Benedikt XVI:
Kristus och Kyrkan
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
Kära bröder och systrar,
I dessa katekesutläggningar vill vi försöka förstå något av det som Kyrkan är. Förra gången var vårt ämne den apostoliska traditionen. Vi konstaterade att den inte är en anhopning av saker eller ord, ingen låda full av döda ting. Traditionen är det nya livets flod, den ström som kommer från ursprunget, från Kristus ända till oss, och den förbinder oss i Guds historia med mänskligheten. Detta traditionens tema är så viktigt, att jag även idag vill ägna mig åt det; det är nämligen av största betydelse för Kyrkans liv. Andra Vatikankonciliet framhåller att traditionen på grund av dess ursprung är apostolisk: ”Det som Gud hade uppenbarat till frälsning för alla folk, det skulle – enligt vad han i sin stora godhet hade bestämt – bibehållas oförändrat i alla tider och föras vidare till alla släkten. Därför har Herren Kristus, i vilken Guds den Högstes hela uppenbarelse når sin fulländning (2 Kor 1:20 och 3:16 – 4:6), givit apostlarna följande uppdrag: Evangeliet som tidigare hade utlovats genom profeterna och som han själv hade fullbordat och med egen mun hade kungjort, detta Evangelium skall predikas för alla människor som källa till all frälsande sanning och all morallära” (Dogmatisk konstitution Dei Verbum, 7). Konciliet fasthåller i anslutning till detta, att denna uppgift ”genom apostlarna, som genom sin muntliga förkunnelse, sitt föredöme och sina yttre anordningar fört vidare vad de tagit emot ur Kristi mun, i samvaron med honom och genom hans gärningar, eller vad som de fått genom Andens ingivelser”(ibid.), troget blivit utförd. Med apostlarna – så tillägger konciliet – arbetade också ”apostoliska män”, vilka under inspiration från samme Helige Ande i skrift nedtecknat budskapet om frälsning” (ibid.).
Såsom ledarna för det eskatologiska Israel – även dessa tolv till antalet, i likhet med det utvalda folkets tolv stammar – fortsatte apostlarna den av Herren påbörjade ”skörden”, och de gör detta främst genom att troget föra vidare den mottagna gåvan: det glada budskapet om Guds rike, som i Jesus Kristus kommit till människorna. Detta tolvtal uttrycker inte bara kontinuiteten med Israels heliga rot, de tolv stammarnas folk, utan också den universella bestämmelsen av deras tjänst: att förkunna frälsningen ända till jordens yttersta gränser. Man kan se detta i det symboliska värde som talen besitter i den semitiska världen: tolvtalet är resultatet av multiplikationen av det fullkomliga talet tre med fyra, det tal som hänvisar till de fyra väderstrecken och därmed till hela världen.
Gemenskapen (la communità) som har bildats genom Evangeliets förkunnelse, uppfattar sig som en gemenskap som sammankallats genom deras ord som först hade fått erfara mötet med Herren och kallats av honom. Gemenskapen vet att den kan räkna med de tolvs ledning, liksom den också kan räkna med deras ledning som har följt dem i tiden som efterföljare i Ordets och i gemenskapens tjänst. Därför känner sig gemenskapen förpliktad att till andra föra vidare det glada budskapet om Herrens verksamma närvaro och hemligheten med hans påskmysterium som verkar i den Helige Ande. Detta framträder tydligt i några ställen i de paulinska breven: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot” (1 Kor 15:3). Och detta är viktigt: den helige Paulus blev, som vi vet, ursprungligen personligen kallad av Kristus. Han var en sann, äkta apostel, och ändå gällde för honom principiellt troheten till det som han hade tagit emot. Han ville inte uppfinna en ”ny”, en så att säga”paulinsk” kristendom. Därför betonade han: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot.” Han traderade den ursprungliga gåvan som kommer från Herren och som är den sanning som frälser. Vid slutet av sitt liv skrev han till Timotheos: ”Bevara genom den Helige Ande som bor i oss den dyrbara skatt som har anförtrotts dig” (2 Tim 1:14).
Denna punkt betygas också på ett övertygande sätt genom det antika kristna vittnesbörd som Tertullianus avgav i slutet av det andra århundradet: ”(Apostlarna) förkunnade först i Judéen tron på Jesus Kristus. Och så grundade de i varje stad Kyrkor (Chiese), från vilka de senare tillkomna Kyrkorna fick låna trons avläggare (”sticklingar”) och lärans frökorn, som de dagligen lånar, för att bli till Kyrkor. Just därigenom kan de anses som apostoliska Kyrkor, eftersom de är avkomlingar av andra apostoliska Kyrkor (Tertullianus, De praescriptionehaereticorum, 20: PL 2, 32).
Andra Vatikankonciliet kommenterar: ”Det som har traderats av apostlarna omfattar allt det som hjälper Guds folk att föra ett heligt liv och att föröka tron. På detta sätt för Kyrkan vidare i lära, liv och kult genom tiderna och förmedlar till alla släkten allt det som hon själv är, allt det som hon tror” (Dei Verbum, 8). Kyrkan traderar, överlämnar och för vidare allt det som hon är och som hon tror. Hon traderar det i gudstjänsten, i sitt liv och i läran. Traditionen är alltså det levande Evangelium som av apostlarna förkunnades i hela dess integritet, på grundvalen av fullheten av deras egen enastående och unika erfarenhet, som inte kan upprepas. Genom denna förmedlas tron till de andra – ända till oss, ända till världens slut. Traditionen är därför den Helige Andes historia, som verkar i Kyrkan vid apostlarnas och deras efterföljares förmedlande av tron, i trogen kontinuitet med den ursprungliga troserfarenheten. Så preciserar den helige påven Clemens av Rom i slutet av det första århundradet: ”Apostlarna förkunnade Evangeliet för oss, som de hade tagit emot av Herren Jesus Kristus; men Jesus Kristus var sänd av Gud. Kristus är alltså sänd av Gud och apostlarna är sända av Kristus; i båda fallen har det skett enligt Guds vilja … Våra apostlar visste genom vår Herre Jesus Kristus att det skulle uppstå stridigheter om biskopsvärdigheten. Då de från början hade fått en noggrann kännedom om detta, insatte de därför de ovannämnda och förpliktade dem att inför döden överlämna sin tjänst åt andra beprövade män (Ad Corinthios, 42. 44: PG 1, 292. 296).
Denna kedja av tjänster består ända till idag, och den kommer att bestå till världens slut. I själva verket är det så att uppdraget, som apostlarna hade mottagit av Kristus, gavs vidare till deras efterträdare. Bortom erfarenheten av den personliga kontakten med Kristus – en enastående erfarenhet som inte kan upprepas – har apostlarna överlämnat åt sina efterträdare den av Mästaren mottagna högtidliga sändningen i världen. Begreppet ”apostel” kommer av det grekiska ordet ”apostelléin” , som betyder ”sända”. Den apostoliska sändningen innefattar – som texten i Matteusevangeliet 18:19f visar – den pastorala (”gör alla människor till mina lärjungar”), den liturgiska (”döp dem …”) och den profetiska tjänsten (”lär dem att hålla allt vad jag har befallt er”), en sändning som tillförsäkrar dem Herrens närvaro till tidens slut (”var förvissade: jag är med er alla dagar intill tidens slut”). Så får också vi – om än på ett annat sätt än apostlarna – en sann och personlig erfarenhet av den Uppståndne Herrens närvaro. Genom den apostoliska tjänsten är det Kristus själv som når fram till den som är kallad till tron. Århundradenas avstånd är övervunnet, och den Uppståndne erbjuder sig åt oss på ett levande och verksamt sätt i världens och i Kyrkans idag. Detta är vår stora glädje: I traditionens levande flod är Kristus inte 2000 år avlägsen och långt borta, utan han är verkligen närvarande bland oss. Och han ger oss livet, han ger oss ljuset, som låter oss leva och finna vägen in i framtiden.
3 maj 2006
Översättning: Per Paul Ekström
1. Vad Jesus ville med Kyrkan och utväljandet av de tolv apostlarna
2. Apostlarna – Kristi vittnen och utsända
5. Gemenskapen genom tiderna: traditionen
6. Den apostoliska traditionen i Kyrkan
7. Den apostoliska successionen
11. Aposteln Andreas, ”den först kallade”
14. Aposteln Johannes, Sebedaios’ son
16. Johannes – siaren på Patmos
21. Apostlarna Simon och Judas
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005 All rights reserved