Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
21. Apostlarna Simon och Judas
Kära bröder och systrar!
Idag ställer vi två av de tolv apostlarna i medelpunkten för vår betraktelse: Simon Kananaios och Judas Taddaios (inte att förväxla med Judas Iskariot). Vi betraktar dessa båda tillsammans, inte bara därför att de i förteckningarna över de tolv alltid står bredvid varandra (jfr Mt 10:4; Mk 3:18; Lk 6:15; Apg 1:13), utan också därför att uppgifterna om dem är så få – bortsett från det faktum att Nya Testamentet innehåller ett brev som tillskrivs Judas Taddaios.
Simon får ett tillnamn som varierar i de fyra apostlaförteckningarna. Medan Matteus och Markus betecknar honom som ”Kananaios”, så kallar Lukas honom ”seloten” (”ivraren”). Men i själva verket betyder de båda benämningarna detsamma. På hebreiska betyder verbet ”qanà” ’ivrig’, ’svartsjuk’, ’lidelsefull’. Det kan användas såväl om Gud när han är ”svartsjuk” på sitt utvalda folk (jfr 2 Moseb 20:5), som på människorna, som likt Elia brinner av iver, av ”nitälskan”, med full hängivenhet för den ende Gudens tjänat (jfr 1 Kung 19:10).
Även om denne Simon inte i egentlig mening tillhörde seloternas nationalistiska rörelse, är det dock mycket väl möjligt att han åtminstone utmärkte sig genom en glödande iver för den judiska identiteten och därmed för Gud, för hans folk och för Guds lag. Om så vore fallet, så står Simon på motsatta sidan gentemot Matteus, som i sin egenskap av tullindrivare (”publikan”) kom från en verksamhet som ansågs vara helt och hållet oren. Detta är ett tydligt tecken på att Jesus kallar sina lärjungar ur de mest skilda sociala och religiösa sammanhang, utan att utesluta någon.
Han intresserar sig för människorna, inte för de sociala kategorierna och etiketterna! Och det fina därvid är att i kretsen av hans efterföljare alla – trots deras olikheter – levde tillsammans och därvid kunde övervinna de mest otänkbara svårigheter. Jesus själv var nämligen grunden för denna sammanhållning, i vilken alla var förenade. Detta faktum utgör en otvetydig lärdom för oss, som ofta har en benägenhet att framhäva olikheterna och kanske också motsättningarna, medan vi glömmer att vi i Jesus Kristus har fått kraften att övervinna våra konflikter. Låt oss även tänka på att kretsen av de tolv är Kyrkans urbild och förebild, i vilken det måste finnas plats för alla karismer, folkslag, raser och alla mänskliga egenskaper som finner sin sammanhållning och sin enhet i gemenskapen med Jesus.
Judas Taddaios har sitt namn genom traditionen, som har förbundit två olika namn med varandra. Medan Matteus och Markus helt enkelt kallar honom Taddaios (Mt 10:3; Mk 3:18), känner Lukas en ”Judas, Jakobs son” (Lk 6:16; Apg 1:13). Tillnamnet ”Taddaios” är av ovisst ursprung och skall vara härlett från det arameiska ordet ”taddà”, ’bröst’ och som därför skulle kunna betyda ’storsint’, ’behjärtad’. Eller så är det en kortform av ett grekiskt namn: ”Theodoros”, ”Theodotos”.
Om honom finns mycket lite traderat. Bara Johannes meddelar en fråga som Judas Taddaios under den Sista nattvarden riktade till Jesus. Han sade till Herren: ”Herre, varför vill du uppenbara dig bara för oss och inte för världen?”Joh 14:22). Detta är en fråga av stor aktualitet, som också vi ställer till Herren: varför uppenbarar sig den Uppståndne inte för sina motståndare i all sin härlighet, för att visa att Gud är segraren? Varför uppenbarade han sig bara för sina lärjungar? Jesu svar är hemlighetsfullt och djupt: ”Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom” (Joh 14:22-23). Det innebär att den Uppståndne måste bli sedd och även förnimmas av hjärtats öga, så att Gud kan bo i oss. Herren framträder inte som en ”sak”, ett ”ting”. Han vill träda in i vårt liv, och därför innefattar och förutsätter hans uppenbarelse också det öppna hjärtat. Bara så kan vi se den Uppståndne.
Aposteln Judas tillskrev man förr författarskapet till ett av breven i Nya Testamentet, det som ingår i den grupp brev som kallas ”de katolska breven”, eftersom de inte är riktade till en viss lokalkyrka, utan till en mycket större mottagarkrets. Det vänder sig nämligen till ”de kallade som är älskade av Gud Fadern och bevarade åt Jesus Kristus”. Huvudsyftet med denna skrift är att varna de kristna för alla dem som tar den gudomliga nåden till förevändning att ursäkta de egna utsvävningarna och att vilseleda de andra bröderna med villoläror, varvid de, ”förblindade av sina drömmar” (jfr Jud 1:8), införde splittringar i Kyrkans inre. Så beskriver Judas deras läror och idéer. Han jämför dem till och med med de fallna änglarna, och med starka ord säger han att de ”har slagit in på Kains väg” (Jud 1:11). Vidare brännmärker han dem utan måtta som ”moln utan regn som drivs bort av vindarna, de är träd utan frukt på senhösten, dubbelt döda, uppryckta med rötterna. De är vilda havsvågor, som kastar upp sina skändligheters skum, de är irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat för evigt” (Jud 1:12-13).
Idag är vi kanske inte vana vid att använda ett så polemiskt språk. Ändå säger det oss något viktigt. Mitt i alla frestelser som finns där, och trots alla trender i det moderna livet, måste vi bevara identiteten av vår tro. Visst skall vi bemöda oss att följa den överseendets och dialogens väg som det Andra Vatikankonciliet har slagit in på. Men denna så nödvändiga dialogens väg får inte låta oss glömma vår plikt att vara medvetna om de oeftergivliga grundlinjerna av vår kristna identitet, som vi alltid med lika stor kraft måste göra gällande. Därför är det nödvändigt att vi är medvetna om att denna vår identitet kräver kraft, klarhet och mod inför allt det motsägelsefulla i vår värld. Av denna anledning fortsätter Judasbrevet: ”Men ni, mina älskade bröder” – han talar här till oss alla – ”skall uppbygga varandra på er allraheligaste tro. Bed i den Helige Ande. Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet skall ge er evigt liv. Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot …” (Jud 1:20-22).
Brevet slutar med dessa underbara ord: ”Men honom som har makt att bevara er från fall och ställa er utan fläck inför sin härlighet i jublande fröjd, honom den ende Guden, som är vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre, honom tillhör härlighet, majestät, herravälde och makt före all tid, nu, och i all evighet. Amen” (Jud 1:24-25).
Det är vackert att se hur författaren av dessa rader lever sin tro fullt ut. Till tron hör stora verkligheter: den moraliska integriteten och glädjen, förtröstan och slutligen lovprisningen, och allt detta kommer ju enbart ur den ende Gudens godhet och ur vår Herres Jesu Kristi barmhärtighet. Må därför både Simon Kananaios och Judas Taddaios hjälpa oss att ständigt på nytt upptäcka den kristna trons skönhet, och att utan att ge upp leva den och så kunna avlägga ett starkt och välavvägt vittnesbörd om denna tro.
11 oktober 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
22. Apostlarna Judas Iskariot och Mattias
24. Paulus - det nya livet i Kristus
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved