Benedikt XVI
Kristus och Kyrkan
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
Kära bröder och systrar!
Tack för er tillgivenhet! I den nya, nyligen påbörjade serien av katekesutläggningar försöker vi att förstå den ursprungliga planen för Kyrkan, så som Gud ville den, för att så också bättre kunna fatta ”orten” för vårt kristna liv i Kyrkans stora gemenskap. Vi har nu kommit fram till att den kyrkliga gemenskapen är framkallad och buren av den Helige Ande och bevaras och främjas av den apostoliska tjänsten. Och denna gemenskap som vi kallar Kyrkan omfattar inte bara de troende vid en given historisk tidpunkt, utan inbegriper på samma gång även alla tider och generationer.
Vi står alltså inför en tvåfaldig universalitet: en ”synkronisk” universalitet – vi är förenade med de troende i alla delar av världen – och vi står även inför en så kallad ”diakronisk” universalitet, det vill säga: alla tider tillhör oss; den förgångna tidens, liksom framtidens troende bildar en enda stor gemenskap.
Den Helige Ande framstår som garanten för den aktiva närvaron av denna hemlighet under historiens gång, som den som säkerställer denna närvaro under seklernas lopp. Tack vare Parakleten [Hjälparen, den Helige Ande; Joh 14:16] kan den erfarenhet av den Uppståndne, som den apostoliska församlingen gjort när Kyrkan föddes, ständigt på nytt upplevas av de följande generationerna, i den mån som den traderas och aktualiseras i gudsfolkets tro, gudstjänst och gemenskap, det gudsfolk som vandrar på sin pilgrimsväg genom tiden. Nu under påsktiden upplever vi mötet med den Uppståndne, inte bara som något som hör det förflutna till, utan i trons nuvarande gemenskap, i liturgin, i Kyrkans liv. Kyrkans apostoliska tradition består i detta överförande av trons och frälsningens skatter, som ständigt i den kristna församlingen, genom den Helige Andes kraft, aktualiserar den ursprungliga gemenskapen. Den kallas tradition eftersom den har uppstått ur apostlarnas och urförsamlingens vittnesbörd, som givits vidare under ledning av den Helige Ande i Nya Testamentets heliga skrifter, i Kyrkans sakramentala liv och i trons liv. Kyrkan åberopar ständigt denna tradition som är Jesu gåvas fullständiga och alltid aktuella verklighet. Den oavbrutna successionen är grundvalen och rättesnöret för hennes apostoliska tjänst.
Under sitt liv på jorden har Jesus begränsat sin sändning till att gälla Israels hus. Han lät dock förstå att denna gåva inte endast var avsedd för Israels folk, utan för hela världen och för alla tider. Den Uppståndne har sedan uttryckligen åt apostlarna (jfr Lk 6:13) anförtrott uppgiften att göra alla folk och nationer till sina lärjungar, och tillförsäkrade dem sin närvaro och sin hjälp ända till tidernas slut (jfr Mt 28:19f).
Frälsningens universalism kräver vidare att Påskens åminnelse (il memoriale della Pasqua) skall firas utan avbrott i tiden ända till Kristi ärorika återkomst (jfr 1 Kor 11:26). Vem skall förverkliga Herren Jesu frälsningsbringande närvaro genom apostlarnas tjänst, de som är ledarna i det eskatologiska Jerusalem (jfr Mt 19:28), och genom hela det nya förbundets folks liv? Svaret är klart: den Helige Ande.
Apostlagärningarna visar – i kontinuitet med utkastet i Lukasevangeliet – på ett levande sätt, hur den Helige Ande genomsyrar de av Kristus kallade, och församlingen som har förts samman av samme Ande. Tack vare Parakletens verkan kan apostlarna och deras efterföljare i tiden förverkliga den sändning som de fått av den Uppståndne. ”Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min Fader har lovat …” (Lk 24:48f). ”Ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8). Och detta otroliga löfte som Jesus gav i början, förverkligades redan under apostlarnas livstid: ”Om dessa händelser kan vi vittna, vi och den Helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom” (Apg 5:32).
Det är alltså den Helige Ande själv som genom apostlarnas handpåläggning och bön viger och utsänder nya missionärer för Evangeliet (så till exempel i Apg 13:3f) och 1 Tim 4:14). Medan det på några ställen sägs att Paulus utnämnde presbytererna i Kyrkorna (jfr Apg 14:23), bekräftas det på andra ställen, att det är den Helige Ande som insätter herdarna för hjorden (jfr Apg 20:28). Den Helige Andes verkande och Paulus’ verksamhet visar sig vara helt genomträngda av varandra.
Vid de högtidliga avgörandena i Kyrkans liv är den Helige Ande närvarande, för att leda dem. Denna den Helige Andes vägledande närvaro blir särskilt märkbar vid konciliet i Jerusalem, i vars slutord denna bekräftelse står: ”Ty den Helige Ande och vi har beslutat …” (Apg 15:28). Kyrkan växer och fortskrider ”i Herrens fruktan och genom den Helige Andes hjälp” (Apg 9:31). Denna ständiga aktualisering av Herren Jesu verksamma närvaro i sitt folk verkas av den Helige Ande och kommer till uttryck i Kyrkan genom den apostoliska tjänsten och den broderliga gemenskapen. Detta är det som i teologin menas med begreppet ”tradition”. Denna är inte den rent materiella överföringen av det som i början blev givet åt apostlarna, utan fastmer den verksamma närvaron av den korsfäste och uppståndne Herren Jesus, som ledsagar den av honom samlade församlingen och leder den i den Helige Ande.
Traditionen är de troendes gemenskap som under historiens lopp har samlats kring sina legitima herdar – en gemenskap som får sin näring av den Helige Ande. Och på detta sätt säkerställer Anden förbindelsen mellan erfarenheten av den apostoliska tro som levdes i urförsamlingen av de första lärjungarna, med den aktuella erfarenheten av Kristus i hans Kyrka. Med andra ord: traditionen är Kyrkans organiska kontinuitet, ett heligt tempel enligt Faderns plan, uppbyggt på apostlarnas grundval och sammanhållet av slutstenen Kristus, genom den Helige Andes livgivande verkan: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud” (Ef 2:19-22). Tack vare traditionen, som är garanterad genom apostlarnas och deras efterföljares tjänst, når det livets vatten, som flyter ur Jesu öppnade sida och hans helande och frälsande blod fram till kvinnorna och männen under alla tider. Så är traditionen Frälsarens beständiga närvaro, han som kommer för att möta oss, för att frälsa och helga oss i den Helige Ande, genom sin Kyrkas tjänst, till Faderns ära.
Sammanfattande kan vi avslutningsvis säga: traditionen består inte i vidareförandet av saker eller ord, i överlämnandet av en ansamling av döda ting. Traditionen är den levande flod som förbinder oss med ursprunget, den levande flod i vilken ursprungen alltid är närvarande; den stora flod som för oss till evighetens hamn. Och eftersom det är så, förverkligas i denna levande flod ständigt på nytt Herrens ord, som vi har hört i början: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Mt 28:20).
26 april 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
22. Apostlarna Judas Iskariot och Mattias
24. Paulus - det nya livet i Kristus
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved