Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
22. Apostlarna Judas Iskariot och Mattias
Kära bröder och systrar!
Idag avslutar vi vandringen genom galleriet med porträtt av de apostlar som kallats av Jesus själv under hans jordeliv. Därvid kan vi inte underlåta att nämna den som i förteckningarna över de tolv alltid står sist, nämligen Judas Iskariot. I anslutning till honom minns vi till slut den som sedan i hans ställe valdes till apostel: Mattias.
Redan namnet Judas väcker bland de kristna en instinktiv reaktion av avståndstagande, klander och fördömande. Betydelsen av tillnamnet ”Iskariot” är omstridd. Den mest accepterade förklaringen tolkar namnet som ”mannen från Keriot” och förbinder honom så med den ort som han kom ifrån, som ligger nära Hebron och som nämns två gånger i den Heliga Skrift (jfr 1 Moseb 15:25; Amos 2:2). Andra tolkar det som en variant av begreppet ”lönnmördare” och som anspelar på en krigare som är beväpnad med en dolk – på latin ”sica”. Slutligen tolkar några detta tillnamn som en transkription av en hebreisk-arameisk rot med betydelsen: ”den som stod i begrepp att utlämna honom”. Denna beteckning förekommer två gånger i det fjärde evangeliet, efter en trosbekännelse av Petrus (jfr Joh 6:71) och sedan vid Jesu smörjelse i Betania (jfr Joh 12:4). Andra ställen visar att Judas stod i begrepp att förråda Jesus – ”den som förrådde honom” – som till exempel vid den Sista nattvarden, efter tillkännagivandet av förräderiet (jfr Mt 26:25), och sedan vid tidpunkten för Jesu tillfångatagande (jfr Mt 26:46, 48; Joh 18:2, 5).Förteckningarna över de tolv talar däremot om det redan skedda förräderiet som ett faktum: ”Judas Iskariot, han som förrådde honom”, så säger Markus (3:19). Matteus (10:4) och Lukas (6:16) använder liknande uttryck.
Själva förräderiet skedde vid två tillfällen. Framför allt i planeringens stund, då Judas kom överens med Jesu fiender om de trettio silvermynten (jfr Mt 26:14-16), och senare vid utlämnandet, då han kysste Mästaren i Getsemane trädgård (jfr Mt 26:46-50). Evangelisterna håller i varje fall fast vid Judas’ ställning som apostel, som tillkom honom. Upprepade gånger betecknas han som ”en av de tolv” (Mt 26:14, 47) Mk 14:10, 20; Joh 6:71) eller som den ”som hörde till de tolv” (Lk 22:3). Ja, än mer: när Jesus vänder sig till apostlarna och talar om Judas, betecknar han honom som ”en av er” (Mt 26:21; Mk 14:18; Joh 6:70, 13:27). Och Petrus skall säga om Judas: ”Han räknades till oss och hade del i samma ämbete” (Apg 1:17).
Det handlar alltså om en gestalt som hörde till den krets av dem som Jesus hade utvalt åt sig som sina nära följeslagare och medarbetare. Vid försöket att förklara detta händelseförlopp uppstår två frågor. Den första är denna: varför har Jesus valt denne man och skänkt honom sitt förtroende? Även om Judas var ansvarig för gruppens kassa (jfr Joh 12:6b; 13:29a) betecknas han därtill som tjuv (Joh 12:6a). Hemligheten av hans val till apostel kvarstår alltså oavslöjad, och detta desto mer som Jesus uttalar en mycket sträng dom över honom: ”Ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!” (Mt 26:24). Hemligheten med hans öde i evigheten förtätas ännu mer genom vetskapen att Judas ”ångrade sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ’Jag har syndat och förrått oskyldigt blod (en oskyldig människa)’” (Mt 27:3-4). Även om han gick bort för att hänga sig (jfr Mt 27:5), ankommer det inte oss att döma över hans gärning och sätta oss på den oändligt barmhärtige och rättvise Gudens domarsäte.
Den andra frågan rör skälet till Judas’ handlingssätt. Varför förrådde han Jesus? Som svar på denna fråga finns olika hypoteser. Några säger att orsaken är hans girighet, andra menar att den har att göra med hans messiasförväntningar. Judas skulle ha blivit besviken, då han insåg att Jesus inte upptog sitt lands militära och politiska befrielse i sitt program. I verkligheten framhåller evangelisterna en annan aspekt. Johannes säger uttryckligen: ”Djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, i hjärtat att förråda Jesus” (Joh 13:2). Lukas skriver något liknande: ”Men Satan for in i Judas, som kallas Iskariot och som var en av de tolv” (Lk 22:3).
På så sätt lämnar man de yttre historiska motivationerna, och det som hände förklaras med utgångspunkt från Judas’ personliga ansvar, när han på ett erbarmligt sätt ger vika för den onde andens frestelse. I alla händelser förblir Judas’ förräderi en hemlighet. Jesus har behandlat honom som en vän (jfr Mt 26:50). Vid hans uppmaning att följa honom på saligprisningarnas väg, övade Jesus varken tvång på hans vilja, eller avskärmade honom från Satans frestelser. På detta sätt respekterar han människans frihet.
Människohjärtats möjligheter till perversion är många. Den enda vägen att undkomma dessa består däri att inte bara nöja sig med en rent individualistisk och autonom syn på tingen, utan ständigt på nytt ställa oss på Jesu sida och inta hans ståndpunkt. Vi måste dag för dag försöka att ha full gemenskap med honom. Låt oss komma ihåg att också Petrus ville motsätta sig honom och det som väntade honom i Jerusalem. Men han blev mycket strängt tillrättavisad: ”Dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar” (Mk 8:32-33). Efter sitt tillkortakommande ångrade Petrus sig och fann förlåtelse och nåd. Också Judas ångrade sig, men hans ånger urartade till förtvivlan och blev till självförstörelse. För oss är detta en uppmaning att alltid minnas det som den helige Benedikt säger i slutet av det grundläggande femte kapitlet av sin Regel: ”Förtvivla aldrig om Guds barmhärtighet!”. Sannerligen, Gud är ”större än vårt hjärta” (1 Joh 3:20).
Låt oss alltså ta fasta på två ting. För det första: Jesus respekterar vår frihet. För det andra: Jesus väntar på vår beredvillighet till ånger och omvändelse. Han är rik på barmhärtighet och förlåtelse. Om vi å vår sida tänker på den negativa roll som Judas spelade, måste vi inordna den i Guds högre ledning av händelserna. Judas’ förräderi ledde till Jesu död. Jesus omformade dessa fasansfulla kval på korset till ett medel för frälsningsbringande kärlek och hängivelse av sig själv till Fadern (jfr Gal 2:20; Ef 5;2, 25). Verbet ”förråda” är översättningen av ett grekiskt ord som betyder ”utgiva”, ”utlämna”. Ibland är dess subjekt till och med Gud själv. Han var den som av kärlek ”utgav” (”utlämnade”) Jesus för oss alla (jfr Rom 8:32). I sin förborgade frälsningsplan använder Gud Judas’ oförlåtliga gärning som ett tillfälle för Sonen att skänka den fullkomliga offergåvan av sig själv för världens frälsning.
Till sist vill vi också minnas honom som efter Påskens händelser valdes till apostel i förrädarens ställe. I Jerusalems kyrka blev två föreslagna av församlingen, om vilka det drogs lott: ”Josef, kallad Barsabbas, med tillnamnet Justus, och Mattias” (Apg 1:23). Den sistnämnde blev vald: ”han blev räknad som apostel tillsammans med de elva” (Apg 1:26). Om honom vet vi inget annat än att också han var vittne till Jesu jordiska verksamhet (jfr 1:21-22) och förblev honom trogen ända till slutet. Till denna hans trohet fogade sig sedan den gudomliga kallelsen att inta Judas’ plats, som om han på detta sätt kunde kompensera dennes förräderi. Av detta kan vi lära oss följande: Även om det i Kyrkan inte saknas ovärdiga och förrädiska kristna, kommer det an på var och en av oss att väga upp det onda som dessa har gjort sig skyldiga till, med vårt klara vittnesbörd för Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare.
18 oktober 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved