Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
16. Johannes – siaren på Patmos
Kära bröder och systrar!
I de senaste bibelutläggningarna har vi betraktat aposteln Johannes’ gestalt och lära. Vi har först försökt att se vad man kan veta om hans liv. Sedan, i en andra utläggning, har vi betraktat det som är det centrala innehållet i hans evangelium och i hans brev, nämligen kärleken. Och även idag skall vi ägna oss åt Johannes’ gestalt, denna gång genom att betrakta honom som fick ”se” Apokalypsen, som fick ta emot ”Jesu Kristi uppenbarelse” [jfr Uppb 1:1]. Och låt oss genast göra en iakttagelse: medan varken det fjärde evangeliet eller de tre breven, som tillskrivs Johannes, nämner hans namn, hänvisar Uppenbarelseboken ända till fyra gånger till Johannes (jfr Uppb 1:1, 4, 9; 22:8). Det är tydligt att bokens författare å ena sidan inte hade någon anledning att förtiga sitt namn; å andra sidan visste han att hans första läsare med säkerhet kunde identifiera honom Vidare vet vi att de lärda redan på det tredje århundradet diskuterade Apokalypsens författares identitet. Därför skulle vi också kunna kalla honom ”siaren på Patmos”, eftersom hans gestalt är förbunden med namnet på denna ö i Egeiska havet. Enligt hans eget självbiografiska vittnesbörd befann han sig där som förvisad, ”för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull” (Uppb 1:9). Just på Patmos kom Johannes ”på Herrens dag i andehänryckning” (Uppb 1:10) och fick se grandiosa syner och ta emot utomordentliga budskap, som i inte ringa grad skulle påverka Kyrkans historia och hela den västerländska kulturen. Så till exempel blev genom titeln på hans bok – Apokalypsen, ”uppenbarelsen”, begreppen ”apokalyps”, ”apokalyptisk” införda i vårt språk, som – om än på ett oegentligt sätt – framkallar tanken på en förestående katastrof.
Uppenbarelseboken skall förstås mot bakgrunden av den dramatiska erfarenhet som de sju Kyrkorna i den romerska provinsen Asien (Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia) hade genomgått, som vid slutet av första århundradet genom sitt vittnesbörd för Kristus haft att utstå svåra lidanden – förföljelser och även inre motsättningar. Till dessa riktar sig Johannes. Därvid visar han en levande pastoral sensibilitet inför de förföljda kristna, som han uppmanar att stå fasta i tron och att inte anpassa sig till den så dominerande hedniska omvärlden. Med utgångspunkt från Kristi död och uppståndelse är bokens syfte att uppenbara meningen av den mänskliga historien. Johannes’ första och grundläggande vision är Lammet som blivit slaktat och ändå står upprätt på sina fötter inför tronen (jfr Uppb 5:6), på vilken Gud själv redan har tagit plats. Med detta vill Johannes säga oss framför allt två ting. För det första att Jesus trots sin våldsamma död, istället för att sjunka till marken, på ett paradoxalt sätt står fast på sina fötter, därför att han genom sin uppståndelse slutgiltigt har besegrat döden. För det andra säger han oss att Jesus just som död och uppstånden nu till fullo har del i Faderns konungsliga och frälsningsbringande makt. Han håller världens historia i sina händer. Och så vill visionären säga oss: ha förtröstan till Jesus, hys ingen fruktan för de onda makterna, för förföljelsen! Det sårade och dödade Lammet segrar! Följ Lammet Jesus, anförtro er åt Jesus, gå hans väg! Även om han i denna världen bara är ett Lamm, som tycks vara svagt, är han segraren!
En av de viktigaste visionerna i Apokalypsen handlar om detta Lamm, när det öppnar en bokrulle som var förseglad med sju sigill, som ingen förmådde att bryta. Johannes skildras till och med som gråtande, eftersom det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen och läsa den (jfr Uppb 5:4). Historien blir omöjlig att uttyda och förblir obegriplig. Ingen kan läsa och uttolka den. Kanske denna gråt inför den så mörka historiens hemlighet uttrycker Asiens Kyrkors bestörtning över Guds tystnad inför förföljelserna, vilka de i varje ögonblick var utsatta för. Det handlar därvid om en bestörtning som mycket väl kan återspegla vår vanmakt inför de stora svårigheter, den oförståelse och fiendskap, under vilken Kyrkan också idag lider i skilda delar av världen. Det är lidanden som Kyrkan säkerligen inte förtjänar, så som Jesus själv inte förtjänade sin martyrdöd. De uppenbarar emellertid såväl människans dåliga sidor, när hon faller för det ondas lockelser, liksom även en högre Guds ledning av händelserna. Nåväl, bara Offerlammet förmår att öppna den förseglade bokrullen och uppenbara dess innehåll och att ge åt denna skenbart ofta så absurda mänskliga historia en mening. Det ensamt kan ur denna historia hämta anvisningar och läror för de kristnas liv, åt vilka hans seger över döden bebådar och bekräftar den seger som de utan tvivel också skall vinna. Hela detta starka bildspråk, som Johannes använder sig av, tjänar till att förmedla denna tröst.
I centrum av de visioner som Apokalypsen återger befinner sig också den mycket betydelsefulla visionen av kvinnan som föder en son, och den kompletterande visionen av den hädanefter från himmelen nedstörtade, men alltjämt mycket mäktige draken. Kvinnan representerar Maria, Frälsarens Moder. Men hon representerar också samtidigt hela Kyrkan, Guds folk under alla tider – Kyrkan som under alla tider med stora smärtor ständigt på nytt föder Kristus. Och hon hotas utan uppehåll av drakens makt. Hon synes vara värnlös och svag. Men medan hon hotas och förföljs av draken, beskyddas hon också av Guds tröst. Och till slut skall denna kvinna segra. Draken skall inte segra. Detta är denna boks stora profetia, som skänker oss förtröstan! Kvinnan som lider under historien, som blir förföljd, framträder till sist som den härliga bruden, det nya Jerusalem, där det inte längre kommer att finnas tårar eller gråt – en bild av en förvandlad värld, en ny värld vars ljus Gud själv är och vars lampa är Lammet.
Av denna anledning är Johannes’ Uppenbarelse – även om den genomgående hänvisar till lidanden och trångmål – på samma gång genomvävd av lovsånger, som å sin sida framställer historiens ljusa ansikte. Så läser man till exempel om en oräknelig skara som ropar och sjunger: ”Halleluja! Herren, vår Gud, den allsmäktige, har blivit konung, härskaren över hela skapelsen. Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran. Ty tiden för Lammets bröllop är inne, och hans brud har gjort sig redo” (Uppb 19:6-7). Vi står här inför den typiskt kristna paradoxen, enligt vilken lidandet aldrig får sista ordet, utan fastmer är ett genomgångsstadium till lyckan. Ännu mer: det är redan på ett hemlighetsfullt sätt uppfyllt av den glädje som kommer ur hoppet. Just därför kan Johannes, siaren på Patmos, avsluta sin bok med en sista, av förväntan darrande och pockande längtan. Han ropar efter Herrens slutgiltiga ankomst: ”Kom, Herre Jesus!” (Uppb 22:20) – ett bönerop som måste ha varit vanligt i det första århundradets kyrkor. Också den helige Paulus vittnar om detta, som han till och med anför på arameiska: ”Marana tha!” Och denna bön – ”Vår Herre kom!” (1 Kor 16:22) – har olika dimensioner. Naturligtvis är denna bön framför allt ett uttryck för en väntan på Herrens slutgiltiga seger, på det nya Jerusalem, på Herren som kommer och förvandlar världen. Men samtidigt är den också en eukaristisk bön: ”Kom nu, Jesus!” Och Jesus kommer. I Eukaristin föregriper han sin slutgiltiga ankomst. Så säger vi fyllda av glädje och på en gång: ”Kom nu och kom för alltid!”! Denna bön har också en tredje innebörd: ”Du har redan kommit, Herre. Vi är förvissade om din närvaro bland oss. Den är vår glädjerika erfarenhet. Kom, men kom för alltid!” Och så ber också vi tillsammans med den helige Paulus, med siaren på Patmos och med de första kristna: ”Kom, Jesus! Kom och förvandla världen! Kom redan idag, så att freden må segra!” Amen.
23 augusti 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved