Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
Kära bröder och systrar!
Under de senaste två audienserna har vi begrundat Traditionen i Kyrkan, och vi har sett att den är den förblivande och beständiga närvaron av Jesu ord och liv i hans folk. Men för att vara närvarande behöver ordet en person, ett vittne. På detta sätt föds denna ömsesidighet: å ena sidan behöver ordet personen, men å andra sidan är personen, vittnet bundet vid det ord som anförtrotts åt det som vittne, och som detta själv inte har uppfunnit. Denna ömsesidighet mellan innehållet – Guds Ord och Herrens liv – och den person som ger det vidare är utmärkande för Kyrkans struktur. Idag skall vi begrunda denna personala aspekt av Kyrkan.
Herren har, som vi sett, infört detta personala element genom att kalla de Tolv, som representerar det kommande Gudsfolket. I trohet mot det uppdrag som de tagit emot av Herren, återställer apostlarna efter hans himmelsfärd i ett första steg deras ursprungliga antal, genom att i Judas’ ställe välja Mattias till apostel (jfr Apg 1:15-26) och efterhand ansluter de andra, åt vilka de överlämnar de dem anförtrodda uppgifterna, för att deras tjänst skall föras vidare. Den Uppståndne själv kallar Paulus (jfr Gal 1:1), men ändå jämför denne – även om han av Herren själv blivit kallad till apostel – sitt evangelium med de tolvs evangelium (jfr ibid. 1:18), och samtidigt som han vinnlägger sig om att ge vidare det som han har mottagit (jfr 1 Kor 11:23, 15:3-4), är han förbunden med de övriga apostlarna, t.ex. med Barnabas (jfr Gal 2:9) vid fördelningen av missionsuppgifterna. Så som det vid början av apostlarnas sändning finns en kallelse av den Uppståndne, så sker den efterföljande kallelsen och inbjudan till andra medarbetare tack vare den Helige Andes kraft genom de mäns verk och handling som redan blivit införda i det apostoliska ämbetet. Detta är den väg på vilken detta ämbete skall fortsätta och bestå, det som i den andra generationen kallas biskopens ämbete, ”episkopé”.
Kanske är det på sin plats att kort förklara vad ordet ”biskop” betyder. Det handlar om den italienska formen ”vescovo” (”biskop”) av det grekiska ordet ”episkopos”. Med detta ord menas en man som har en överblick, en vision ovanifrån, en som ser med hjärtat. Den helige Petrus kallar själv i sitt första brev Herren Jesus för ”våra själars herde och biskop” (2:25). Och efter denna förebild av Herren, som är den främste biskopen – själarnas beskyddare och herde – kallades apostlarnas efterträdare senare för ”biskopar” – ”episkopoi”. De har anförtrotts det ämbete som kallas ”episkopé”. Just denna biskopens uppgift, som utgår från ursprunget och efter hand utvecklas, ända till dess den tar gestalt i det tredelade ämbetet: biskop, präst och diakon, vilket redan med all tydlighet bestyrks av Ignatius av Antiochia i början av det andra århundradet (jfr brevet till magnesierna 6:1: PG 5, 668). Det handlar om en utveckling som letts av den Helige Ande, som bistår Kyrkan vid urskiljandet av de sanna formerna av den apostoliska efterföljden eller successionen, som är närvarande i de mångfaldiga erfarenheterna av karismatiska och ministeriella uttrycksformer i urförsamlingen och som allt tydligare tar gestalt och definieras.
På detta sätt visar sig successionen i biskoparnas ämbete stå i kontinuitet med apostlaämbetet och vara en garanti för förblivandet i den apostoliska traditionen, som är ord och liv och som har anförtrotts oss av Herren. Förbindelsen mellan biskopskollegiet och apostlarnas urförsamling förstår man framför allt i linje med den historiska kontinuiteten. Som vi har sett fogas först Mattias till de tolv, sedan Paulus och därefter Barnabas. Senare tillkommer andra, till dess att biskoparnas ämbete får sin form under andra och tredje generationen. Så kommer kontinuiteten i denna historiska kedja till uttryck. Och i successionens kontinuitet ligger garantin för förblivandet i den kyrkliga gemenskapen, i apostlakollegiet som Kristus har samlat kring sig. Men denna kontinuitet, som vi i förstone ser i ämbetenas historiska kontinuitet, måste också förstås i andlig mening, ty den apostoliska successionen i ämbetet betraktas som en privilegierad ”ort” för den Helige Andes verkan och vidareförande (trasmissione). Ett eko av denna övertygelse, som inte kan misstolkas, upptäcker vi exempelvis i följande text av Irenaeus av Lyon (andra hälften av det andra århundradet)): ”Traditionen från apostlarna, som blivit synlig i hela världen, visar sig i varje kyrka för alla dem som vill se sanningen, och vi kan räkna upp de biskopar som av apostlarna blivit insatta i kyrkorna, och dessas efterträdare ända till oss … [Apostlarna] ville att de, som de lämnade kvar som sina efterträdare, i allt skulle vara ’fullkomliga och utan tadel’ (1 Tim 3:2; Tit 1:6-7) och de anförtrodde så åt dem sitt eget lärouppdrag […]” (Adversus haereses III, 3, 1: PG 7, 848).
Irenaeus beskriver den apostoliska successionens ”nät” som en garant för förblivandet i Herrens Ord och han kommer sedan målmedvetet in på den ”största, äldsta och av alla kända Kyrkan, som har grundats och konstituerats i Rom av de båda mycket ärorika apostlarna Petrus och Paulus”. Därmed betonar han trons tradition, som i denna Kyrka från apostlarna, över biskoparnas succession har nått fram ända till oss. För Irenaeus och för den universella Kyrkan är Roms Kyrkas biskopliga succession på detta sätt tecken, kriterium och garanti för det oavbrutna överlämnandet och vidareförandet av den apostoliska tron: ”På grund av hennes [Roms Kyrkas] särskilda företräde (propter potiorem principalitatem) måste varje kyrka, det vill säga de troende i hela världen, stå i samklang med denna Kyrka, eftersom apostlarnas tradition alltid har bevarats i henne” (Adversus haereses III, 3, 2: PG 7, 848).
Den apostoliska successionen, som verifieras på basis av gemenskapen med Roms Kyrka, är alltså kriteriet för varje enskild Kyrkas förblivande i traditionen av den gemensamma apostoliska tron, som genom denna kanal från sitt apostoliska ursprung kunnat nå fram till oss: ”Genom denna ordning och genom denna succession har traditionen, som i Kyrkan är närvarande som sanningens förkunnelse alltsedan apostlarnas tid, nått fram ända till oss. Och detta är det fullständiga beviset för att denna livgivande tro är en enda och alltid densamma i Kyrkan, alltifrån apostlarna och som har bevarats ända till denna dag och förts vidare i sanningen” (ibid.: III, 3, 3: PG 7,851).
Enligt dessa vittnesbörd från den gamla Kyrkan består den kyrkliga gemenskapens apostolicitet i troheten mot apostlarnas lära och praxis, genom vilken Kyrkans historiska och andliga enhet med Kristus garanteras. Den apostoliska successionen i biskoparnas ämbete är den väg på vilken det trogna vidareförandet av det apostoliska vittnesbördet garanteras. Det som apostlarna representerar och utgör i förhållandet mellan Herren Jesus och urförsamlingen, det representerar och utgör på ett analogt sätt den biskopliga successionen i förhållandet mellan urkyrkan och den nuvarande Kyrkan. Det rör sig inte bara om en rent materiell vigningskedja (concatenazione materiale). Det handlar fastmer om det historiska verktyg som Anden använder sig av, för att göra Herren Jesus – som är huvudet för sitt folk – närvarande genom dem som ordinerats och vigts till ämbetet genom biskoparnas handpåläggning och bön. Genom den apostoliska successionen är det Jesus Kristus som kommer till oss. I apostlarnas och deras efterföljares ord är Han den som talar med oss. Genom deras händer är Han den som verkar i sakramenten. I deras blick är det Hans blick som omsluter oss och låter oss känna att vi är älskade och har vår tillflykt i Guds hjärta. Och även idag – precis som i början – är Kristus själv den sanne herden och beskyddaren av våra själar, som vi vill följa med hela vårt förtroende, med den största tacksamhet och glädje.
[på tyska:]
Kyrkan har sitt ursprung i Kristi vilja och historiska verksamhet. Han samlade apostlarna omkring sig och insatte dem med sin fullmakt som herdar för sin Kyrka. De tolv kallade i sin tur andra män och utsände dem, för att de i Andens kraft skulle överta uppgifterna av missionsförkunnelsen och av kyrkoledningen. Också den av den Uppståndne själv kallade aposteln Paulus utövar sin tjänst i samförstånd med de övriga apostlarna. Under Guds Andes ledning antar biskopens, prästens och diakonens av Kristus instiftade kyrkliga ämbeten konkreta former.
Den apostoliska successionen, dvs. den oavbrutna kedjan av det biskopliga ämbetets innehavare, förbinder vår tids Kyrka på historisk och andlig väg med det ursprungliga apostlakollegiet. Successionen utgör en garanti för det trogna fasthållandet vid apostlarnas ord och gärningar, och därmed vid Jesus Kristus själv. Den Helige Ande verkar att i de av sina företrädare vigda biskoparna Kristus själv är närvarande som överhuvud och herde för hans folk
Som biskop av Roms Kyrka, som är grundad på apostlarna Petrus’ och Paulus’ fundament och i vilken genom Guds nåd den apostoliska traditionen alltid har bevarats, hälsar jag er alla, kära pilgrimer och besökare.[…] Låt oss tacka Kristus för Kyrkans gåva, för de ord som han riktar till oss genom hennes herdar, och för sakramenten med vilka han helgar oss. Er alla önskar jag en välsignad dag!
10 maj 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved