Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
13. Aposteln Jakob den yngre
Kära bröder och systrar!
Jämte gestalten av Jakob ”den äldre”, Sebedaios’ son, förekommer i evangelierna ytterligare en lärjunge med namnet Jakob, som kallas ”den yngre”. Också han finns med på listan över de tolv apostlar, som Jesus personligen har utvalt, och alltid betecknas han som ”Alfaios’ son” (jfr Mt 10:13; Mk 3:18; Lk 5; Apg 1:13). Ofta har han identifierats med den Jakob, som kallades ”den mindre” [il Minore, ho mikron, minor] (jfr Mk 15:40) och som var son till en kvinna som hette Maria (jfr ibid) - möjligtvis den Maria som var Klopas’ hustru, som enligt det Fjärde evangeliet, tillsammans med Jesu moder, stod under korset (jfr Joh 19:25). Även denne Jakob härstammade från Nasaret och var antagligen en släkting till Jesus (jfr Mt 13:55; Mk 6:3). Enligt semitiskt språkbruk kallas han därför för dennes ”broder” (jfr Mk 6:3; Gal 1:19). Beträffande den sistnämnde Jakob understryker Apostlagärningarna den framträdande roll som han spelade i Jerusalems Kyrka. På apostlakonciliet, som ägde rum där efter Jakob den äldres död, förklarade han tillsammans med de andra apostlarna, att hedningarna kunde upptas i Kyrkan, utan att dessförinnan behöva låta omskära sig (jfr Apg 15:13). Den helige Paulus, som tillerkänner honom en egen uppenbarelse av den Uppståndne (jfr 1 Kor 15:7), omnämner honom vid det tillfälle då han [Paulus] begav sig till Jerusalem, och han nämner Jakob till och med före Kefas–Petrus och betecknar honom som en Kyrkans ”pelare” (jfr Gal 2:9). I fortsättningen såg de judekristna i honom sin huvudsakliga referenspunkt. Honom tillskrivs också det brev som bär Jakobs namn och som ingår i Nya Testamentets kanoniska skrifter. I detta brev presenterar han sig inte som ”Herrens broder”, utan som ”Guds och Jesu Kristi tjänare” (Jak 1:1).
Bland de lärda diskuterar man frågan om identifikationen av den eller de personligheter, som bär samma namn Jakob: Jakob Alfaios’ son och Jakob ”Herrens broder”. Vad gäller tiden för Jesu jordiska liv meddelar evangelietraditionen oss ingenting, varken beträffande den ene eller den andre. Däremot visar Apostlagärningarna på en person med namnet Jakob, som redan nämnts, efter Jesu uppståndelse spelat en mycket viktig roll i urkyrkan (jfr Apg 12:17; 15:13-21; 21:18). Hans viktigaste åtgärd var hans ingripande i det svårlösta förhållandet mellan de kristna av judisk härstamning och de kristna av hednisk härkomst. Därvid bidrog han tillsammans med Petrus till övervinnandet eller, bättre uttryckt, till integrationen av kristendomens ursprungliga judiska dimension, genom att kräva att inte ålägga de omvända hedningarna förpliktelsen att iaktta samtliga föreskrifter i den mosaiska lagen. . Apostlagärningarna meddelar oss den kompromisslösning som föreslogs just av Jakob och som antogs av de övriga närvarande apostlarna. Enligt denna lösning skulle man av hedningarna, som tror på Jesus Kristus, bara kräva att de skulle avhålla sig från avgudadyrkarnas sed att äta köttet av de djur som offrats åt avgudarna, samt från ”otukt” – ett uttryck som antagligen avser vissa otillåtna äktenskapliga förbindelser. Praktiskt taget handlade det bara om att iaktta några få av den mosaiska lagens föreskrifter, vilka ansågs vara särskilt viktiga.
På detta sätt uppnådde man två varandra kompletterande och alltjämt giltiga resultat. Å ena sidan erkände man det oupplösliga band som binder kristendomen vid den judiska religionen som dess evigt levande och giltiga ursprung; å andra sidan tilläts de kristna av hednisk härkomst att bibehålla sin egen sociologiska identitet, som de skulle ha förlorat om de hade blivit tvingade att hålla den mosaiska så kallade ”ceremoniallagens” alla föreskrifter. Denna skulle nu inte gälla som förpliktande för de omvända hedningarna. I själva verket inleddes på detta sätt en ömsesidig uppskattning och aktning, som trots beklagliga senare missförstånd i allt väsentligt syftade till att bevara det som var karakteristiskt för var och en av de båda sidorna.
Den äldsta underrättelsen om denne Jakobs död finner vi hos den judiske historieskrivaren Flavius Josephus. I sitt verk Antiquitates Iudaicae 20, 201f., som han författade i Rom mot slutet av det första århundradet, meddelar han att bakom Jakobs död låg en lagstridig åtgärd av översteprästen Anan, son till den i evangelierna omnämnde översteprästen Hannas. Anan utnyttjade vakansen mellan avsättningen av en romersk prokurator (Festus) och ankomsten av dennes efterträdare (Albinus) till att under år 62 genom dekret verkställa stenandet av Jakob.
Med denne Jakobs namn är – jämte den apokryfa skriften Jakobs Protoevangelium, som prisar Jesu moder Marias helighet och jungfrulighet – framför allt det brev förbundet som bär hans namn. Bland Nya Testamentets kanoniska skrifter intar detta det främsta rummet bland de så kallade ”katolska breven”, det vill säga de brev som inte är riktade till en bestämd Kyrka, såsom Rom, Efesos osv., utan till många Kyrkor. Det rör sig om en ganska viktig skrift, som starkt betonar nödvändigheten av att inte reducera den egna tron till ett rent abstrakt och verbalt yttrande, utan att uttrycka sin tro i konkreta handlingar. Bland annat uppfordrar detta brev oss till ståndaktighet i prövningarna, som skall tas emot med glädje, liksom med förtröstansfull bön, för att från Gud kunna ta emot vishetens gåva, tack vare vilken vi kan förstå att livets sanna värden inte består i förgängliga rikedomar, utan fastmer däri att vi kan dela vår egendom med de fattiga och de behövande (jfr Jak 1:27).
Så visar Jakobs brev oss en mycket konkret och praktisk kristendom. Tron måste förverkligas i livet, framför allt i kärleken till nästan och särskilt i insatsen för de fattiga. Mot denna bakgrund måste också det kända uttalandet läsas: ”Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död” (Jak 2:26). Detta uttalande av Jakob har ibland ställts mot Paulus’ ord, enligt vilka vi blir rättfärdiggjorda av Gud, inte genom våra gärningar, utan allenast genom vår tro (jfr Gal 2:16; Rom 3:28). Men om de tolkas rätt, kompletterar dessa utsagor varandra, vilka på grund av deras olika perspektiv tycks motsäga varandra. Den helige Paulus motsätter sig den människans högmod som anser att hon inte behöver Guds förekommande kärlek. Han motsätter sig egenrättfärdighetens högmod, som inte vill ta emot nåden som är en ren gåva och helt oförtjänt. Den helige Jakob däremot talar om de goda gärningarna som trons normala frukt: ”Det goda trädet bär god frukt”, säger Herren (Mt 7:17), och den helige Jakob upprepar det för oss.
ill sist uppmanar Jakobs brev oss att i allt som vi gör överlämna oss i Guds händer och därvid alltid uttala orden: ”Om Herren vill” (Jak 4:15). Så lär han oss att inte mena att vi måste planera vårt liv på ett autonomt och egoistiskt sätt, utan ge rum åt Guds outgrundliga vilja, som vet vad som är vårt sanna bästa. Så förblir den helige Jakob en ständigt aktuell läromästare för vårt liv
28 juni 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved