Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
Benedikt XVI: Kristus och Kyrkan
15. Aposteln Johannes’ lära
Kära bröder och systrar!
Före ferierna hade jag börjat med att teckna korta porträtt av de tolv apostlarna. Apostlarna var följeslagare till Jesus, de var Jesu vänner, och deras väg med Jesus var inte bara en yttre väg, som ledde från Galiléen till Jerusalem, utan en inre väg, på vilken de – inte utan svårigheter – lärt sig tron på Jesus Kristus, ty de var människor liksom vi. Men just för att de varit Jesu följeslagare, Jesu vänner, som hade lärt sig tron på en väg som inte var så enkel, kan de också vara ledare för oss och därvid hjälpa oss att lära känna Jesus Kristus, att älska honom och att tro på honom. Jag har redan talat om fyra av de tolv apostlarna: om Simon Petrus, hans bror Andreas, om Jakob som var bror till den helige Johannes, och om den andre Jakob, som kallas ”den yngre” och som har skrivit ett brev som vi finner i Nya Testamentet. Jag hade även börjat att tala om Johannes, evangelisten, varvid jag under den sista bibelutläggningen före ferierna sammanställt de väsentliga fakta som tecknar konturerna av bilden av denne apostel. Idag skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på innehållet i hans lära. De skrifter som vi därför idag skall ägna oss åt är det evangelium och de brev som står under hans namn.
Om det finns ett tema som är karakteristiskt för Johannes’ skrifter, då är det kärleken. Det är ingen tillfällighet att jag ville låta min första encyklika med denne apostels ord: ”Gud är kärleken (Deus caritas est), och den som förblir i kärleken, förblir i Gud, och Gud förblir i honom” (1 Joh 4:16). Det är ytterst svårt att finna texter av detta slag i andra religioner. Dessa utsagor ställer oss inför en verklig särart som kännetecknar kristendomen. Förvisso är Johannes inte den ende kristne författare som talar om kärleken. Eftersom det här handlar om en väsentlig beståndsdel i kristendomen, talar alla Nya Testamentets författare om kärleken, om än med olika accentueringar. När vi nu skall reflektera över detta tema, då gör vi det därför att Johannes på ett djuplodande och verkningsfullt sätt har beskrivit dess huvudsakliga kännetecken. Vi litar alltså på hans ord. Ett är säkert: han skriver varken en abstrakt eller en filosofisk, inte heller en teologisk avhandling om kärlekens väsen. Nej, han är ingen teoretiker. Den sanna kärleken är till sin natur aldrig något rent abstrakt, utan den hänför sig direkt, konkret och på ett verifierbart sätt till verkliga personer. Alltnog, som apostel och Jesu vän låter Johannes oss förstå kännetecknen eller bättre faserna av den kristna kärleken, en rörelse som karakteriseras av tre moment.
Det första beträffar kärlekens själva källa, vilken aposteln förlägger i Gud, och därigenom, som vi har hört, kommer han fram till utsagan: ”Gud är kärleken” (1 Joh 4:8,16). Johannes är den ende bland Nya Testamentets författare som ger oss något som liknar en definition av Gud. Han säger exempelvis att ”Gud är ande” (Joh 4:24), eller att ”Gud är ljus” (1 Joh 1:5). Här förklarar han med säker intuition att ”Gud är kärleken”. Väl att märka: han säger inte rätt och slätt att ”Gud älskar” och ännu mindre att ”kärleken är Gud”! Med andra ord: Johannes begränsar sig inte till att beskriva Guds handlande, utan går ända tillbaka till dess ursprung. Dessutom vill han inte tillerkänna en obestämd och möjligen opersonlig kärlek en gudomlig egenskap. Han utgår inte från kärleken till Gud, utan vänder sig direkt till Gud för att beskriva hans natur med kärlekens oändliga storhet. Därmed vill Johannes säga att kärleken är en väsentlig beståndsdel i Gud och att därför allt Guds handlande uppstår ur kärleken och är präglat av kärleken. Allt det som Gud gör, det gör han av kärlek och med kärlek, även om vi inte alltid omedelbart kan förstå att detta är kärlek, den sanna kärleken.
På denna punkt är det emellertid ofrånkomligt att gå ett steg vidare och att precisera, att Gud har visat sin kärlek på ett konkret sätt, i det att han genom Jesu Kristi person, som för oss har blivit kött, har dött och uppstått, har inträtt i mänsklighetens historia. Detta är det andra konstituerande momentet i Guds kärlek. Han har inte nöjt sig med verbala förklaringar, utan vi kan säga att han verkligen utgivit sig själv och personligen ”betalat” för det. Som Johannes skriver: ”Gud har älskat världen (det vill säga: oss alla) så högt, att han utgav sin enfödde Son” (Joh 3:16). Guds kärlek till människan blir nu konkret och visar sig i Jesu kärlek. Johannes skriver vidare: ”Då han (Jesus) hade älskat de sina, som var i världen, gav han dem ett fullkomligt, ett yttersta bevis på sin kärlek” (Joh 13:1). I kraft av denna sig utgivande gränslösa kärlek är vi på ett radikalt sätt frälsta från synden, så som den helige Johannes skriver: ”Mina barn … Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra, utan hela världens” (1 Joh 2:1-2; jfr 1 Joh 1:7). Så långt sträcker sig alltså Jesu kärlek till oss: ända dithän att han utgjuter sitt blod för vår frälsning! Den kristne som dröjer i kontemplationen av ett sådant ”övermått” av kärlek, måste helt enkelt ställa sig frågan hur han på rätt sätt kan svara på den. Och jag tänker att var och en av oss ständigt på nytt måste ställa sig den frågan.
Denna fråga leder oss till det tredje momentet av kärlekens dynamik. Från att vara rena mottagare av en kärlek som går före oss och som överträffar oss, blir vi kallade att bemöda oss att ge ett svar i handling, som, om det skall vara adekvat, bara kan vara ett kärlekens svar. Johannes talar om ett ”bud”. Han citerar följande ord av Jesus: ”Ett nytt bud ger jag er: älska varandra! Så som jag har älskar er, så skall också ni älska varandra” (Joh 13:34). Vad är det nya som Jesus hänvisar till? Det nya ligger däri att han inte bara upprepar det som redan krävdes i Gamla Testamentet och som vi läser i de andra evangelierna: ”Du skall älska din nästa som dig själv” (3 Moseb 19:18; jfr Mt 22:37-39; Mk 12:29-31; Lk 10:27). I det gamla budet var det normativa kriteriet härlett från människan (”som dig själv”), medan Jesus i det av Johannes traderade budet framställer sig själv som grund och norm för vår kärlek: ”Så som jag har älskat er”. Så blir kärleken verkligen kristen och bär det nya i kristendomen i sig, såväl i den meningen att den utan undantag måste rikta sig till alla, och även i så måtto att den måste gå till det yttersta, eftersom den inte har något annat mått än att vara utan mått. Dessa Jesu ord: ”så som jag har älskat er”, klingar inbjudande för oss, och samtidigt oroar de oss. De är ett kristologiskt mål, som kan tyckas ouppnåeligt för oss, och samtidigt är de en sporre, som inte tillåter oss att vara tillfreds med det som vi har kunnat förverkliga. Den tillåter inte att vi nöjer oss med hur vi är, utan den nödgar oss att ständigt gå vidare mot detta mål.
Den lilla senmedeltida boken med titeln De Imitatione Christi (Om Kristi efterföljelse), en lysande andlig text, skildrar detta på följande sätt: ”Jesu storsinta kärlek nödgar oss att utföra stora ting, och sporrar oss att önska det som är allt fullkomligare. Kärleken strävar efter det upphöjda och vill inte hindras av det låga. Kärleken vill vara fri och löst från varje världslig böjelse … Kärleken har sitt ursprung i Gud, och bara i Gud kan den komma till ro, höjd över alla skapade ting. Den som älskar har vingar, han ilar och gläder sig, han är fri och ingenting kan hindra honom. Han ger alla allt, och han äger allt i alla ting, eftersom han finner vila i den Högste, som står över allting, och från vilken varje nåd utgår” (liber III, cap. V:3-4). Hur skulle man bättre kunna kommentera det ”nya bud” som Johannes förkunnar? Låt oss be Fadern att vi, om än på ett ofullkomligt sätt, så intensivt som möjligt kan leva efter detta bud, så att vi med det kan ”smitta” dem som vi möter på vår väg.
9 augusti 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved