Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
12. Aposteln Jakob den äldre
Kära bröder och systrar!
Vi vill nu fortsätta sviten av skildringar av de apostlar som Jesus själv utvalde under sitt liv på jorden. Vi har redan talat om den helige Petrus och om hans bror Andreas. Idag möter vi gestalten av aposteln Jakob [den äldre]. De bibliska förteckningarna över de tolv apostlarna namnger två personer med detta namn: Jakob, Sebedaios’ son, och Jakob, Alfaios’ son (jfr Mk 3:17, 19; Mt 10:2-3); vanligtvis skiljer man dem åt genom att beteckna dem som ”Jakob den äldre” [Giacomo il Maggiore] och som ”Jakob den yngre” [Giacomo il Minore]. Dessa beteckningar är inte ett mått på deras helighet, utan de uttrycker bara den skillnad i betydelse som tillkommer dem i Nya Testamentets skrifter och särskilt i förhållande till Jesu jordiska liv. Idag vill vi rikta vår uppmärksamhet på den första av dessa båda personligheter med samma namn.
Namnet ”Jakob” är återgivningen av den grekiska namnformen ”Iákobos”, namnet på den berömde patriarken Jakob. Aposteln som bär detta namn är bror till aposteln Johannes, och intar i de ovan nämnda förteckningarna den andra platsen omedelbart efter Petrus – så hos Markus (3:17) –, eller den tredje platsen efter Petrus och Andreas – så i Matteusevangeliet (10:2) och i Lukasevangeliet (6:14); i Apostlagärningarna nämns han efter Petrus och Johannes (1:13). Denne Jakob hör tillsammans med Petrus och Johannes till den grupp privilegierade lärjungar som Jesus vid viktiga tillfällen i sitt liv vände sig till. Tillsammans med Petrus och Johannes är Jakob vittne till uppväckandet av Jairos’ dotter, Kristi Förklaring och hans dödsångest i Getsemane.
Eftersom det är mycket varmt, vill jag fatta mig något kortare och här bara gå in på två händelser. Jakob fick tillsammans med Petrus och Johannes ta del av Kristi Förklaring och av Jesu ångestfyllda kamp i Getsemane. Det handlar alltså om situationer som skiljer sig mycket från varandra. I det första fallet får Jakob, tillsammans med de båda andra apostlarna, erfara Herrens härlighet. Han ser honom tala med Mose och Elia, och han ser Jesus som genomlyst av den gudomliga härligheten. I det andra fallet står han inför lidande och förnedring. Med egna ögon ser han hur Guds Son förödmjukas, ödmjukar sig och är lydig intill döden. Säkerligen gav honom denna andra erfarenhet möjligheten att mogna i tron, för att rätta till den ensidiga och triumfalistiska tolkningen av den tidigare erfarenheten. Han måste erkänna att Messias, som av det judiska folket väntades som en triumfator, inte endast var omgiven av ära och härlighet, utan också av lidande och svaghet. Kristi härlighet förverkligas just på korset, i delaktigheten med våra lidanden.
Denna mognad fulländades av den Helige Ande vid Pingsten, så att han inte skulle svika när stunden för hans yttersta vittnesbörd var inne. Vid början av 40-talet av det första århundradet lät kung Agrippa, barnbarn till Herodes den store, enligt Lukas ”gripa och misshandla några av dem som hörde till Kyrkan. Jakob, Johannes broder, lät han avrätta med svärd” (Apg 12:1-2). Denna korta notis, utan några närmare detaljer, visar å ena sidan hur ”normalt” det måste ha varit att avlägga vittnesbörd för Herren med det egna livet som insats, och å den andra sidan vilken framträdande position Jakob intog i Jerusalems Kyrka, även genom den roll han intog under Jesu jordiska liv. En senare tradition, som går tillbaka åtminstone till Isidor av Sevilla [560-636], berättar om Jakobs vistelse i Spanien, för att evangelisera denna viktiga region av det romerska riket. Enligt en annan tradition var det bara hans kropp som fördes till Spanien, till staden Santiago de Compostela. Som vi alla vet blev denna plats föremål för en stor vördnad och ända till idag målet för talrika pilgrimsfärder – inte bara från Europa, utan från hela världen. Detta är förklaringen till den ikonografiska framställningen av den helige Jakob, som i sin hand håller pilgrimsstaven och skriftrullen med Evangeliet. De är kännetecknen för vandraraposteln, som är hängiven förkunnelsen av det ”glada budskapet”, kännetecknen på det kristna livets pilgrimskap.
Av den helige Jakob kan vi alltså lära oss mycket: beredskapen att bejaka Herrens kallelse, även då han kräver av oss att lämna vår mänskliga säkerhets ”båt”; hänförelsen att följa honom, bortom alla våra illusoriska anspråk, på de vägar som han anvisar oss; beredskapen att modigt avlägga vittnesbörd, när det så krävs ända till att ge sitt liv. Så står aposteln Jakob den äldre inför oss som ett talande exempel på en storsint förbundenhet med Kristus. Han som i början genom sin mor lät fråga, om han i himmelen, tillsammans med sin bror, skulle kunna få sitta bredvid Mästaren i hans rike, var den förste som fick dricka lidandets kalk och med apostlarna dela martyriet,
Sammanfattande kan vi till slut säga, att inte bara den yttre, utan framför allt den inre vägen – från förklaringsberget till den lidande kampens berg – kännetecknar hela det kristna livets pilgrimskap, mitt igenom världens förföljelser och Guds tröst, som Andra Vatikankonciliet säger [Lumen gentium 8]. När vi som Jakob följer Jesus, då vet vi också, när vi befinner oss i nödsituationer, att vi är på den rätta vägen.
21 juni 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved