Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
Kära bröder och systrar!
Vid de senaste katekesutläggningarna har vi talat om den helige Petrus. Nu vill vi – så långt källorna tillåter det – också något närmare lära känna de andra elva apostlarna. Därför skall vi idag rikta vår uppmärksamhet på Simon Petrus’ bror, den helige Andreas, som också han är en av de tolv.
Det första kännetecken som vi lägger märke till hos Andreas är hans namn. Det är inget hebreiskt, utan ett grekiskt namn – något som tyder på en viss öppenhet hos hans familj, vilket man inte bör förbise. I kretsen av de tolv intar Andreas den andra platsen – så hos Matteus (jfr Mt 10:1-4 och Lukas (jfr Lk 6:13-16) – eller den fjärde platsen, som hos Markus (jfr Mk 3:13-18) och i Apostlagärningarna (jfr Apg 1:13-14). Under alla förhållanden åtnjöt han ett högt anseende i den första kristna gemenskapen.
Blodsbandet mellan Petrus och Andreas, liksom även deras gemensamma kallelse genom Jesus, framgår klart av evangelierna. Där står att läsa: ”När Jesus vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas, som höll på att kasta ut nät i sjön – de var fiskare. Han sade till dem: ’Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare’ ”(Mt 4:18-19; Mk 1:16-17). Det fjärde evangeliet meddelar ytterligare en viktig detalj: i ett första skede var Andreas en lärjunge till Johannes Döparen. Detta visar att han är en människa som söker, som delar Israels hopp, som vill närmare lära känna Herrens ord, verkligheten av den närvarande Herren. Han var i sanning en man av tro och av hopp. En dag hörde han Johannes Döparen säga att Jesus är ”Guds Lamm” (Joh 1:36). Och så begav han sig iväg och följde, tillsammans med en annan inte namngiven lärjunge, Jesus, som Döparen hade kallat ”Guds Lamm”. Evangelisten berättar att ”då kom de och såg var han bodde, och de stannade den dagen hos honom (Joh 1:37-39).
Andreas fick alltså åtnjuta värdefulla ögonblick av djup förtrolighet med Jesus. Berättelsen fortsätter med en betydelsefull upplysning: ”Andreas, Simon Petrus’ bror, var en av de två som hade hört vad Johannes [Döparen] sade och som hade följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ’Vi har funnit Messias’ – det betyder Kristus. Och han förde honom till Jesus” (Joh 1:40-43). På detta sätt visade Andreas omedelbart en föga vanlig apostolisk anda. Andreas var alltså den förste apostel som blev kallad att följa Jesus. Just på grund av detta ärar den bysantinska liturgin honom med tillnamnet ”Protóklitos”, vilket betyder ”den först kallade”. Och det är säkert att Roms Kyrka och Konstantinopels Kyrka också på grund av de broderliga banden mellan Petrus och Andreas på ett särskilt sätt känner sig som systerkyrkor. För att understryka detta nära förhållande återställde min företrädare påven Paulus VI år 1964 den förnämliga reliken av den helige Andreas som dittills hade förvarats i S:t Peterskyrkan, till den ortodoxe metropoliten i staden Patras i Grekland, där aposteln enligt traditionen blivit korsfäst.
Evangeliernas traditioner omnämner uttryckligen Andreas vid ytterligare tre tillfällen, vilket låter denne man komma oss lite närmare. Det första är brödförökningen i Galiléen. I denna kritiska stund var det Andreas som fäste Jesu uppmärksamhet på en pojke som hade fem bröd och två fiskar med sig – helt otillräckligt för alla de människor som hade kommit samman på denna plats, vilket han själv också konstaterade (jfr Joh 6:8-9).
Det finns anledning att understryka den realism som Andreas vid detta tillfälle ger prov på. Han lade märke till pojken, men han var också helt på det klara med att dessa fem bröd och två fiskar inte skulle förslå. Trots detta kunde Jesus få denna mat att räcka för de skaror av människor som hade kommit för att lyssna på honom.
Den andra händelsen ägde rum i Jerusalem. Medan lärjungarna lämnade staden, fäste en av dem Jesu uppmärksam på det storartade och mäktiga murverk på vilket templet reste sig. Mästarens svar var överraskande. Han sade att av dessa murar ”inte sten skall lämnas på sten”. Då frågade honom Andreas, tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes: ”Säg oss när detta skall ske och på vilket tecken man skall förstå att slutet av allt detta är förestående?” (Mk 13:1-4). Som svar på denna fråga höll Jesus ett viktigt tal om Jerusalems förstöring och världens slut, i vilket han uppmanade sina lärjungar att uppmärksamt läsa tidens tecken och att alltid förbli vaksamma. Av denna berättelse kan vi dra slutsatsen att vi inte behöver vara rädda att ställa frågor till Jesus. Men samtidigt måste vi vara beredda att också ta emot de överraskande och svåra lärdomar som han ger oss.
I evangelierna är slutligen ett tredje initiativ av Andreas omnämnt. Scenen är än en gång Jerusalem, omedelbart före Kristi lidande. Johannes berättar att några greker vid påskhögtiden hade kommit till den Heliga staden – antagligen var de proselyter eller gudfruktiga [icke-judar], som vid påsken ville tillbe Israels Gud. Andreas och Filippos, de båda apostlarna med grekiska namn, blir utsedda som tolkar och förmedlare hos Jesus för denna lilla grupp av greker. Herrens svar på deras fråga förefaller – som så ofta i Johannesevangeliet – gåtfullt, men just därigenom visar det sig ha en rik innebörd. Jesus säger till de båda lärjungarna, och genom dem till den grekiska världen: ”Stunden har kommit, då Människosonen skall förhärligas. Amen, amen, jag säger er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rikt frukt” (Joh 12:23-24). Vad betyder dessa ord i detta sammanhang? Jesus vill här säga: Ja, mötet mellan mig och grekerna kommer att äga rum, men inte som ett enkelt och kort samtal mellan mig och ett par människor, som framför allt drivs av sin nyfikenhet. Med min död, som är jämförbar med ett vetekorn som faller ner i jorden, skall stunden för mitt förhärligande komma. Ur min död på korset skall en rik frukt skördas. ”Vetekornets död” – sinnebilden för mig som skall korsfästas – blir i uppståndelsen till livets bröd för världen. Det blir till ett ljus för folken och kulturerna. Ja, mötet med den grekiska själen, med den grekiska världen, skall förverkligas i det djup som liknelsen om vetekornet hänvisar till, som drar jordens och himmelens krafter till sig och som blir till bröd. Med andra ord: Jesus förutsäger grekernas Kyrka, hedningarnas Kyrka, alltså hela världens Kyrka, den Kyrka som är frukten av hans Påsk.
Gamla kyrkliga traditioner ser i Andreas, han som till grekerna överlämnade detta Jesu ord, inte bara en tolk åt några greker vid det nämnda mötet med Jesus, utan de betraktar honom som grekernas apostel under de år som följde på Pingsten. De låter oss veta att Andreas under återstoden av sitt liv var Jesu förkunnare och tolk för den grekiska världen. Petrus, hans bror, kom från Jerusalem över Antiokia till Rom, för att här fullgöra sin universella mission. Andreas var å sin sida den grekiska världens apostel. I livet som i döden uppträder de som verkliga bröder – ett broderskap som symboliskt kommer till uttryck i den särskilda relationen mellan biskopssätena i Rom och i Konstantinopel – som verkliga systerkyrkor.
Som redan nämnts berättar en senare tradition om Andreas’ död i Patras, där han också undergick korsfästelsens kvalfulla död. I denna yttersta stund av sitt liv.bad han, liksom sin bror Petrus, att få bli fäst på ett kors som till utseendet skiljer sig från Jesu kors. I hans fall handlade det om ett kors bestående av två [i X-form] snedställda bjälkar, som av denna anledning också kallas ”andreaskors” [crux decussata]. Här följer apostelns ord enligt en text från början av 600-talet, med titeln Passio sancti Andreae, som han skall ha uttalat under korsfästelsen: ”Var hälsat, o kors, som har vigts genom Kristi kropp och liksom av dyrbara pärlor smyckats av hans lemmar. Innan Herren blev upphöjd på dig, hade du injagat en jordisk rädsla. Men nu är du utrustad med himmelsk kärlek och blir därför mottagen som en gåva. De troende har fått veta vilken stor glädje du äger, hur många gåvor du har i beredskap. Nu kommer jag i trygghet och med glädjefull förtröstan är jag viss om att du också skall ta emot mig under jubel som lärjunge till den som hängde på dig … O saliga kors, som fick ta emot den majestätiska skönheten av Herrens lemmar … Tag mig, för mig långt bort från människorna, och ge mig min Mästare tillbaka – så att jag genom dig får ta emot honom, som genom dig har återlöst mig. Var hälsat, o kors; ja, var i sanning hälsat!”
Vi står här inför en mycket djup kristen spiritualitet, som i korset ser inte så mycket ett dödsinstrument, utan snarare det oförlikneliga verktyget genom vilket vi blir helt lika vår Återlösare, han som är det i jorden sådda vetekornet. Här måste vi lära oss något som är mycket viktigt: våra kors blir värdefulla om de betraktas och tas emot som en del av Kristi kors, när de uppfattas som ett återsken av hans ljus. Endast genom hans kors blir våra lidanden förädlade och får sin sanna mening.
Aposteln Andreas lär oss alltså att villigt följa Jesus efter (jfr Mt 4:20; Mk 1:18), att med entusiasm berätta om honom för alla som vi möter, och att framför allt vårda en relation av äkta förtrolighet med honom, medvetna om att vi endast i honom kan finna den sanna meningen av vårt liv och av vår död.
14 juni 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved