Benedikt XVI
Kristus och Kyrkan
4. I gemenskapens tjänst
Kära bröder och systrar!
I den nya, för några veckor sedan påbörjade serien av katekesutläggningar, vill vi behandla Kyrkans början, för att kunna förstå Jesu ursprungliga plan och för att begripa det som är det väsentliga i Kyrkan, det som förblir bestående i tidernas omvandlingar. På detta sätt skall vi också förstå varför vi är i Kyrkan och på vilket sätt vi skall bemöda oss att leva vår närvaro i Kyrkan, i början av detta nya kristna årtusende.
När vi betraktar Kyrkan i vardande, kan vi se henne utifrån två aspekter. En första aspekt belyses av den helige Irenaeus av Lyon, martyr och stor teolog i slutet av det andra århundradet, han som först i viss mening gav oss den systematiska teologin. Han skriver: ”Där Kyrkan är, där är också Guds Ande; och där Guds Ande är, där är Kyrkan och all nåd; men Anden är sanning” (Adversus haereses, III, 24, 1: PG 7,966). Det består alltså en nära förbindelse mellan den Helige Ande och Kyrkan. Den Helige Ande bygger upp Kyrkan och ger henne sanningen; han ingjuter – som den helige Paulus säger – kärleken i de troendes hjärtan (jfr Rom 5:5). Men det finns också en andra aspekt. Denna nära förbindelse med Anden upphäver inte vår mänsklighet med all dess svaghet. På detta sätt erfar lärjungarnas gemenskap från början inte bara glädjen i den Helige Ande, sanningens och kärlekens nåd, utan också den prövning som framför allt består i motsättningar med avseende på trossanningarna och de därur uppkomna splittringarna i gemenskapen. Liksom kärlekens gemenskap har funnits från början och kommer att finnas där till tidernas slut (jfr 1 Joh 1:1ff), så kom det tyvärr också från början till splittringar. Vi får inte förvånas över att dessa finns också idag: ”De har utgått från oss, men de hörde aldrig till oss. Ty om de hade hört till oss, hade de stannat hos oss. Men det skulle avslöjas att ingen av dem hör till oss” (1 Joh 2:19). Genom händelserna i världen och även på grund av Kyrkans svaghet består alltså alltid faran att förlora tron och därmed också kärleken och broderligheten. Den som tror på kärlekens Kyrka och som vill leva i henne, har därför plikten att inse denna fara och att acceptera att gemenskapen med dem som avlägsnat sig från frälsningens lära inte är möjlig (jfr 2 Joh 9-11).
Att den unga Kyrkan i vardande mycket väl var medveten om dessa möjliga spänningar i gemenskapen, detta visar det Första Johannesbrevet. Det finns i Nya Testamentet ingen röst som kraftfullare framhåller verkligheten och plikten av den broderliga kärleken bland de kristna. Samma röst vänder sig med drastisk stränghet mot de motståndare, som en gång var medlemmar i gemenskapen och som inte längre är det. Kärlekens Kyrka är också sanningens Kyrka, framför allt vad beträffar troheten mot Evangeliet som Herren Jesus har anförtrott åt de sina. Den kristna broderligheten uppstår därav att vi genom sanningens Ande blir till samme Faders barn: ”Alla som låter sig ledas av Guds Ande är Guds söner” (Rom 8:14). Men för att leva i enhet och i frid, behöver Guds barns familj någon som bevarar den i sanningen och leder den med vishet och auktoritativ urskillningsförmåga. Att göra detta är den uppgift till vilken apostlaämbetet är kallat. Och här kommer vi till en viktig punkt. Kyrkan är helt och hållet av den Helige Ande, men hon har en struktur, nämligen den Apostoliska successionen, på vilken ansvaret vilar att garantera att Kyrkan förblir i den av Kristus skänkta sanningen, ur vilken även förmågan till kärlek kommer.
Apostlagärningarnas sammanfattning av Kyrkans första tid visar med stor kraft hur dessa värden löper samman i den unga Kyrkans liv: ”De höll fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen (koinonía) och vid brödbrytandet och vid bönerna” (Apg 2:42). Gemenskapen uppstår ur tron som har väckts genom den apostoliska predikan, och som får sin näring genom brödbrytandet och bönen och som kommer till uttryck i den broderliga kärleken och i tjänandet. Vi bevittnar skildringen av gemenskapen i Kyrkan i vardande, rikedomen i hennes inre dynamik och hennes synliga manifestationer. Gemenskapens gåva bevaras och främjas särskilt genom den apostoliska tjänsten, som i sin tur är en gåva till hela gemenskapen.
Apostlarna och deras efterföljare är därför bevararna av och de auktoritativa vittnena om den åt Kyrkan överlämnade trosskatten, liksom de även är kärlekens tjänare. Detta är två aspekter som hör samman. De måste alltid tänka på den oupplösliga föreningen av denna tvåfaldiga tjänst, som i själva verket är en enda: den av Herren Jesus uppenbarade och skänkta sanningen och kärleken. I denna mening är deras tjänst framför allt en kärlekens tjänst. Den kärlek som de skall leva och främja kan inte skiljas från sanningen, som de bevarar och ger vidare. Sanningen och kärleken är två ansikten av samma gåva, vilken kommer från Gud och som tack vare den apostoliska tjänsten blir bevarad i Kyrkan och som sträcker sig ända in i vår nutid. Också genom apostlarnas och deras efterföljares tjänst når oss den treenige Gudens kärlek, för att förmedla till oss den kärlek som befriar oss (jfr Joh 8:32)! Allt det som vi ser i den unga Kyrkan i vardande nödgar oss att be för apostlarnas efterföljare, för alla biskopar och för Petri efterträdare, för att de verkligen skall vara sanningens och tillika kärlekens bevarare, så att de i denna mening verkligen må vara Kristi apostlar, för att hans ljus, sanningens och kärlekens ljus, aldrig skall slockna i Kyrkan och i världen.
5 april 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved