Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
Kära bröder och systrar!
Vid vårt möte idag vill vi ägna oss åt ännu en mycket viktig medlem av apostlakollegiet: Johannes, Sebedaios’ son och bror till aposteln Jakob [den äldre]. Hans omisskännliga hebreiska namn betyder ”Herren har skänkt nåd”. Han höll just på att ordna sina nät vid stranden av Tiberias’ sjö, när Jesus kallade honom tillsammans med hans bror (jfr Mt 4:21; Mk 1:19). Johannes tillhör alltid den trängre krets som Jesus vid vissa tillfällen tar med sig. Han är tillsammans med Petrus och Jakob när Jesus i Kafarnaum går in i Petrus’ hus för att bota dennes svärmor (jfr Mk 1:29); med de båda andra följer han Mästaren till synagogföreståndaren Jairos, vars dotter återkallas till livet (jfr Mk 5:37); han följer Jesus när denne går upp på förklaringsberget (jfr Mk 9:2); han är på Olivberget vid Jesu sida då denne, inför den storslagna anblicken av Jerusalems tempel, håller sitt tal om stadens undergång och världens slut (jfr Mk 13:3); och slutligen är han honom nära då Jesus drar sig tillbaka i Getsemane, för att före sitt lidande bedja till Fadern (jfr Mk 14:33). Kort före påskhögtiden, då Jesus utväljer två lärjungar för att de skall förbereda salen för den sista måltiden, anförtror han denna uppgift åt Johannes och Petrus (jfr Lk 22:8).
Denna Johannes’ framträdande ställning inom kretsen av de tolv, gör på visst sätt det initiativ begripligt, som hans mor en dag tog. Hon kom till Jesus för att be honom, att hennes båda söner, Johannes och Jakob, i hans rike skulle få sitta till höger och till vänster bredvid honom (jfr Mt 20:20-21). Som vi vet, svarade Jesus med en motfråga. Han frågade om de var beredda att dricka den kalk som han själv skulle dricka (jfr Mt 20:22). Med dessa ord avsåg han att öppna de båda lärjungarnas ögon, införa dem i kunskapen om sin persons hemlighet, och för dem antyda deras kommande kallelse att vara hans vittnen, ända till den yttersta gåvan av deras blod. Kort därefter preciserade nämligen Jesus, att han inte hade kommit för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösepenning för de många (jfr Mt 20:28). Under de dagar som följde på uppståndelsen, möter vi återigen ”Sebedaios’ söner”. Tillsammans med Petrus och några andra lärjungar har de utan någon framgång arbetat en hel natt, och efter denna natt sker genom den Uppståndnes ingripande det underbara fiskafänget. ”Den lärjunge som Jesus älskade” blir den som först känner igen ”Herren” och som hänvisar Petrus till Honom (jfr Joh 21:1-13).
I Jerusalems Kyrka intog Johannes en viktig plats i ledningen av den första gruppen av kristna. Paulus räknar honom bland denna församlings ”pelare” (jfr Gal 2:9). Lukas skildrar i Apostlagärningarna hur Johannes tillsammans med Petrus går till bönen i templet (jfr Apg 3:1 – 4:11), eller hur de kallas inför Stora rådet, för att vittna om sin tro på Jesus Kristus (jfr Apg 4:13, 19). Tillsammans med Petrus blir han utsänd av Kyrkan i Jerusalem, för att stärka dem som i Samarien tagit emot Evangeliet och be för dem, så att de kan ta emot den Helige Ande (jfr Apg 8:14-15). Framför allt måste vi minnas det som Johannes tillsammans med Petrus säger vid processen inför Stora rådet: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20). Just denna förebildliga frimodighet i bekännelsen av den egna tron är en ständig maning till oss alla att alltid vara beredda att med beslutsamhet förkunna vår orubbliga trohet mot Kristus, i det att vi sätter tron över och framför varje beräkning och varje mänskligt intresse.
Enligt traditionen är Johannes den ”älsklingslärjunge” som i Fjärde evangeliet vid den Sista måltiden lutar sitt huvud mot Mästarens bröst (jfr Joh 13:25), som tillsammans med Jesu moder står under korset (jfr Joh 19:26) och som slutligen är vittne till såväl den tomma graven som till närvaron av den Uppståndne (jfr Joh 20:2; 21:7). Vi vet att denna identifikation är omstridd bland fackmän, av vilka några i Johannes bara ser prototypen för en Jesu lärjunge. Vi vill åt exegeterna överlåta att avgöra denna fråga, och nöjer oss här med att lära oss något viktigt för vårt liv: Herren vill göra var och en av oss till en lärjunge, som lever med honom i personlig vänskap. För att förverkliga detta räcker det inte att till det yttre följa och tillhöra honom; man måste också leva med honom och leva som han. Detta är bara möjligt inom ramen för ett mycket innerligt förhållande, som är fyllt av värmen av den fullkomliga förtroligheten. Det är det som sker mellan vänner. Därför sade Jesus en gång: ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner… Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta” (Joh 15:13, 15).
I de apokryfa Johannesakterna framträder aposteln varken som grundare av församlingar eller i ledningen av redan bestående församlingar, utan som en trons budbärare som befinner sig på ständig vandring i mötet med ”själar som är öppna för hoppet och för frälsning” (18,10; 23,8). Det som driver honom är den paradoxa avsikten att synliggöra det osynliga. Och i Östkyrkan kallas han helt enkelt bara ”teologen”, alltså den som är i stånd att med begripliga ord tala om gudomliga ting, och som genom förbundenheten med Jesus uppenbarar en hemlighetsfull väg till Gud.
Kulten av aposteln Johannes har utbrett sig med början i staden Efesos, där han enligt gammal tradition skall ha verkat, och slutligen dött vid mycket hög ålder under kejsar Trajanus. I Efesos lät kejsar Justinianus på 500-talet till hans ära uppföra en stor basilika, av vilken imponerande ruiner är bevarade. Just i Orienten bemöttes och omfattas Johannes med stor vördnad. I den bysantinska ikonografin framställs han ofta som en mycket gammal man – enligt traditionen dog han som nämnts i början av kejsar Trajanus’ regering – i en hållning av intensiv kontemplation, nästan som någon som uppfordrar till tyatnad.
Utan en motsvarande inre samling är det inte möjligt att nalkas Guds högsta hemlighet och hans uppenbarelse. Detta förklarar varför Athenagoras, den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, som påven Paulus VI omfamnade vid ett minnesvärt möte, för många år sedan sade: ”Johannes står vid början av vår djupaste spiritualitet. Liksom han, känner de ’stilla’ det hemlighetsfulla utbytet mellan hjärtana, de anropar Johannes’ närvaro och deras hjärtan fattar eld” (O. Clément, Dialoghi con Atenagora, Turin 1972, s. 159). Herren må hjälpa oss att gå i Johannes’ skola, för att lära kärlekens stora konst, så att vi känner oss älskade av Kristus ”ända till den yttersta fulländningen [fino alla fine]” (Joh 13:1) och lever vårt liv för Honom.
5 juli 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved