Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
9. Aposteln Petrus (forts.)
Kära bröder och systrar!
Under denna serie katekesutläggningar behandlar vi Kyrkan. Vi har sagt att Kyrkan lever i personer, i människor, och därför har vi i den senaste utläggningen börjat att betrakta var och en av apostlarna, med början av den helige Petrus, som den förste bland dem. Vi har fäst vår uppmärksamhet på två avgörande händelser i hans liv: hans kallelse vid Galileiska sjön och hans trosbekännelse: ”Du är Kristus, Messias” – en ännu otillräcklig, preliminär men ändå öppen bekännelse. Den helige Petrus slår in på efterföljelsens väg, och så bär denna första bekännelse som ett frö i sig Kyrkans kommande tro. Idag vill vi betrakta ytterligare två viktiga händelser i den helige Petrus’ liv: brödförökningen – i det avsnitt som nyss lästs har vi hört Herrens fråga och Petrus’ svar – och därefter stället där Herren kallar Petrus att bli den universella Kyrkans herde.
Vi börjar med den underbara brödförökningen. Ni vet att folket under timmar hade lyssnat till Herren. Slutligen säger Jesus: de är trötta, de är hungriga; vi måste ge dessa människor något att äta. Apostlarna frågar: men hur? Och Andreas, Petrus’ bror, fäster Jesu uppmärksamhet på en gosse, som har fem bröd och två fiskar med sig. Vad förslår det för så många, undrar apostlarna. Men Herren låter människorna sätta sig och fördelar de fem bröden, liksom de två fiskarna. Och alla blir mätta. Herren ger sedan apostlarna – och bland dem även Petrus – i uppdrag att samla ihop de överflödiga resterna: tolv korgar fulla med bröd (jfr Joh 6:12-13). Människorna inser vilket stort under detta är, som förefaller dem vara den sedan länge väntade förnyelsen av ”mannat”, gåvan av brödet från himmelen, och de vill göra Jesus till sin kung. Men Jesus går inte in på detta, utan drar sig tillbaka upp på berget, för att bedja helt ensam.
En dag senare, på den andra stranden av sjön, i synagogan i Kafarnaum, uttolkar Jesus innebörden av detta under, men inte i den mening som folket hade hoppats, nämligen som hans kungadöme över Israel, utan som gåvan av sig själv: ”Brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva” (Joh 6:51). Jesus tillkännager korset och med korset den sanna brödförökningen, det eukaristiska brödet – hans absolut nya sätt att vara en konung, ett för människornas förväntningar fullkomligt motsatt sätt.
Vi kan förstå att dessa Mästarens ord – han som inte varje dag vill utföra en brödförökning och som inte vill erbjuda Israel en makt som är av denna världen – verkligen tycks framstå som svår, ja, oacceptabel för människorna. ”Han ger sitt kött” – vad betyder det? Och även för lärjungarna förefaller det som Jesus i detta ögonblick säger som oacceptabelt. Också idag handlar det för vårt hjärta, för vår mentalitet om ett ”hårt” tal som sätter tron på prov (jfr Joh 6:60). Många lärjungar drog sig tillbaka. De ville ha någon som verkligen förnyar staten Israel, hans folk, och inte någon som säger: ”Jag ger er mitt kött”. Vi kan föreställa oss att Jesu ord också för Petrus var svåra, han som i Cesarea Filippi vände sig emot profetian om korset. Och ändå, när Jesus frågar de tolv: ”Vill också ni gå bort?”, reagerar Petrus med sitt storsinta, av den Helige Ande ledda hjärtas hänförelse. I allas namn svarar han med odödliga ord, som också är våra ord: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:66-69).
Här börjar Petrus, liksom i Cesarea, med dessa sina ord bekännelsen av Kyrkans kristologiska tro och blir till talesman också för de andra apostlarna. Det betyder inte att han redan skulle ha förstått Kristi hemlighet i hela dess djup. Hans tro befann sig ännu i början, den var en tro på väg. Den kommer först att nå fram till den sanna fullheten genom Påskens händelser. Men likväl handlar det redan om en tro som är öppen för den större verkligheten – öppen framför allt därför att den inte är en tro på något, utan en tro på Någon: på Honom. Så är också vår tro alltid en tro som befinner sig i början, och även vi måste ännu tillryggalägga en lång väg. Men det är väsentligt att denna tro är en öppen tro och att vi låter oss ledas av Jesus, eftersom han inte bara känner vägen, utan själv är vägen.
Petrus’ generösa storsinthet bevarar emellertid inte honom från de risker som följer med den mänskliga svagheten. Det är inget annat än det som också vi får erfara i vårt liv. Petrus började följa Jesus med hänförelse; han bestod trons prövningar och överlämnade sig åt Herren. Likväl kommer ögonblicket då han ger efter för rädslan och faller: han förnekar och förråder därmed sin Mästare (jfr Mk 14:66-72). Trons skola är ingen triumffärd, utan en väg full av lidande och kärlek, full av prövningar, av en trohet som måste förnyas varje dag. Petrus, som hade lovat absolut trohet, får känna förnekelsens bitterhet och förnedring. Den dristige får på egen bekostnad lära sig ödmjukhet. Även Petrus måste erfara hur det är att vara svag och behöva förlåtelse. När slutligen masken faller och han inser sanningen om sitt hjärtas svaghet, en troende syndares hjärta, bryter han ut i ångerns befriande gråt. Efter dessa tårar är han nu beredd att gå in i sin sändning.
En vårmorgon anförtror den uppståndne Jesus honom denna sändning. Mötet sker på stranden av Tiberias’ hav. Det är evangelisten Johannes som återger detta samtal mellan Jesus och Petrus. I samtalet visar sig ett mycket signifikativt ”ordspel” med verben [”agapáo” och ”filéo”]. På grekiska uttrycker ordet ”filéo” en öm men inte allomfattande vänskap, medan ordet ”agapáo” betyder villkorslös kärlek. Första gången ställer Jesus frågan till Petrus med orden: ”Simon … älskar du mig (agapâs-me)?” (Joh 21:15). Före sin erfarenhet av förnekelsen hade aposteln säkerligen svarat: ”Jag älskar dig (agapô-se)”. Men nu, då han fått erfara den bittra sorgen över sin trolöshet, hans egen svaghets drama, säger han bara: ”Herre, jag har dig kär (filô-se)”, vilket betyder: ”Jag älskar dig med min fattiga kärlek”. Kristus vidhåller för andra gången sin fråga: ”Simon, älskar du mig (agapâs-me)?” Petrus upprepar sitt svar och betygar Jesus sin ödmjuka kärlek: ”Kyrie, filô-se” – ”Herre jag har dig kär, så mycket mitt fattiga hjärta förmår.” Den tredje gången säger Jesus till Simon: ”Fileîs-me” – ”Har du mig kär?” Simon förstår att för Jesus räcker den fattiga och enda kärlek som han är i stånd till, men ändå blir han ledsen över att Herren ville tala så till honom. Därför svarar han honom: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär (filô-se).” Det ser ut som om Jesus snarare hade anpassat sig till Petrus än omvänt! Just denna gudomliga anpassning skänker hopp åt lärjungen som erfarit trolöshetens smärta. Ur detta hopp växer det förtroende fram som sätter honom i stånd att följa Jesus efter ända till slutet. ”Detta sade Jesus för att antyda med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud. När han hade sagt detta sade han till honom: ’Följ mig!’” (Joh 21:19).
Från denna dag ”följde” han Mästaren i klart medvetande om sin egen bristfällighet. Men detta medvetande gjorde honom inte modfälld. Han visste nämligen att han kunde räkna med den Uppståndnes närvaro vid sin sida. Från den naiva första begeistringen över kallelsen, över den smärtsamma erfarenheten av förnekelsen och omvändelsens tårar nådde Petrus dithän, att han kunde anförtro sig åt den Jesus som anpassat sig till hans fattiga förmåga att älska. Därigenom visar han även oss vägen, trots all vår svaghet. Vi vet att Jesus anpassar sig till denna vår svaghet. Vi följer honom med vår fattiga förmåga till kärlek, och vi vet att Jesus är god och att han godtar den.
Det var för Petrus en lång väg för att han skulle bli ett trovärdigt vittne. Han blev till Kyrkans ”klippa” därför att han alltid stod öppen för Jesu Ande. Petrus själv bevisar sig vara ”ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som skall uppenbaras” (1 Petr 5:1). När han skriver detta är han redan gammal och står inför avslutningen av sitt liv, som han skall besegla med martyriet. Och han blir i stånd att beskriva den sanna glädjen och visa varur den framgår - källan är den trodde och älskade Jesus. Därför skall han skriva till de kristna i sin församling – och han säger det även till oss: ”Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning” (1 Petr 1:8-9).
17 maj 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved