Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
18. Aposteln Filippos
Kära bröder och systrar!
När vi fortsätter att teckna karaktärsbilderna av de enskilda apostlarna, möter vi idag Filippos. I förteckningarna över de tolv nämns han alltid på femte plats (så hos Mt 10:3; Mk 3:18; Lk 6:14; Apg 1:13), det vill säga bland de främsta. Även om Filippos var av judisk härkomst, är hans namn – liksom Andreas’ – grekiskt, vilket är ett litet tecken på en kulturell öppenhet som man inte bör underskatta. Johannesevangeliet lämnar oss de uppgifter som vi har om honom. Han härstammade från samma hemort som Petrus och Andreas, från Betsaida (jfr Joh 1:44), en liten stad som tillhörde det område (”tetrarki”) som lydde under en av Herodes den Stores söner, som också hette Filippos (jfr Lk 3:1).
Det Fjärde evangeliet berättar att Filippos, efter det att han blivit kallad av Jesus, träffar Natanael och säger till honom: ”Vi har funnit honom som det står skrivet om i Moses’ lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret” (Joh 1:45). På Natanaels snarare skeptiska svar (”Från Nasaret? Kan något gott komma därifrån?”), ger Filippos inte vika utan genmäler beslutsamt: ”Kom och se!” (Joh 1:46). Med detta torra men klara svar uppenbarar Filippos det sanna vittnets egenart. Han nöjer sig inte med att framföra budskapet som en teori. Han talar direkt till sin samtalspartner och råder denne att själv göra en personlig erfarenhet av det som berättats för honom. Båda dessa verb, ”kom” och ”se”, används av Jesus själv, när två lärjungar till Johannes Döparen närmar sig honom, för att fråga honom var han bor. Jesus svarade: ”Kom och se” (jfr Joh 1:39).
Vi får tänka att Filippos med dessa båda verb, som låter oss ana en personlig relation, även vänder sig till oss. Också till oss säger han det som han sade till Natanael: ”Kom och se!” Aposteln uppmanar oss att närmare lära känna Jesus. Ty vänskapen, den sanna kännedomen om den andre, behöver närhet, ja, till en del lever den av denna närhet. Vidare skall vi inte glömma att enligt Markus’ ord att Jesus framför allt utvalde de tolv för att ”de skulle vara med honom” (Mk 3:14), det vill säga: för att de skulle dela hans liv och lära direkt med honom – inte bara hans livsstil, utan få erfara vem han verkligen är. Ty endast så, i delaktigheten av hans liv, kunde de lära känna och sedan förkunna honom. Längre fram läser man i Paulus’ brev till efesierna att det viktiga är att ”lära känna” Kristus (jfr Ef 4:20) – alltså inte bara och inte i första hand att höra hans läror och hans ord, utan desto mer att lära känna honom personligen, det vill säga hans mänsklighet och hans gudom, hans hemlighet, hans skönhet. Ty han är inte endast Mästaren, utan en vän, ja, ännu mer: en broder. Hur skulle vi kunna lära känna honom på djupet, om vi är långt ifrån honom? Intimiteten, förtroligheten, umgänget låter oss lära känna Jesu Kristi sanna identitet. Ja, just om detta påminner oss aposteln Filippos. Och så inbjuder han oss att ”komma”, att ”se”, vilket betyder att dag efter dag gå in i livsgemenskapen med Jesus, i ett möte av ömsesidigt lyssnande och svarande.
Vid den underbara brödförökningen ställde Jesus en precis och ganska överraskande fråga till Filippos: ”Var kan vi köpa bröd så att alla dessa människor får något att äta?” (jfr Joh 6:5). Filippos svarade med stor realism: ”Bröd för tvåhundra denarer räcker inte, så att var och en av dem kan få en liten bit” (Joh 6:7). Här visar sig apostelns realism och sinne för det konkreta, som kan bedöma den faktiska situationen. Vi vet hur det hela avlöpte. Vi vet att Jesus tog bröden, bad och att han sedan delade ut bröden. Så skedde brödförökningen (la moltiplicazione dei pani). Men det intressanta är att Jesus vände sig just till Filippos, för att få en första anvisning om hur problemet skulle kunna lösas. Detta är ett talande tecken på att han tillhörde den trängre kretsen kring Jesus. Vid ett senare tillfälle, mycket viktigt för den fortsatta historien, omedelbart före Herrens lidande, uppehöll sig några greker i Jerusalem vid påskhögtiden. Dessa ”kom till Filippos … och bad honom: ’ Herre, vi vill gärna se Jesus’. Filippos gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippos gick och sade det till Jesus” (Joh 12:20-22). Återigen har vi här ett indicium på Filippos’ mera framträdande ställning inom apostlakollegiet. Framför allt är han i detta fall förmedlaren mellan några greker och Jesus. Antagligen talade han grekiska och kunde fungera som tolk. Även om han samverkar med Andreas – den andre aposteln med ett grekiskt namn – är det dock till honom som dessa främlingar vänder sig. Detta lär oss att också vi alltid måste vara redo att lyssna till de frågor och böner som riktas till oss, varifrån de än kommer, och föra dem vidare till Herren, som är den ende som till fullo kan besvara och uppfylla dem. Det är nämligen viktigt att veta att det inte är vi som är de slutliga adressaterna för bönerna från dem som vänder sig till oss, utan det är Herren. Till honom måste vi skicka var och en som befinner sig i nöd. Ja, envar av oss måste vara en öppen väg som leder till Honom.
Vidare finns det ännu ett alldeles särskilt tillfälle vid vilket Filippos uppträder. Under den Sista nattvarden, efter det att Jesus hade sagt att ”om ni hade känt mig, hade ni också känt min Fader … ni har sett Honom” (jfr Joh 14:7), bad Filippos honom på ett ganska naivt sätt: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss” (Joh 14:8). Jesus svarar med en välvillig förebråelse: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos. Den som har sett mig, har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig … Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig” (Joh 14:8-11). Dessa ord är bland de högsta och djupaste i Johannesevangeliet. De innehåller en uppenbarelse i sann och egentlig mening. I slutet av prologen till sitt evangelium skriver Johannes: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen som är Gud, som vilar vid Faderns hjärta, han har förklarat [exegesato] honom för oss” (Joh 1:18). Detta uttalande av evangelisten har upprepats och bekräftats av Jesus själv, dock med en ny nyans. Medan nämligen Johannesprologen talar om ett förklarande initiativ från Jesu sida genom orden i hans lära, hänvisar Jesus i sitt svar till Filippos till sin person som sådan. Därmed låter han förstå att det är möjligt att känna honom inte bara genom det som han säger, utan ännu mer genom det som han helt enkelt är. För att uttrycka oss i enlighet med inkarnationens paradox, kan vi mycket väl säga, att Gud har givit sig ett mänskligt ansikte, Jesu ansikte, och följaktligen har vi nu, om vi verkligen vill känna Guds ansikte, inget annat att göra, än att betrakta Jesu ansikte. I hans ansikte ser vi verkligen vem Gud är och hur Gud är.
Evangelisten säger oss inte om Filippos helt och fullt har förstått det som Jesus här säger. Säkert är att han helt och hållet har hängivit sig och sitt liv åt Honom. Enligt några senare berättelser (Filippos-akterna och andra) har aposteln först evangeliserat Grekland och sedan Phrygien, där han i Hierapolis skall ha lidit martyrdöden genom korsfästelse eller stenande. Vi skulle vilja avsluta vår betraktelse med att peka på det mål, som vårt liv skall vara inriktat mot, nämligen att möta Jesus så som Filippos mötte honom, och därvid försöka att i honom se Gud själv, den himmelske Fadern. Om denna strävan saknas, skulle vi liksom i en spegel alltid bara reflekteras tillbaka till oss själva, och vi skulle då bli än mer ensamma. Filippos lär oss däremot att låta oss erövras av Jesus, att vara hos honom och att även inbjuda andra att dela denna oersättliga gemenskap. Och att i detta seende finna det sanna livet.
6 september 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved