för två veckor sedan hade jag talat om Petrus, den främste bland apostlarna. Idag skall vi ännu en gång gå in på denna stora och viktiga gestalt i Kyrkan.
I berättelsen om Jesu första möte med Simon, bror till Andreas, fäster evangelisten Johannes uppmärksamheten på en särskild omständighet. Jesus ser på ”Johannes’ son” och säger till honom: ”Du skall heta Kefas.” Evangelisten tillfogar förklarande: ”Kefas betyder klippa – Petrus” (Joh 1:42). Vanligtvis ändrade Jesus inte sina lärjungars namn. Bortsett från uttrycket Boanerges [”tordönsmän”, ”åskans söner”, Mk 3:17], med vilket han vid ett bestämt tillfälle vände sig till Sebedaios’ söner och som han senare inte mer använde, gav Jesus lärjungarna aldrig ett nytt namn. Men när det gällde Simon, gjorde han det. Han ville kalla honom Kefas, ett namn som på grekiska blev till ”Petros”, på latin till ”Petrus”. Och detta namn blev översatt, eftersom det just inte bara var ett namn. Det handlade om ett ”uppdrag”, som Petrus på detta sätt tog emot av Herren. Det nya namnet ”Petrus” dyker flera gånger upp i evangelierna, och slutligen ersätter detta nya namn det ursprungliga.
Detta faktum får en särskild betydelse om man beaktar att i Gamla Testamentet namnbytet i allmänhet föregår ett uppdrag (jfr 1 Mos 17:5; 32:28ff). Det finns talrika indicier på Kristi vilja att ge Petrus en särställning inom apostlakollegiet. I Kafarnaum bor Mästaren i Petrus’ hus (Mk 1:29). Då folkmängden trängs på stranden till Gennesarets sjö, väljer Jesus Petrus’ båt bland dem som där ligger förtöjda (Lk 5:3). I de särskilda situationer där Jesus låter sig följas av bara tre lärjungar, omnämns Petrus alltid som den främste i denna grupp. Så är fallet vid uppväckandet av Jairos’ dotter (jfr Mk 5:37; Lk 8:51), vid Kristi Förklaring (jfr Mk 9:2; Mt 17:1; Lk 9:28) och under Jesu dödsångest i Getsemane (jfr Mk 14:33; Mt 26:37). Vidare vänder sig indrivarna av tempelskatten till Petrus, och Mästaren betalar bara för sig och för honom (jfr Mt 17:24-27). Petrus är den förste apostel vars fötter Jesus tvättar vid den sista måltiden (jfr Joh 13:6). Bara för Petrus ber han att hans tro inte skall ta slut, så att han skall kunna styrka de andra lärjungarna (Lk 22:31).
Petrus är själv medveten om denna sin särställning. Ofta talar han i de andras namn, ber han om förklaring av en svår liknelse (Mt 15:15), om den exakta innebörden av ett bud (Mt 18:21) eller om löftet av en belöning (Mt 19:27). I synnerhet är det Petrus som i vissa situationer häver förlägenheten, genom att ingripa i allas namn. Sådan är situationen när Jesus är bedrövad på grund av folkhopens oförmåga att förstå, efter talet om ”livets bröd”, då han frågar: ”Vill också ni gå bort”, men Petrus’ svar är orubbligt: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (jfr Joh 6:67-69). Lika avgjord är den trosbekännelse som han – återigen i de tolvs namn – avlägger vid Cesarea Filippi: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Mt 16:15-16). Därpå avger Jesus den högtidliga förklaring som en gång för alla definierar Petrus’ roll i Kyrkan: ”Men jag säger dig: du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka… Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt som du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (Mt 16:18-19). De tre metaforer, som Jesus här griper tillbaka på, är i sig mycket övertygande. Petrus skall vara den ”klippgrund” på vilken Kyrkans byggnad skall stå. Han skall inneha himmelrikets ”nycklar”, för att öppna eller tillsluta för den som han anser har förtjänat det. Slutligen skall han kunna ”binda och lösa” i den meningen att han kan lägga fast det som han anser vara nödvändigt för Kyrkans liv – Kyrkan som tillhör och skall tillhöra Kristus. Hon är alltid Kristi Kyrka och inte Petrus’. Så beskrivs med åskådliga bilder det som de följande reflexionerna vill uttrycka med begreppet ”jurisdiktionsprimat”.
Detta företräde (posizione di preminenza) som Jesus ville ge åt Petrus, möter vi också efter uppståndelsen. Jesus ger kvinnorna i uppdrag att till Petrus överbringa nyheten, till honom som är den apostel som är särskilt utmärkt framför de andra apostlarna (jfr Mk 16:7). Till honom och Johannes springer Magdalena, för att informera dem att stenen blivit borttagen från ingången till graven (jfr Joh 20:2), och Johannes låter Petrus gå före, när de båda kommer fram till den tomma graven (Joh 20:4-6). Bland apostlarna blir Petrus den förste som bevittnar en uppenbarelse av den Uppståndne (jfr Lk 24:37; 1 Kor 15:5).
Denna hans roll som så tydligt understryks (jfr Joh 20:3-10) kännetecknar kontinuiteten mellan det företräde Petrus innehade i apostlakretsen, och det företräde som han – vilket Apostlagärningarna vittnar om – i fortsättningen skall ha i den gemenskap (communità) som fötts ur Påskens händelser (jfr 1:15-26; 2:14-40; 3:12-26; 4:8-12; 5:1-11, 29; 8:14-17; 10). Petrus’ sätt att förhålla sig anses vara så avgörande, att det står i medelpunkten för intresset, och även för kritiken (jfr Apg 11:1-18; Gal 2:11-14). Vid det så kallade konciliet i Jerusalem utöver Petrus en ledningsfunktion (jfr Apg 15 och Gal 2:1-10), och just på grund av det faktum att han är den autentiska trons vittne, skall Paulus hos honom i viss mån erkänna hans egenskap att vara den ”främste” (una certa qualità di ”primo”) (jfr 1 Kor 15:5; Gal 1:18, 2:7f). Det faktum att olika nyckeltexter med anknytning till Petrus kan återföras till kontexten av den Sista måltiden, under vilken Kristus ger Petrus uppdraget att styrka bröderna (jfr Lk 22:31f), visar i hur hög grad det åt Petrus anförtrodda ämbetet är ett av Kyrkans konstitutiva element, vilka uppstår ur Påskens händelser, som firas i Eukaristin.
Denna ”kontextualisering” av Petri primat till den Sista Nattvarden (Ultima Cena), till stunden för instiftandet av Eukaristin, Herrens Påsk, pekar på den innersta innebörden av detta primat. Petrus måste för alla tider vara vårdaren av gemenskapen (la communione) med Kristus. Han måste föra till gemenskapen med Kristus. Han måste ha omsorgen om att nätet inte går sönder, så att den universella gemenskapen kan fortbestå. Bara tillsammans, i gemenskap, kan vi vara med Kristus, som är allas vår Herre. Petrus bär därmed ansvaret att med Kristi kärlek garantera gemenskapen med Kristus, i det att han i det dagliga livet leder till förverkligandet av denna kärlek.
Låt oss därför bedja om att Petri primat, som anförtrotts åt arma och svaga mänskliga personer, alltmer kan utövas i denna ursprungliga, av Herren önskade mening, och att dess sanna innebörd på detta sätt kan förstås och inses av våra bröder, som ännu inte står i full gemenskap med oss.
7 juni 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
22. Apostlarna Judas Iskariot och Mattias
24. Paulus - det nya livet i Kristus
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved