Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
17. Aposteln Matteus
Kära bröder och systrar!
Vi fortsätter serien med porträtt av de tolv apostlarna, som vi började med för några veckor sedan. Idag skall vi ägna oss åt aposteln Matteus. I sanningens namn är det nästa omöjligt att teckna en fullständig bild av honom, eftersom de upplysningar som finns om honom är få och fragmentariska. Istället för att ge hans biografi kan vi skissera hans profil, så som den framträder i hans evangelium.
Till att börja med kan vi konstatera att han nämns i alla listorna över de tolv som Jesus har utvalt till apostlar (jfr Mt 10:3; Mk 3:18; Lk 6:15; Apg 1:13). Hans hebreiska namn betyder ”Guds gåva”. Det första kanoniska evangeliet, som bär hans namn, presenterar honom i förteckningen över de tolv med en exakt yrkesbeteckning: ”tullindrivaren” [”il pubblicano”] (Mt 10:3). På detta sätt är han identifierad som den man som sitter vid tullindrivarens bord och som Jesus kallar: ”Jesus gick vidare och då han såg en man som hette Matteus sitta vid tullhuset, sade han till honom: ’Följ mig!’ Och Matteus stod upp och följde honom” (Mt 9:9). Även Markus (jfr 2:13-17) och Lukas (jfr 5:27-30) skildrar kallelsen av mannen som sitter vid tullen, men de kallar honom ”Levi”. För att föreställa sig den i Mt 9:9 beskrivna scenen, räcker det att hänvisa till Caravaggios underbara målning, som finns här i Rom i kyrkan San Luigi dei Francesi. Ur evangelierna framgår ytterligare en biografisk detalj. I det avsnitt som omedelbart föregår skildringen av Matteus’ kallelse, berättas om ett under som Jesus gjorde i Kafarnaum (Mt 9:1-8; Mk 2:1-12), och där det talas om närheten till Galileiska sjön, det vill säga Tiberias sjö (jfr Mk 2:13-14). Därav kan man sluta att Matteus utövade sitt yrke som tullindrivare i Kafarnaum, som låg ”vid sjön” (Mt 4:13) och där Jesus var ständig gäst i Petrus’ hus.
Utifrån dessa enkla uppgifter, som framgår ur evangelierna, kan vi göra ett par reflexioner. Den första rör det faktum att Jesus i kretsen av sina närmaste lärjungar upptar en man som enligt den gängse uppfattningen i det dåtida Israel gällde för att vara en offentlig syndare. Matteus hanterade nämligen inte bara pengar, som på grund av deras proveniens från människor, som var främmande för Guds folk, räknades som orena. Han var också kollaboratör åt det på grund av dess habegär förhatliga främlingsväldet, där tullavgifterna helt godtyckligt kunde tas ut. Av denna anledning talar evangelierna om ”tullindrivare och syndare” (Mt 9:10; Lk 15:1), om ”tullindrivare och prostituerade” (Mt 21:31). Vidare ser de i tullindrivarna ett exempel på småsinthet (jfr Mt 5:46: de visar vänlighet mot dem som är vänliga mot dem själva), - och nämner en av dem, Sackaios, som var en mycket rik övertullnär (Lk 19:2), - och vilka i folkets mening gällde för att vara ”roffare, bedragare och äktenskapsbrytare” (jfr Lk 18:11). En första slutsats ger sig själv: Jesus utesluter ingen från sin vänskap. Tvärtom, medan han sitter till bords i Matteus’ - Levis hus, gör han denna viktiga deklaration, med vilken han besvarar dem som finner det vara en skandal att han umgås i dåligt sällskap: ”Det är inte de friska, som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare” (Mk 2:17).
Just däri består Evangeliets glada budskap: erbjudandet av Guds nåd till syndaren! På ett annat ställe, i den berömda liknelsen om farisén och tullindrivaren, vilka båda hade gått upp till templet för att bedja, lyfter Jesus till och med fram en anonym tullindrivare som ett efterföljansvärt exempel på en ödmjuk förtröstan på Guds barmhärtighet. Medan farisén berömmer sig av sin egen moraliska förträfflighet ”vågade tullindrivaren inte ens lyfta sina ögon mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och bad: Gud var mig syndare nådig!” Och Jesus kommenterar: ”Jag säger er: denne gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig, skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Lk 18:13-14).
I Matteus’ gestalt ställer alltså evangelierna oss inför en sann och verklig paradox. Den som först framstår som fjärran från all helighet, kan till och med bli till en förebild när det gäller mottagandet av den gudomliga barmhärtigheten och dess underbara verkningar i det egna livet. Beträffande denna text gör den helige Johannes Chrysostomos en viktig iakttagelse. Han noterar att bara i några kallelseberättelser det yrke antyds som de kallade utövade. Petrus, Andreas, Jakob och Johannes kallas medan de ägnar sig åt sitt fiske, Matteus medan han tar in tullavgifter. . Det handlar om oansenliga arbeten, kommenterar Chrysostomos, ”ty det finns ingenting mer avskyvärt än tullindrivare och inget vanligare än fiskare” (In Matth. Hom.: PL 57, 363). Jesu kallelse når alltså även personer av låg social rang, medan de är sysselsatta med sitt vanliga arbete.
En ytterligare reflexion som är föranledd av evangeliets berättelse rör det faktum att Matteus omedelbart följer Jesu kallelse: ”Han stod upp och följde honom”. Denna korta sats framhåller tydligt Matteus’ beredvillighet att svara ja till kallelsen. Det innebar för honom att lämna allt – framför allt det som garanterade en säker, om än också ofta orättrådig och vanärande inkomstkälla. Uppenbarligen har Matteus förstått att samvaron med Jesus inte tillät honom att ägna sig åt sådant som misshagar Gud. Tillämpningen av detta på dagens situation kan man lätt inse. Även idag är det inte tillåtet att hålla fast vid sådant som är oförenligt med Jesu efterföljelse, såsom fallet är med den på oärligt sätt förvärvade rikedomen. . En gång sade Jesus, när han tog bladet från munnen: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig” (Mt 19:21). Det var just detta som Matteus gjorde: han stod upp och följde Jesus! Detta ”uppstående” kan vi med rätta tolka som en frigörelse ur en situation som är präglad av synd, och till följd därav ett medvetet bejakande av ett nytt och rättskaffens liv i gemenskap med Jesus.
Avslutningsvis kan vi erinra om att den gamla Kyrkan enhälligt tillerkänner Matteus författarskapet till det första evangeliet. Detta gör först Papias, biskop av Hierapolis i Phrygien c:a år 130. Han skriver: ”Matteus har på hebreiskt språk sammanställt (Herrens) tal; men var och en översatte dessa så gott han kunde” (i: Eusebius av Caesarea, Hist. Eccl. III, 39, 16). Historikern Eusebius tillägger denna upplysning: ”Matteus, som först hade predikat bland judarna, nedskrev – när han ville bege sig till andra folk – det av honom förkunnade evangeliet på sitt modersmål; ty han försökte genom sin skrift ersätta det som de [judarna] gick miste om genom hans avresa” (ibid III, 24, 6).
Vi har inte längre det av Matteus på hebreiska eller arameiska avfattade evangeliet. Men i det på grekiska skrivna evangeliet, som vi har, hör vi i viss mening alltjämt tullindrivaren Matteus’ övertygande stämma, vilken såsom apostel ännu förkunnar för oss Guds frälsningsbringande barmhärtighet. Låt oss lyssna till den helige Matteus’ budskap! Låt oss betrakta det ständigt på nytt, så att vi lär oss att stå upp och beslutsamt följa Jesus efter!
30 augusti 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved