Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
20. Aposteln Bartolomaios
Kära bröder och systrar!
I raden av apostlar som Jesus under sitt jordiska liv hade kallat, är det idag aposteln Bartolomaios som kallar på vår uppmärksamhet. I de antika förteckningarna över de tolv nämns han alltid före Matteus, medan den apostel som står före honom varierar; en gång är det Filippos (jfr Mt 10:3; Mk 3:18; Lk 6:14), en annan gång Tomas (jfr Apg 1:13). Hans namn är entydigt ett patronymikon (”fadersnamn”), eftersom det formulerats i anknytning till hans faders namn. Det handlar om ett namn som sannolikt är av arameiskt ursprung: ”bar Talmay”, vilket betyder ”son till Talmay”.
Om Bartolomaios har vi inga viktiga upplysningar. Hans namn förekommer alltid bara i de nyssnämnda förteckningarna över de tolv och står alltså mitt i en berättelse. Men traditionen identifierar honom med Natanael, ett namn som betyder ”Gud har givit”. Denne Natanael härstammade från Kana (jfr Joh 21:2). Det är möjligt att han var vittne till det stora tecken som Jesus gjorde på den orten (jfr Joh 2:1-11). Identifieringen av de båda personerna kommer sannolikt av att Natanael står bredvid Filippos i denna scen, som skildras i Johannesevangeliet, det vill säga på den plats som Bartolomaios intar i de andra apostlalistorna. Filippos hade meddelat denne Natanael, att de hade ”funnit den om vilken Mose hade skrivit i Lagen och som profeterna har skrivit om: Jesus från Nasaret, Josefs son” (Joh 1:45). Som vi vet hade Natanael en ganska allvarlig fördom: ”Kan något gott komma från Nasaret?” (Joh 1:46a). Detta avståndstagande är på sitt sätt viktigt för oss. Ty det låter oss se att Messias enligt de judiska förväntningarna inte kunde komma från en så obekant by som Nasaret (jfr Joh 7:42). Men samtidigt tydliggör detta Guds frihet, som överraskar våra förväntningar och som framträder just där vi inte väntar oss det. Å andra sidan vet vi att Jesus i själva verket inte bara var ”från Nasaret”, utan att han föddes i Betlehem (jfr Mt 2:1; Lk 2:4). Natanaels invändning höll alltså inte måttet, eftersom den – som så ofta är fallet – byggde på ofullständiga informationer.
Natanaels fördom ger oss anledning till ännu en reflexion. I vårt förhållande till Jesus får vi inte låta oss nöja med bara ord. I sitt svar gör Filippos en betydelsefull inbjudan: ”Kom och se!” (Joh 1:46b). För att lära känna Jesus behöver vi framför allt en levande erfarenhet. Andras vittnesbörd är säkert viktiga, eftersom hela vårt kristna liv börjar med förkunnelsen, som når fram till oss genom ett eller flera vittnen. Men då måste det vara vi själva som personligen låter oss dras in i ett innerligt och djupt förhållande till Jesus! På liknande sätt ville samarierna, efter att de hade hört vittnesbördet av sin landsmaninna, som hade mött Jesus vid Jakobs brunn, tala direkt med honom. Efter detta samtal sade de till kvinnan: ”Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare” (Joh 4:42).
Låt oss nu återvända till kallelsescenen. Evangelisten meddelar oss att Jesus, när han ser Natanael komma närmare, utbrister: ”Se, där kommer en sann israelit, i vilken det inte finns något svek” (Joh 1:47). Det handlar här om ett erkännande som bygger på orden i en psalm: ”Salig är den människa … vars hjärta är utan svek” (Ps 32:2), vilket väcker Natanaels nyfikenhet. Han säger förvånad: ”Hur kan du känna mig?” (Joh 1:48a). Jesu svar är inte utan vidare begripligt. Han säger: ”Redan innan Filippos kallade på dig, såg jag dig när du var under fikonträdet” (Joh 1:48b). Ännu idag är det svårt att få klarhet i innebörden av dessa ord. Fikonträdet nämns ibland som det träd under vilket laglärarna satt, för att läsa Bibeln och för att undervisa. Enligt vad specialisterna säger är det möjligt att det här anspelas på en sådan verksamhet som Natanael alltså kan ha ägnat sig åt i den stund då han blev kallad.
Hur det än må vara med den saken, så är det som det framför allt gäller i Johannes’ skildring den trosbekännelse som Natanael slutligen avlägger med all klarhet: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung” (Joh 1:49). Natanaels bekännelse når inte upp till intensiteten i Tomas’ bekännelse, med vilken Johannesevangeliet avslutas: ”Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28). Men trots detta har det funktionen att inleda hela det fjärde evangeliet. Med denna bekännelse görs det första viktiga steget på vägen till troheten mot Jesus. Natanaels ord kastar ljus på en tvåfaldig och komplementär aspekt på Jesu identitet. Han erkänns såväl i sin särskilda relation till Gud Fadern, vars enfödde Son han är, som i sin relation till Israels folk, till vars Konung han förklaras, vilket är den väntade Messias’ egen titel. Vi får aldrig förlora ur sikte, varken den ena eller den andra av dessa båda komponenter. Ty om vi bara förkunnar Jesu himmelska dimension, löper vi risken att av honom göra ett eteriskt och flummigt väsen. Och om vi däremot bara tar fasta på hans konkreta plats i historien, försummar vi den gudomliga dimensionen, som utmärker honom i hans väsen.
Om aposteln Bartolomaios’ vidare apostoliska verksamhet saknar vi närmare uppgifter. Enligt en upplysning som kyrkohistorikern Eusebius lämnar på 300-talet, skulle en viss Pantenus ända i Indien ha funnit spår av Bartolomaios’ närvaro (Hist. Eccl. V, 10, 3. I den senare traditionen, från medeltiden, slog berättelsen om hans dödssätt genom hudavdragning igenom, som blev mycket populär. Man kan tänka på den berömda scenen ur den Yttersta domen i Sixtinska kapellet, i vilken Michelangelo målade den helige Bartolomaios, som i vänster hand håller sin egen hud, på vilken konstnären har efterlämnat sitt självporträtt.
Apostelns reliker vördas här i Rom i den till hans ära vigda kyrkan på Tiberön, dit de år 983 skall ha överförts av den tyske kejsaren Otto III. Avslutningsvis kan vi säga att den helige Bartolomaios’ gestalt, trots de knapphändiga upplysningarna om honom, ändå står inför oss för att säga oss, att troheten mot Jesus kan levas och omvittnas även utan uppseendeväckande gärningar. Jesus själv är och förblir den oförliknelige. Var och en av oss är kallad att viga sitt liv och sin död åt honom.
4 oktober 2006Övers.:
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved