Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
8. Aposteln Petrus
Kära bröder och systrar!
I den nya serien katekesutläggningar har vi framför allt försökt att bättre förstå vad Kyrkan är, vilken uppfattning Herren har av denna sin nya familj. Sedan har vi också sagt att Kyrkan existerar i personer, och vi har sett att Herren har anförtrott denna nya realitet, som Kyrkan är, åt de tolv apostlarna. Nu skall vi betrakta var och en av dem, för att genom dessa personer förstå vad det innebär att ”leva” Kyrkan, vad det innebär att följa Jesus efter. Vi börjar med den helige Petrus.
Efter Jesus är Petrus den mest kända och i Nya Testamentets skrifter den mest omnämnda personligheten. Han kallas 154 gånger med namnet Petros – ”sten”, ”klippa”, vilket är den grekiska översättningen av det arameiska Kefa, det namn som hade givits honom av Jesus personligen, och som är belagt nio gånger, framför allt i Paulus’ brev. Till detta namn skall man foga det ofta citerade namnet Simon (75 gånger), vilket är den grekiska formen av hans ursprungligen hebreiska namn Simeon (vilket förekommer två gånger, se Apg 15:14 och 2Petr 1:1).
Simon, Johannes’ son (jfr Joh 1:42), eller – i dess arameiska form – bar-Jona, Jonas son (jfr Mt 16:17), var från Betsaida (jfr Joh 1:44), en liten stad på östra sidan av Galileiska sjön, varifrån också Filippos och naturligtvis Andreas, broder till Simon, kom. Hans uttal förrådde hans galileiska accent. Liksom brodern var också han fiskare. Tillsammans med Sebedaios’ familj, han som var fader till Jakob och Johannes, drev han en liten fiskerirörelse vid Gennesarets sjö (jfr Lk 5:10). Han måste därför ha åtnjutit ett visst materiellt välstånd, och han tycks ha varit besjälad av ett uppriktigt religiöst intresse, som föranledde honom att tillsammans med sin broder bege sig ända till Judéen, för att följa Johannes Döparens förkunnelse (jfr Joh 1:35-42).
Petrus var en troende jude som förtröstade på Guds verksamma närvaro i sitt folks historia, och han var fylld av smärta över att inte kunna se Hans mäktiga verkande i de händelser som han under sin tid var vittne till. Han var gift och hans svärmor, som en dag blev botad av Jesus, bodde i staden Kafarnaum (Kapernaum), i det hus i vilket också Simon bodde, när han uppehöll sig i den staden (jfr Mt 8:14ff; Mk 1:29ff; Lk 4:38ff). De senaste arkeologiska utgrävningarna har under det åttkantiga mosaikgolvet till en liten bysantinsk kyrka funnit resterna av en äldre kyrka som varit inrymd i detta hus, där man upptäckt graffiti med böner till Petrus. Evangelierna meddelar oss att Petrus hörde till kretsen av Jesu fyra första lärjungar (jfr Lk 5: 1-11), till vilka genom Levis kallelse (jfr Lk 5:27) en femte tillkom. När Jesus övergår från fem till tolv lärjungar (jfr Lk 9:1-6), står det nya i hans sändning klar: Han har kommit för att samla och förena det eskatologiska Israel, vilket symboliseras av tolvtalet, antalet av Israels stammar.
Evangelierna skildrar Simon som en bestämd och impulsiv karaktär. Han är beredd att vid behov även med våld hävda sin ståndpunkt (man kan tänka på hur han i Getsemane grep till svärdet: jfr Joh 18:10ff). Samtidigt är han ibland naiv och ängslig, men ändå ärlig – en ärlighet som kan leda till den uppriktigaste ånger (jfr Mt 27:75). Evangelierna låter oss följa hans andliga väg steg för steg.
Utgångspunkten är Jesu kallelse. Den inträffar på en vanlig dag, medan Petrus är sysselsatt med sitt fiske. Jesus står på stranden till Gennesarets sjö. Kring honom trängs folket för att lyssna till hans ord. Mängden åhörare vållar vissa svårigheter. Mästaren ser två båtar som ligger förtöjda vid stranden. Fiskarna har gått iland för att skölja sina nät. Då frågar han om han får stiga i den ena båten, i Petrus’ båt, och han ber honom att lägga ut lite från land. Han sätter sig på denna improviserade ”lärostol” (cattedra) och börjar undervisa folket från båten (jfr Lk 5:1-3). Så blir Petrus’ båt Jesu lärostol. När han slutat tala, säger han till Petrus: ”Lägg ut på djupet och kasta där ut näten till fångst!” Simon svarar honom: ”Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på ditt ord vill jag kasta ut näten” (Lk 5:4-5). Jesus var ingen expert på fiske, men ändå litar fiskaren Simon på denne rabbi, som inte ger honom några svar, men som uppmanar honom att skänka honom sin tillit. Hans reaktion inför det underbara fiskafänget består i förundran och stor rädsla: ”Gå ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa” (Lk 5:8). I sitt svar uppmanar Jesus honom att ha förtroende och öppna sig för ett projekt som överträffar alla hans förväntningar: ”Var inte rädd! Härefter skall du fånga människor” (Lk 5:10). Petrus kunde ännu inte föreställa sig att han en dag skulle komma till Rom och här för Herren bli ”människofiskare”. Och han accepterar denna överraskande kallelse att låta sig dras in i detta stora äventyr. Han är storsint, generös. Han erkänner och inser att han själv har sina begränsningar, men han tror på den som kallar honom, och så följer han sitt hjärtas dröm. Han säger Ja, ett modigt och storsint Ja – och blir en Jesu lärjunge.
Ett annat betydelsefullt ögonblick på sin andliga väg kommer Petrus att uppleva i närheten av Cesarea Filippi, när Jesus ställer en helt konkret fråga till lärjungarna: ”Vem säger människorna att jag är?” (Mk 8:27). Men Jesus nöjer sig inte med ett svar som kommer från en hörsägen, som kommer från en annan. Han begär ett personligt ställningstagande från någon som har accepterat att personligen inlåta sig med honom. Därför insisterar han: ”Men ni, vem säger ni att jag är?”(Mk 8:29). Det är Petrus som svarar å de andras vägnar: ”Du är Kristus” (ibid.), det vill säga Messias. Detta Petrus’ svar, som inte kom ur hans ”kött och blod”, utan hade givits honom av Fadern i himmelen (jfr Mt 16:17), är i viss mån ursprunget till Kyrkans kommande trosbekännelse. Trots detta hade Petrus ännu inte förstått den djupa innebörden av Jesu messianska uppdrag, den nya betydelsen av detta ord. Det visar han kort tid därefter, då han låter förstå att den Messias, som han i sina drömmar efterföljer, är mycket olik den som ingår i Guds sanna projekt. Inför Jesu kungörelse av sitt lidande blir han upprörd och protesterar, varmed han framkallar en stark reaktion hos Jesus (jfr Mk 8:32-33). Petrus vill ha ”en gudomlig människa” till Messias, som uppfyller människornas alla förväntningar, genom att han påtvingar alla sin makt. Det är också vår önskan att Herren gör sin makt gällande och omedelbart förvandlar världen. Men Jesus visar sig som ”en mänsklig Gud”, som Guds tjänare som omskakar människornas förväntningar, i det att han slår in på ödmjukhetens och lidandets väg. Detta är det stora alternativet som också vi ständigt på nytt måste lära oss: att antingen ge de egna förväntningarna företrädet och avvisa Jesus, eller att ta emot Jesus i sanningen av hans sändning och att tränga tillbaka de alltför mänskliga förväntningarna. Petrus – impulsiv som han är – tvekar inte att ta Jesus avsides och klandra honom. Jesu svar låter alla hans falska förväntningar bryta samman och kallar honom till omvändelse och till efterföljd: ”Gå bort ifrån mig, Satan, och stå mig inte i vägen. Ty du har inte det som Gud vill i sinnet, utan det som människorna vill” (Mk 8:33).
På detta sätt lär sig Petrus vad det innebär att verkligen följa Jesus efter. Det handlar om hans andra kallelse, som liknar Abrahams kallelse i Genesis [1 Mos] 22, den som följer på Genesis 12: ”Den som vill vara min lärjunge skall förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och för Evangeliets skull, han skall rädda det” (Mk 8:34-35). Detta är efterföljelsens krävande lag. Om det skulle vara nödvändigt, måste man kunna avstå från hela världen, för att rädda de sanna värdena, sin själ och Guds närvaro i världen (jfr Mk 8:36-37). Och Petrus tar emot Jesu inbjudan – om än med möda – och fortsätter sin väg i Mästarens fotspår.
Det tycks mig som att dessa olika omvändelser av den helige Petrus och hela hans gestalt är en stor tröst och en stor lärdom för oss alla. Även vi känner längtan efter Gud, också vi vill vara storsinta och generösa. Men även vi förväntar oss att Gud med all sin kraft skall gripa in i världen, för att genast förvandla den enligt våra egna föreställningar och motsvarande de behov som vi ser. Gud väljer en annan väg. Gud väljer den väg som är hjärtats förvandling i lidandet och i ödmjukhet. Och som Petrus måste vi ständigt på nytt omvända oss. Vi måste följa Jesus efter och inte skynda honom i förväg. Han är den som visar oss vägen. Så säger Petrus till oss: du tror att du har receptet och att du måste omvandla kristendomen. Men det är Herren som känner vägen. Det är han som säger till mig, som säger till dig: Följ mig! Och vi måste ha modet och ödmjukheten att följa Kristus, därför att han är vägen, sanningen och livet.
17 maj 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved